Reinfeldt + Sahlin = sant?

Det är drygt ett år kvar till det svenska riksdagsvalet, men redan denna vecka blottar [[Fredrik Reinfeldt]] och [[Mona Sahlin]] vapnen i var sitt linjetal. Valstrategierna tycks redan färdiga.

Moderaternas försäljningsargument är att firma Reinfeldt-Borg, och i förlängningen den cementerade alliansen, är det pålitliga alternativet i krisen, medan Sahlin och hennes oheliga allians är osammanhängande och oseriösa. Sahlin tvingas på defensiven direkt. Hennes enda offensiva vapen är socialdemokraternas gamla nötta svärd, att Reinfeldt slaktar välfärden för att sänka skatten för de rika.

Men moderaternas chefsstrateg, [[Per Schlingmann]], partisekreterare, har då tänkt ett steg till. Det steget heter »välfärdens kärna«. »Välfärdens kärna« är det som socialdemokraterna en gång kallade vård-skola-omsorg (förkortat VSO), det vill säga offentlig sektor såsom vi gillar den, i motsats till det vi ogillar som bidrag, försvaret och kommunala äventyrsbad.

Genom att pålitliga Reinfeldt-Borg tar patent på att »värna välfärdens kärna« neutraliseras den opålitliga Mona som inte förmår värna »kärnan« utan vill slösa pengarna på onödiga saker. Som det ser ut nu räknar flertalet bedömare kallt med att Reinfeldt med denna strategi får ett nytt mandat, och att m tar en ännu större andel av allianskakan.

Det finns bara ett litet problem. Även om konjunkturen vänder raskare än väntat, och även om finansministern nu förbereder tiotals miljarder kronor till kommunerna för »välfärdens kärna«, så kommer ändå arbetslösheten nå rekordnivåer under våren, lagom till valupptakten. Sådant skapar efter ett tag missnöje, missnöje som inte nöjer sig med försiktighet.

För den diffust missnöjde finns inte mycket att hämta. Ska Sahlin framstå som seriös kan hon inte gå upp på barrikaderna. Reinfeldt har aldrig varit där. Reinfeldt-Sahlin är kampen om den mest gråa nyansen. Det skapar utrymme för de andra riksdagspartierna, men tyvärr skapar det också utrymme för sverigedemokraterna. Extremismens moderna historia, från Le Pen till Haider, förtäljer att när valet mellan huvudalternativen inte engagerar – och det dessutom är kris – då vankas populisternas skördetid. Särskilt som varken m eller s ägnat mycket energi åt att förklara varför invandring är både bra och nödvändigt, för »välfärdens kärna«.

Detta är också den bortglömda analysen av Europavalet i juni. sd gjorde en urusel EU-valkampanj. Piratpartiet stal all medieuppmärksamhet. Mycket tyder dessutom på att potentiella sd-väljare tycker att EU-val är särskilt ointressanta. Ändå fick sd 3,3 procent, det bästa i något val, någonsin.

Och skulle sd nå riksdagens vågmästarställning vänds alla planer på ända. De mindre allianspartierna kan inte regera med passivt stöd av främlingsfientliga högerextremister, och naturligtvis kan inte Sahlin det heller.

Här i Fokus har alternativ som s+fp mfl, som alliansen+mp, lanserats. I synnerhet mp är mycket mer positiva till regeringen än vad de utåt erkänner.

Men det mest sannolika kan visa sig vara det mest otroliga: s+m. Bortom retoriken så krymper distansen i praktisk politik mellan m och s dag för dag. Hur många socialdemokrater skulle egentligen opponera sig mot Reinfeldt som utrikesminister och Borg som finansminister (med [[Sven-Erik Österberg]] som vice finansminister)? Hur många i moderatledningen vill egentligen förlora finansen, försvaret och halva kungariket? Och framför allt vet både Sahlin och Reinfeldt att just de personligen nog aldrig får någon mer chans att leda landet (eller rentav partiet) om de åker ut. Genom att låsa in sig med varandra gör de sig oumbärliga. Det brukar vara ett mycket starkt incitament, även för de mest principfasta politiker.

Så om drygt ett år kanske Sahlin och Reinfeldt, efter att ha tagit heder och samvete av varandra, blir svensk politisk historias mest märkliga par, »för Sveriges bästa«. Tyvärr är den mest sannolika fortsättningen på det att sd-populismen växer sig ännu starkare. Om inte de andra partierna förmår utnyttja läget.

Det allra bästa vore naturligtvis en kampanj byggd på tydliga och engagerade visioner, med ett modernt liberalt och ett modernt vänsteralternativ, som stal allt syre från sd.

***

FÖR ÖVRIGT borde Fredrik Reinfeldt, som ledare för EU:s ordförandeland, förklara att han noggrant följer varenda en av de politiska fångar som nu sitter isolerade i iranska fängelser, att vi inte kommer glömma någon enda av dem och att vi kommer fortsätta att fråga efter dem. Det kan rädda liv. För två veckor sedan dog 25-årige Mohsen Rouholamini i ökända fängelset Evin i Teheran, efter att ha utsatts för tortyr. Han var son till en kampanjledare åt (konservative) oppositionskandidaten Mohsen Rezai.