Väpnat val

»Talibaner? De finns överallt i landet, utom just här«, säger chauffören Besmellah som styr minibussen på väg mot sitt hem i en liten by nära Bamiyan, rakt västerut från Kabul. Provinsen blev känd världen över när dess unika attraktion, de jättelika buddhastatyerna i berggväggen, sprängdes sönder av talibanerna 2001.

– Vi är glada att säkerhetssituationen är bra, men samtidigt så innebär det att vi inte får någon hjälp att bygga upp det som raserats under kriget, säger sexbarnspappan Besmellah som försörjer familjen på de 200 dollar i månaden som hans jobb som taxichaufför drar in.

Åtta år efter attackerna mot World Trade Center i New York, den amerikanska offensiven mot talibanerna i Afghanistan och miljarder dollar i humanitär och militär hjälp så är det fortfarande vissa av landets regioner som inte fått del av kakan.

Här, 260 kilometer väster om huvudstaden, i den bördiga Hazara-dalen, lever befolkningen helt isolerad. Men förutom de pulveriserade buddhastatyerna så finns det faktiskt en sak som utmärker denna avkrok: sedan fyra år tillbaka så styrs Bamiyanprovinsen av en kvinna. När Habiba Sarabi utsågs till guvernör 2005 blev hon den första kvinnan hittills på denna post.

Efter tolv timmar på steniga vägar svänger Besmellahs minibuss in i hembyn Mullah Ghulam, från början skapad för att ta emot flyktingar. Klockan 10 på kvällen somnar hela hushållet sedan den enda glödlampan släckts, och vaknar när den första morgonbönen ekar mellan husväggarna.

För två år sedan lockades Besmellah av de låga priserna på land och köpte 400 kvadratmeter tomt för 100 dollar. Det var ändå en stor summa för den fattiga familjen och själva husbygget har sedan skett i etapper, när pengar funnits. Toaletten når man genom att klättra på en trästege bakom hönshuset, det tålmodiga grävandet av en brunn har hittills varit förgäves: 27 meter ner finns det inget vatten. Frun i huset går med döttrarna ner till floden för att tvätta och diska. Familjen har tre hönor, men de värper sällan eftersom de inte får tillräckligt med mat. I två av husets tre rum bor paret med sina tre döttrar och de två yngsta sönerna, den äldste sonen studerar i Kabul. I det tredje rummet bor två systrar vars föräldrar valt att betala 10 dollar i månaden för att döttrarna ska ha någonstans att bo medan de är uppe i bergen med sina betesdjur. Systrarna har fått med sig en ko vars mjölk de delar med sig av till värdfamiljen.

Bamiyanprovinsen är en av Afghanistans fattigaste regioner. Här, på 2 500 meters höjd, försöker befolkningen livnära sig på småskaligt jordbruk. Potatis odlas här sedan trettio år tillbaka, men säsongen är kort. I den stekande solen jobbar kvinnor och män på fälten, utan maskiner och andra moderna hjälpmedel.

På en åker står Mohammed, bonde sedan generationer tillbaka, och kastar utsäde för hand, barfota. Varje år ruttnar en del av hans blygsamma skörd bort eftersom det saknas möjligheter att lagra säden. Sedan kriget mot talibanerna inleddes har staten strypt alla bidrag till jordbrukssektorn – inte ens de låneinstitut som erbjöd bönderna små lån till utsäde har överlevt. Mohammed minns att det var bättre förr och önskar att ingen av de tre sönerna kommer att följa i hans fotspår och ta över den en hektar stora jordegendomen. När han får höra att utländska styrkor har för vana att dela ut gratis utsäde till de lokala bönderna i andra delar av Afghanistan skakar Mohammed på huvudet.

– Det enda jag vet är att staten öser pengar över dem som odlar opium, medan vi andra inte får något stöd överhuvudtaget.

Från lugnet och åkrarna i Bamiyanprovinsen är steget långt till Kandahar, provinshuvudstaden i den södra Pashtunprovinsen. Här, i det gamla talibanfästet och Mullah Omars hemvist, är det fullkomligt laglöst land. Det är omöjligt att ens ta sig hit med bil, trots att det internationella samfundet satsade stora pengar på att bygga upp vägen så sent som 2003.

Det senaste året har talibaner och vanliga banditer som kallar sig talibaner, full kontroll över all trafik. Vägspärrar och kapningar är regel snarare än undantag, och alla misstänkta, det vill säga de som kan tänkas arbeta för den afghanska regeringen och/eller är utlänningar, tillfångatas. Krav på lösensumma kommer sedan via sms till familjen. När planet landat på den lilla flygplatsen i Kandahar är det gallerförsedd burka som gäller. Här är kvinnorna osynliga, och det fåtal kvinnor som skymtar förbi i bilar eller på gatan bär alla detta klädesplagg.

På fyra år har Kandahar bytt guvernör tre gånger, samtliga har utsetts av den USA-stödda presidenten Hamid Karzai. Men i själva verket är det presidentens bror Ahmad Wali Karzai, chef för provinsrådet, som styr staden. Trots att han vid upprepade tillfällen anklagats för samröre med den blomstrande droghandeln i regionen. I Kandahar är det bröderna Karzai som styr.

– I likhet med många andra så röstade jag på Karzai i förra valet, men det kommer jag inte att göra om. I Kandahar är det Ashraf Ghani som är populärast, men jag tror inte han har en chans att vinna. Det skulle inte förvåna mig om valresultatet manipuleras till Hamid Karzais fördel, säger en anonym man i Kandahar.

Här har våldet blivit en del av vardagen. Ändå är det kvinnornas situation som är allra värst. Nasifa är en 22-årig journalist som rapporterar inifrån Kandahar för utländska medier, och hon har tvingats offra allt vad ett normalt liv heter för att kunna utföra sitt jobb. Hon arbetar hemifrån och meddelar aldrig någon var och när hon kommer att befinna sig på en viss plats, och har brutit kontakten med familj och vänner. Och två kvinnliga lärare kommer till vårt möte med den obligatoriska manliga följeslagaren: den enas fyraåriga son. Utan manligt sällskap hade de aldrig kunnat röra sig på gatorna.

Rädslan syns tydligt i deras tärda anletsdrag. De minns vad som hände i november 2008, när fyra skolflickor i burka fick frätande syra kastat i sina ansikten. De överlevde, men blev svårt vanställda. En av de två lärarna berättar att hon brukar undervisa flickorna i hemmet eftersom deras föräldrar inte längre vågar släppa iväg dem till skolan. Tricket för att kunna vistas utanför hemmet är att ha flera burkor i olika färger, berättar de. På så vis hoppas de kunna förvirra grannar och andra nyfikna som skulle kunna rapportera om deras förehavanden.

– Inte ens under talibanregimen var det lika extremt här. Afghanistan är som en jättelik fotbollsplan; hela världen kämpar om att sparka på bollen. Och bollen är vi, det afghanska folket, säger de bägge kvinnorna uppgivet.

En sak är säker. De kommer inte att rösta den 20 augusti.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter