Bertil Gärtner

Linköping november 1997. Domkyrkan fylld. Gamla och unga, kvinnor och män.

Tryck i psalmerna.

De är där allihop: bohuslänska schartauaner och gammalkyrkliga från Småland med Luther och Ordet i centrum; högkyrkliga vänner av rökelse, klockpling och vigvatten; nunnor från Alsike; OAS-rörelsens karismatiker fyllda på pingstväckelsevis av lovsång och tungomålstal; stränga norrländska laestadianer och lågkyrkligt bibeltrogna skåningar. En – i bokstavlig bemärkelse – salig blandning kyrkoriktningar. Vitt skilda i framtoning. Inte sällan oeniga.

Men nu är man sams. Fienden tydligt definierad: fronten av flator och feminister, liberalteologer och bögar som – enligt de församlade – håller på att förstöra och förgöra Svenska kyrkan. Nye ärkebiskopen KG Hammar personifierar eländet.

Mitt i vimlet en tunn liten man. Vänligt leende. Lågmäld.

Hans namn: Bertil Gärtner. Linköpingsmötets initiativtagare. Och dess självklare centralgestalt.

På självaste kyrkovalssöndagen den 20 september vaknade inte Bertil Gärtner.

Att slutet närmade sig var han medveten om; benamputerad och med rullstol som följeslagare. Men aktiv in i det sista. På mötet och, från sitt hem i Onsala, bloggandes (han var i gång och skrev dagen före sin bortgång).

Succén för den egna nomineringsgruppen, konservativa Frimodig kyrka, fick han inte uppleva. Gruppen nära fördubblade sina platser i kyrkomötet. Men han slapp också uppleva en annan framgång i kyrkovalet: Öppen kyrka – som är Frimodig kyrkas motsatts i nästan allt – blev störst i Göteborgs kyrkofullmäktige och näst störst i hela Göteborgs stift, Gärtners eget.

Han kommer också att slippa bevittna ett beslut som kyrkomötet lär fatta senare i höst: ja till att Svenska kyrkan ska viga även homosexuella par.
Gärtner var – föga förvånande – svuren motståndare. En av hans många böcker bär titeln »Till man och kvinna«.

För den bredare allmänheten är det dock en annan fråga som hela tiden kopplats till namnet Bertil Gärtner: ämbetsfrågan – som den kallas i kyrkan – alltså om också kvinnor ska prästvigas. Gärtner var biskop i Göteborgs stift 1970–91. Liksom under företrädaren Bo Giertz dagar var inställningen till prästvigda kvinnor mycket negativ. Först 1992, efter att Gärtner pensionerats, kunde en kvinna prästvigas i Göteborg av stiftets egen biskop, nästan 35 år efter kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för båda könen. Antalet kvinnoprästmotståndare som prästvigdes i Göteborg under Gärtners tid var desto större. De kvinnor som trots motståndet ändå fått prästtjänst i stiften hade det inte alltid lätt.

»Stridbar« var ett epitet som ibland sattes på Bertil Gärtner. Men hans framtoning var alltså en helt annan. Och att endast döma honom som kvinnoprästmotståndare, homofob och bakåtsträvare vore orättvist.

Med doktorshatt i Nya Testamentet och USA-professur vid Princeton var han en akademisk tungviktare. Det internationella engagemanget var omfattande.
Sympati hyste han för Latinamerikas katolska befrielseteologi som omsatte det kristna kärleksbudskapet i praktisk gärning. Med sin förankring i olika kyrko­traditioner bidrog han till att förnya Svenska kyrkans gudstjänster.

Han respekterades även av dem som inte delade hans mer kontroversiella ståndpunkter. Och trots att mycket av utvecklingen i Svenska kyrkan gick honom emot blev han, enligt dem som kände honom, aldrig bitter. Hans anhängare nämner för övrigt ofta Linköpingsmötena bland hans viktigaste insatser. Mötet 1997 följdes av fler där den kristna trons »grund och gränser« skulle definieras. Grunden stod man själv på, kyrkoledningen däremot bröt gränserna. Enligt Gärtner och hans anhängare.

Men när några av de mest tongivande kvinnoprästmotståndarna öppnade eget med den så kallade Missionsprovinsen var han inte med. Till dessas besvikelse. Men förmodligen också för en och annan av hans meningsmotståndare.

Nej, lämna Svenska kyrkan ville Bertil Gärtner inte. Han prästvigdes 1948.

Och han ville dö som präst i den. Det fick han.