Nya val när folket väljer fel

I dag, fredag, ska irländarna avgöra Europas framtid. För andra gången på 15 månader.

Förra gången de röstade om Lissabonfördraget – 12 juni 2008 – blev det ett tydligt nej. Då med procentsiffrorna 53 mot 47.

Sedan dess har EU:s stats- och regeringschefer lovat irländarna att de får behålla sin kommissionär och att landets försvarspolitik, skattepolitik eller rätt till liv, utbildning och familj inte påverkas av Lissabonfördraget. I gengäld lovade Irland att tänka över saken och folkomrösta en andra gång.

Denna gång visar opinionsmätningarna ett klart övertag för ja-sidan. Regeringen gör allt för att nej-sidan inte ska vinna. Premiärminister Brian Cowen och Ryanairs vd Michael O’Leary har kampanjat hårt den senaste tiden. Även andra ledande näringslivsföreträdare, de största oppositionspartierna och den katolska kyrkan har ställt sig bakom ett ja. Om Irland än en gång lägger krokben för EU riskerar landet att stötas bort från den europeiska gemenskapen, argumenterar de. Då skulle den ekonomiska krisen och arbetslösheten förvärras ytterligare.

Motståndarna – med Libertas Declan Ganley och Sinn Feins Garry Adams i spetsen – varnar för att det nationella självbestämmandet försvinner. Dessutom är det djupt odemokratiskt att resultatet i folkomröstningen inte accepteras.

Många irländare tycks hålla med dem.

– Jag röstade nej förra gången och jag kommer göra det igen. Det är förolämpande, de behandlar oss som barn när de tvingar oss att rösta igen, säger 27-åriga Daithi de Mordha till brittiska The Times.

Samtidigt är uppgivenheten hos Lissabonfördragets kritiker stor. Det spelar ingen roll om man röstar nej, säger folk på gatan, då tvingar de bara oss att rösta igen tills vi röstar rätt.

»The neverendum« kallas det på Irland. Folkomröstningen utan slut.

Irländarna om några vet. 2001 höll de folkomröstning om Nicefördraget. Då liksom nu som enda land i EU. Majoriteten röstade emot. Ett år och några garantier senare fick de rösta igen. Resultatet blev då ja och Europas ledare kunde gå vidare med sitt integrationsprojekt.

Är det ett demokratiskt problem att irländarna varje gång får rösta om?

– Nej, människor har rätt att byta fot i en sådan här fråga, svarar Axel Hadenius, demokratiforskare och professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Han tycker att problemet snarare kan vara det motsatta, att man har en folkomröstning och så låter man den bli stående trots att verkligheten förändras. Som exempel tar han den svenska kärnkraftsomröstningen.

– Läget var nu så att hela processen hade stannat upp och EU befann sig i ett ingenmansland. Därför var det nödvändigt med en ny omröstning, menar Hadenius. Det underliga, anser han, var att inga andra länder hade folkomröstningar om Lissabonfördraget.

– Folkomröstningar innebär den starkaste demokratiska legitimiteten ett beslut kan få, i synnerhet när deltagandet är högt, säger han.
Men det finns en stor risk.

– Om det blir ett nej har EU verkligen målat in sig i ett hörn. Jag har väldigt svårt att tänka mig att vi får se en ny omröstning om ett eller två år, säger Hadenius.

Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet som ledde den statliga demokratiutredningen, ser också en anledning till att hålla en ny folkomröstning. Förutsättningarna har ändrats.

– I den förra irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget var det väldigt mycket information som fattades. Det var väldigt grumliga föreställningar hos det irländska folket om vad omröstningen gällde. Ganska många trodde att det var en fråga om för eller mot abort, säger han.

Samtidigt, medger Amnå, ligger det i varje folkomröstnings eller vals natur att människor får ha vilka åsikter och föreställningar de vill.

Skulle irländarna fortfarande inte gilla Lissabonfördraget så är det bara att rösta nej en gång till, anser Amnå. Så egentligen finns det inget problem med en ny omröstning, annat än att det kostar lite pengar och prestige att genomföra.

Samtidigt brottas den nyligen omvalde kommissionens ordförande José Manuel Barroso med misstroende från unionens medborgare. De enda två länder som röstade om EMU – Sverige och Danmark – sa nej.

I Frankrike och Nederländerna röstade befolkningarna 2005 nej till Europeiska konstitutionen som därför fick omarbetas till dagens Lissabonfördrag.
Och så sorgebarnet Irland, som inte bara röstade nej till Nicefördraget utan också Lissabonfördraget i första vändan.

Det talas ofta om ett demokratiskt underskott i EU. Men det är inte så enkelt, menar professor Axel Hadenius.

– Många missuppfattar EU totalt. De förespråkar att man ska ha ett ökat ansvarsutkrävande inom EU. Men EU är ingen riktig stat, det måste man förstå. EU är fortfarande i mycket en internationell samarbetsorganisation. I sådana organisationer sker inflytandet i huvudsak indirekt.

Ironiskt nog är det ofta samma personer som klagar på bristande demokrati i EU som inte vill lämna över mer makt från nationalstaterna till unionen. Och väljer man ett svagt och löst sammanhållet EU, säger Hadenius, då väljer man också inflytelseformer som återspeglar det.

– Det är klart att EU inte är särskilt demokratiskt. Men det är inte rimligt att det är så mycket mer demokratiskt, för demokratin utspelar sig främst i nationalstaterna. Det är få som egentligen vill ha ett så mycket mer demokratiskt EU, säger Hadenius.