Sexklubbar har blivit folkliga

En sommarkväll i slutet av bröllopssäsongen stod jag på en kulle med Marcus, en kompis som också är nyskild. Vi stannade kvar ett tag medan det nyvigda brudparet, domaren, runosångarna och gästerna klättrade nedför backen. När man har hjärtesorger kan det bli nödvändigt med en liten time­out från kärleksritualerna.

»Har du tänkt på,« sa Marcus, »att nästan alla som vi känner som inte har stadgat sig vid det här laget lever … typ … relationsanarkistiskt? Fast dom kanske inte kallar det så.«

Det låg onekligen något i det. Nere på gården ställde sig gästerna på en lättöverskådlig rad för att gratulera brudparet. Alla så oerhört vuxna och vanliga; många småbarnsföräldrar. Högutbildade stadsbor förvisso, majoriteten någon form av kunskapsarbetare – men fler ingenjörer än konstnärer, fler lärare än aktivister. Vi har inte en kultur av att prata om våra sexliv, men man vet ju en del ändå. Vi tittade och räknade.

Så gott som alla av »singlarna« hade någon form av halvfasta romantiska eller sexuella relationer. Särbos, sambos och partnerskap fanns i alla varianter. Bland de gifta paren var många säkert monogama, men vi identifierade minst ett som har sex med andra par, ett där bägge parterna i perioder har haft andra romantiska relationer, och ett sexuellt helt öppet äktenskap. Vi saknade en term för de två tjejerna som i snart ett årtionde har delat manlig sambo, eftersom alla tre hade gift sig för länge sedan om det varit lagligt. Få av de här människorna identifierar sig som revolutionära. De har, på de flesta av livets områden, solitt lutheranska medelklassvärderingar.

Relationsanarkism är en samlingsterm för folk som menar att de kulturella normer som bestämmer över hur vi ser på kärlek, vänskap och sexuella relationer är destruktiva. Att normerna driver in människor i mönster som kanske inte passar just dem, just då. Mönster som att alla som har varit ihop tillräckligt länge ska flytta ihop och helst gifta sig. Att din livspartner ska vara din bästa vän och älskare – men att relationer med din bästis normalt inte ska besudlas med sex. Eller att var och en bör vara tvåsam och monogam, med en tydlig etikett att sätta på sin sexua­litet.

Men människor och förhållanden är olika. Relationsanarkisterna tycker att det i varje relation finns ett ömsesidigt ansvar att identifiera vilka spelregler just ni mår bäst av. Det ansvaret borde ju rimligtvis alltid finnas i all mänsklig interaktion, men alla som har älskat vet hur svårt det kan vara att alls prata om förväntningar, förhoppningar och preferenser. Självklart är det lättast att föreställa sig och eftersträva relationsmönster som redan är allmänt accepterade.

Ändå hittar allt fler, i all tysthet, egna former för kärlek. Och det bubblar också under ytan i mainstreamkulturen. Sexklubbar har blivit direkt folkliga. Inget ramaskri restes över Mikael Blomkvists okomplicerade relation med den gifta Erika Berger i Millennium-serien. Tv-serier som »Big Love« och filmer som »Det enda rationella« eller »Vicky Cristina Barcelona« är kritiska mot polyamori som patriarkalt maktmedel – men skapar ändå tankeväckande motbilder. Och Charlotte Roches roman »Våtmarker« återupplivar det knapplösa knullet som frigörande specifikt för kvinnor.

Marcus och jag blev lite fnissiga av att en kärleksideologi byggd på personligt ansvar och uppriktig kommunikation ska uppfattas som revolutionerande och kallas anarkistisk. Men vi insåg också att de nya alternativen innebär hopp för oss som alltid har bränt oss i vanliga relationer. Plötsligt kändes bröllopsluften lättare att andas: vi var nog inte så misslyckade ändå.