Obamas krig

När Hamid Karzai svor president­e­den för en andra mandatperiod lovade han två saker. Att de utländska styrkorna skulle kunna lämna landet inom fem år och att han nu på allvar skulle ta itu med den utbredda korruptionen. Löften som är svåra att uppfylla.

Beslutet om de utländska truppernas närvaro vilar snarare i USA:s händer och det finns inga tecken på att korruptionen är på väg att besegras. Inte minst med tanke på att Hamid Karzais egen bror, Ahmad Wali Karzai, fortfarande anklagas för inblandning i den lönsamma opiumindustrin samtidigt som New York Times hävdar att han arbetar som informatör åt den amerikanska underrättelsetjänsten.

President Karzai försöker manövrera mellan de olika etniska grupperna för att inte stöta sig med någon. I landets allra högsta ledning sitter därför många personer med tvivelaktiga rykten. Som krigsherren Abdul Rachid Dostom, nu tillbaka efter den exil han tvingades till då han misstänktes för inblandning i mordet på en av sina rivaler. I dag är han Afghanistans högsta militära chef och bor i ett klarrött hus i Kabuls fattigkvarter, omgärdat av livvakter och höga murar.

Hamid Karzai valde dessutom Mohammed Kasim Fahim till vicepresident och Abdul Karim Khallili till andre vice president. Bägge männen är ökända krigsherrar som länge kopplats samman med knarkhandel och korruption.

Att landets president omger sig med tvivelaktiga vänner oroar världssamfundet som nu öppet tvivlar på om han är kapabel att ta Afghanistan från feodalsamhälle till rättsstat. Storbritanniens Gordon Brown och Natochefen Anders Fogh Rasmussen har bägge anklagat Karzai för korruption och från Vita huset låter man hälsa att arbetet med att ta fram ett kontrakt där Hamid Karzai förbinder sig att ta itu med korruptionen pågår.

– Situationen kommer inte att förbättras förrän det finns en politisk vilja och nolltolerans för korruption. Att ändra resten av samhället tar tid, men det måste börja med reformer av rättsväsendet, säger den avhoppade presidentkandidaten Abdullah Abdullah.

Medan många bedömare pekar på vikten av en försoning med talibanerna så vägrar dessa ta emot Hamid Karzais utsträckta hand. I deras ögon är han inget annat än en amerikansk marionett. Deras taktik tycks vara att gå till ännu hårdare attack, vilket höstens många blodiga attentat mot både FN-tjänstemän, civila och utländska soldater visar.

Talibanerna betalar sina stridande 300 dollar i månaden. Hamid Karzais regering betalar sina polismän 100 dollar. Så länge löneläget i ett av världens fattigaste länder ser ut som det gör finns det en stark grogrund för talibanerna.

53-årige Amin är gymnasielärare i Kabul. Trots sin långa erfarenhet tjänar han i dag 8 500 afghanis i månaden, lite drygt 1 000 svenska kronor. Det räcker knappt för att se till att familjen har det allra nödvändigaste, som bröd och te. För att dryga ut hushållskassan jobbar Amin därför extra på den amerikanska ambassaden. När han berättar om utvecklingen i sitt land låter han uppgiven.

– Vid det första fria presidentvalet 2004 var det rena feststämningen vid vallokalerna. Med musik, dans och sång hyllades demokratin och de utländska hjälppengarna som vi trodde skulle få landet på fötter. Men regeringens män lade beslag på alla biståndspengar och förlorade väljarnas förtroende. Där har du förklaringen till varför bara en tredjedel av afghanerna röstade i årets presidentval, säger Amin.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter