Vem slåss för klimatet?

Vissa minns de gula anti-kärnkraftsknapparna på rockslagen, andra en kvinnorörelse i Mah-Jong-kläder eller Vietnambulletinförsäljare utanför Systembolaget. Under sextio- och sjuttiotalen både syntes och hördes folkrörelserna.

I dag står klimatfrågan högt på dagordningen. Inför EU-valet i år rankades klimatet som en av de tre viktigaste frågorna bland samtliga riksdagspartiers väljare.

Ändå finns det ingen stor folkrörelse för klimatet, varför?

– Visst mobiliserar miljörörelsen och vänstergrupper så mycket de bara kan inför klimatmötet i Köpenhamn. Men det blir inte samma grej. Jämför man med EU-toppmötet i Göteborg 2001, då skulle ju alla dit, säger Adrienne Sörbom, sociolog vid Stockholms universitet som forskat om sociala rörelser.

Den 18 maj i fjol gjordes ett seriöst försök att starta en klimatrörelse i Sverige. Över 200 personer hade samlats på KTH i Stockholm, däribland representanter för miljörörelsen, facken, Svenska kyrkan, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Ett och ett halvt år har gått, men det verkar inte röra på sig.

Jan Wiklund, författare till en kommande bok om folkrörelser och själv aktiv i protestgrupper sedan sjuttiotalet, ser en viktig förklaring.

– Klimatet är så globalt, något som angår alla, då är det ingen som känner att det är deras ansvar, säger han.

För att en folkrörelse ska uppstå, menar Wiklund, krävs att det finns en grupp människor som kan gå samman, forma en identitet utifrån gemensamma intressen och sedan rikta krav gentemot makthavare.

Dessa förutsättningar saknas, anser Wiklund och får medhåll av Magnus Wennerhag, sociolog vid Lunds universitet med inriktning mot sociala rörelser.

– När det gäller klimatfrågan finns det ingen tydlig fiende, ingen tydlig konflikt. Politikerna önskar sig nästan mer klimat­aktivism, säger han.

Inte har det blivit lättare för miljörörelsen av att politikerna och näringslivet, nästan utan undantag, har tagit till sig klimatfrågan. Åtminstone i retoriken. Genom att inkludera framstående klimataktivister i utredningar och beslutsfattande så berövas rörelsen på sina experter och ideologer. Rörelsen blir svagare, men får igenom mer av sina mål, konstaterar Wennerhag.

Egentligen borde det kunna uppstå en folkrörelse för klimatet i Sverige. Svenskarna har inte blivit mindre politiskt engagerade, visar forskningen. Antalet personer som har demonstrerat har faktiskt nästan fördubblats sedan 68-rörelsens era.

Vad som behövs är kanske en gnista som tänder elden, resonerar Wiklund. Som när Rosa Parks i Alabama 1955 vägrade ge sin plats på bussen till en vit man, vilket satte liv i medborgarrättsrörelsen.

En sådan händelse, tänker Wennerhag, skulle kunna vara om klimatmötet i Köpenhamn misslyckas. Då uppstår plötsligt en konflikt: mellan en orolig opinion och politiker som inte gör något.