Sluta skrika kulturskymning

Jag har svurit att aldrig ge mig in i någon kulturdebatt, men säg det löfte som inte ibland börjar ifråga­sätta sig självt. Kanske kan jag komma undan med att tidningen sorterar texten under ämnet »arbetsmarknad« på hemsidan (det har hänt förr). Vi får hoppas på det.

Det är svåra tider för författarna, om man ska tro alla skriverier just nu. Ingen köper våra böcker, förlagen satsar bara på kokböcker och skräpdeckare, marknadsfolket har tagit över. Och så vidare. Man ser snart framför sig hur ett demonstrationståg bildas någonstans mittemellan Kvarnen och Riche. »Ge oss vår värdighet tillbaka«, skanderar plakaten; »Tiodubbla våra upplagor – nu!«

Trams är ett vackert svenskt ord. Bortskämdhet är ett annat. Själv tillhör jag en annan generation än den som nu harmset konstaterar att upplagorna sjunkit från 15 000 till 2 000. Jag har aldrig inbillat mig – och heller aldrig blivit utlovad – att romanförfattandet skulle gå att leva på. Man får mellan 30 000 och 70 000 för en bok som tar mellan ett och tre år att skriva. You do the math. Men man kan ju välja hur man ska spendera den energi man eventuellt har över. Antingen kan man klaga ihjäl sig och måla kulturskymningsfan på kultursideväggen. Eller så kan man, hör och häpna, skaffa sig ett jobb.

Det är det också många författare som gör. För det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på det man älskar. Ibland får man hålla tillgodo med att leva på det som efterfrågas. Det är inte så jävla tokigt det heller. Det finns visserligen två olika skolor i ämnet: de som menar att man blir en bättre författare av att tvingas göra annat, och de som benhårt håller fast vid att samhällsekonomin tvingar bort författaren från det han gör bäst och därmed vållar kapitalslöseri. Båda hållningarna har sina poänger. Men att jag sällar mig till den första betyder inte nödvändigtvis att jag lallar omkring och dagligdags låter mig förnedras av marknadsmekanik och pr-fjanteri. Det finns annat här i världen än »På spåret« och »Let’s Dance«, vår tids kulturella ätte­stupor. Man behöver inte apa sig för att skrapa ihop till en någorlunda lön. Man kan översätta böcker. Man kan recensera böcker. Man kan skriva krönikor. I samtliga tre fall har vi författare en extremt privilegierad ställning, en förtur som andra (ofta minst lika kvalificerade) bara kan drömma om. Sådant talas det inte mycket om i det nuvarande debattläget.

Trimma skägget, damma av baskern och skaffa ett jobb. Det är inte så hemskt som det låter. Och vem vet – kanske blir det tid och energi över till romanskrivande i stället för bittert tillbakablickande på de svunna tider då folk mer plikttroget än nu släpade sig till bokhandeln och köpte det kritikerna pekade på. Jag kan ju inte vara ensam om att ha besökt äldre släktingar och bekanta där hyllorna svämmar över av aldrig öppnade böcker. Var det bättre tider? Kanske. Allt förblev säkert inte oläst. Ett och annat snappades nog upp. Men jag ser hellre att femtusen läsare frivilligt söker sig till det jag skrivit än att femtiotusen köper böckerna för att de känner sig tvungna. De gamla bildningsidealen var förmodligen inte helt vattentäta. Den som säger sig sakna sådana tidevarv har en viss bevisbörda för att allt verkligen skulle vara så oändligt mycket sämre nu.

Nej, jag förordar inte att bra författare ska börja skriva skit. Nej, jag tycker inte att marknaden är helig och råder bot på alla kulturens våndor och att »alla kan bli entreprenörer«. Men någon värdighet får vi väl ändå försöka klamra oss fast vid.