Allt hänger på Sven

Att något var galet med strålningen den där ljumma vårmorgonen var helt uppenbart. Redan vid sjutiden hade larmet dragit i gång inne på Forsmarks kärnkraftsverk. Halterna av cesium-134 var oförklarligt skyhöga.

Första teorin var att det »kärvat till sig vid Forsmark«, som det hette i haverimeddelandet som gick ut till myndigheterna. Framåt eftermiddagen hade utsläppet spårats till andra sidan Östersjön och på kvällen bekräftade Sovjetunionen att källan var reaktor fyra i ukrainska Tjernobyl.

Hälsingland tillhörde de områden som fick ta emot mest radioaktivt nedfall. Där på en gård gick kärnkraftsmotståndaren [[Sven Bergström]] och tänkte att det var precis det här han varit rädd för. Han tillhörde de många som marscherat utanför Barsebäck nästan tio år tidigare och nu tvingades han ta in djuren på gården, varna barnen för att röra sig i naturen och lägga om jordbruket i åratal framöver.

Tjernobylolyckan stärkte honom i övertygelsen. Och där står han kvar.

Om ett par månader är det just Sven Bergström som avgör villkoren för den svenska kärnkraften.

Hur i hela friden hamnade han här?

I dag är Sven Bergström den centerpartist som suttit längst i riksdagen, fjorton år. Barsebäck är visserligen väck, men Sven Bergström är ändå inte nöjd.

Missnöjet handlar främst om centerpartiets historiska vändning i och med klimat-och energiuppgörelsen för ett år sedan. Visst, satsningen på förnybar energi som ingår i överenskommelsen är välkommen. Men den del som innebär att förbudet mot ny kärnkraft tas bort och möjligheten öppnas att ersätta gamla reaktorer med nya, det gillar han inte.

Källor uppger att regeringen är så säkra på att få igenom förslaget att den inte ens har en plan B, och [[Maud Olofsson]] har lovat att leverera de röster som krävs vid den riksdagsomröstning som hålls före sommaren. Det har hon gjort, trots minnet av den uppmärksammade FRA-omröstningen för snart två år sedan. Där blev det uppenbart för alla att det räcker med blott fyra kritiska ledamöter för att spräcka förslaget.

Så med kärnkraftsfrågans oerhörda laddning, hur vågar regeringen chansa med ett sådant här avgörande förslag?

Kritiker nummer ett heter [[Eva Selin Lindgren]]. Hon är fysikprofessor från Göteborg och Sven Bergströms partikollega i riksdagen. I dag känner hon sig sviken av regeringen som lovade att inte ta i kärnkraftsfrågan under den här mandatperioden. Hon tänker rösta nej. För henne är kärnkraften huvudsakligen en säkerhetspolitisk fråga, och hon menar att så långsiktiga frågor som en eventuell utbyggnad av kärnkraften, som får konsekvenser i tusentals år framöver, inte kan fattas av en riksdagsmajoritet. Man måste ha parti­övergripande uppgörelser.

Eva Selin Lindgren har torgfört sin åsikt öppet och får nu känna av den vinande partipiskan.

– Partiledningen försöker omvända mig, men jag ger mig icke, säger hon.

Nyligen blev hon nedflyttad på centerns riksdagslista i Göteborg.

I praktiken kan hon se sin riksdagskarriär som avslutad, om hon inte mot förmodan blir inkryssad.

Kritiker nummer två är partikamraten och skådespelaren [[Solveig Ternström]]. Hon kan av samma anledning också snart summera sina dagar i landets högsta beslutande organ.

Under det eldiga riksdagsgruppsmötet för ett år sedan ställde sig Ternström upp och sa med sin bästa Dramatenröst att hon »aldrig kommer gå med på det«.

När partifolket efteråt ringde för att övertala henne bad hon dem i det närmaste dra åt helvete. Och så gick hon med i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen.

Kritiker nummer tre hittas utanför centern. Det är den kärnkraftskramande före detta moderaten och läkaren [[Göran Thingwall]], han är för fler reaktorer tills det finns tillräckligt med förnyelsebara energikällor. Han tänker ändå trycka på nej-knappen. Av rent personliga skäl.

Han är djupt upprörd över delar i alliansens vårdpolitik som rör läkare med privatpraktik. Sedan januari i år är han politisk vilde.

Nu utnyttjar han, som han säger, bara spelets regler.

– Såklart vi ska ha kärnkraft, men it’s pay back time.

Han är precis som centerkvinnorna starkt kritisk till partipiskan, att man i alla lägen förväntas rösta med partiet.

– Här har jag suttit som knapptryckarhjon i tre år, men nu finns det plötsligt makt bakom knapptryckningarna.

Fredrik Reinfeldt har sagt att han inte tänker kohandla med avhopparen.

Nu pratas det i stället om att kvitta ut motvallsmoderaten, om det ens går. Thingwall själv är fast besluten att rösta nej så länge vårdpolitiken ligger fast.

– Lojalitet är ingen envägskommunikation.

Tre tvärsäkra nej-röstare finns alltså redan. Fler får det inte bli om Maud Olofsson ska kunna hålla sitt löfte. Därför måste Sven Bergström rösta ja.

För skulle förslaget fällas skulle det inte bara innebära en enorm personlig kris för centerledaren utan för hela hennes parti och även för allianskonstellationen.

För att förstå hur Maud Olofsson kunnat få så många partimedlemmar med sig på tåget måste man titta lite närmare på hur förslaget ser ut. Eller snarare hur det tolkas. Det finns nämligen två vitt skilda tolkningar. Inom samma regering.

Sven Bergström, liksom bank- och finanskoncernen Citigroup, tolkar det som att det är extremt osannolikt att det blir någon ny kärnkraft.

– Det går inte att få lönsamhet i ett kärnkraftsbygge utan statliga garantier, säger han och påminner om att när centerledaren Maud Olofsson fick majoriteten av riksdagsgruppen med sig för ett år sedan var det mot löftet att »inte en statlig krona skulle användas till att subventionera ny kärnkraft«.

I den lagrådsremiss som presenterades för ett par veckor sedan har skadeståndskravet skärpts ytterligare för potentiella reaktorinnehavare.
Därför känner sig många centerpartister trygga i förvissningen om att det inte kommer att bli några nya reaktorer.

Men [[Carl B Hamilton]], folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson, tolkar samma skrivelse tvärtom.

– Det finns absolut de som är villiga att bygga ny kärnkraft, det visar inte minst avsiktsförklaringen från Industrins kraft som kom i höstas, säger Hamilton.

Sven Bergström fnyser.

– Det där är inget annat än en hög svansföring och en majestätisk retorik! Men när de står där och ska lägga upp sextio miljarder på bordet och de politiska verktyg som subventionerna skulle innebära, när de är borta blir det ingenting av det.

58-årige Bergströms grundresonemang påminner om hur den så kallade »villkorslagen« från kärnkraftens barndom på 1970-talet kom att tillämpas, det vill säga något förenklat att reaktorer inte skulle få laddas om inte ägaren kunde visa att två villkor om kärnavfallet var uppfyllda.

Dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin hade gjort klart att han inte tänkte sitta i en regering som startade kärnkraftverk och han tog för givet att »villkorslagen« var detsamma som ett stopp för kärnkraft i Sverige. Men lagen blev inte den blockering Fälldin hoppats på. Det visade sig att tillstånd för drift kunde ges ändå, av Kärnkraftsinspektionen, och i oktober 1978 lämnade han därför in sin och regeringens avskedsansökan.

Den gången handlade diskussionen bara om säkerhet. I dag kretsar argumenten i princip uteslutande kring finansiering.

Hur engagerade Ternström och Selin Lindgren än må vara så har de förutom åldern emot sig också frånvaron av politisk tyngd eftersom båda nu gör sin första mandatperiod.

Sven Bergström är däremot en av partiets verkligt tunga trotjänare. Han har en djup lojalitetskänsla och han har gått emot partiet förr. 2008 när riksdagen röstade om Lissabonfördraget var Bergström den ende ledamoten bland de partier som stödde fördraget att gå emot den egna partilinjen och rösta emot fördraget. Partiet har låtit honom hållas.

Men 2010 är läget ett annat. Nu är han en nyckelperson när det gäller kärnkraftens framtid.

Partiet vädjar till honom och menar att det kommer skada hela valrörelsen om han röstar nej. Och han förstår oron. Flera personer med insyn säger att han utan tvekan röstat nej om inte avgörandet hängt på honom.

I höst lämnar han rikspolitiken men är fortfarande beroende av att hålla sig väl med Maud Olofsson. Han siktar på den kommunala scenen hemma i Hudiksvall.

Det gör att han hamnar i en riktig rävsax i alla fall.

Väljarna i norra Sverige har generellt en svalare inställning till kärnkraft och förväntar sig att han följer sin ideologiska övertygelse och röstar nej. Samtidigt har hans blivande partikollegor förståelse för att han böjer sig under partipiskan. De vet hur spelet funkar.

Sven Bergström själv är smärtsamt medveten om vilken avgörande roll han fått den här våren.

– Det kommer inte vara enkelt att trycka på vare sig ja- eller nej-knappen.

30 år av kärnkraftsstrider

1978 Regeringen Fälldin avgår på grund av oenighet i kärnkraftsfrågan.

1979 Partiell härdsmälta i kärnkraftsverket Three Mile Island i Harrisburg, USA.

1980 Folkomröstning om kärnkraften. Linje 2 vann och riksdagen beslutade att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010.

1986 Haveri i kärnkraftsverket i Tjernobyl. Stora mängder radioaktivt nedfall över östra Sverige.

2005 Barsebäck stängdes.

2006 Det så kallade »tankeförbudet« avskaffas. Det vill säga den paragraf som hade inneburit att det var olagligt att på alla sätt förbereda för nya reaktorer.

2009 Historisk klimat- och energiuppgörelse. Alliansen enas kring förslaget att slopa avvecklingslagen.

2010 22 mars: Propositionen om »Nya reaktorer och ökat skadeståndsansvar« läggs fram.
Maj/juni: Omröstning i riksdagen.