Den verkliga Wetterstrand

Ominaisholmen, 22.05
– Jag blev extremt provocerad, kan jag säga, i den debatt som föregick den där voteringen. Av Britt Bohlins anförande; jag minns att jag blev fruktansvärt provocerad, och det krävdes ganska mycket för att jag skulle trycka på avstå-knappen och inte på nej-knappen. Jag skulle inte säga att jag var naiv. Jag bara konstaterade hur det var när jag kom dit. För första gången fick jag en bild av socialdemokraterna. Och den kanske var värre än jag förväntade mig.

En duskig söndagkväll i februari steg en mamma ombord på den stora båten i Åbo. Hon hade blankt hår och svart kappa och bar en tunn ring i vardera öra och rörde sig med den självklarhet som bara anstår en erfaren sjöresenär.

Denhär mamman hade hållit ledigt i fem dagar och ville inte tala politik. Hon sku se femmilen.

Jo, i detta var hon mycket bestämd.

Hon sku se femmilen.

Nu gick hon korridoren till dehär trapporna som tillvaron på en finlandsfärja kretsar kring, och sedan upp på åttonde däck där hon ställde sig i baren bakom de berusade männen. Johan Olsson, noterade hon på tv-skärmen, låg i den stora tätklungan när det var ett varv kvar.

Runt omkring henne vände sig människor om och tittade – inte på skidåkarna – men på henne. Det såg ut som om de skulle få uppleva något häpnadsväckande – en [[Maria Wetterstrand]] som visade känslor.

Hon kunde verka så perfekt, Sveriges näst mest populära politiker efter statsministern, hon som skulle fixa valsegern åt vänstern. Påläst utan att låta träig, inte elak och inte inställsam, varken för manlig eller för kvinnlig. Bussig, lagom och präktig – prenumererade på Bamse till långt upp i 20-årsåldern.

Men vad kände hon?

Fattades henne något var det en skärva i ögat, vadsomhelst som gjorde henne lite mer mänsklig, som gjorde att det gick att känna med henne. En snorig jävla femmil, till exempel.

När Johan Olsson tog rygg på Northug, norrmannen, i backen ner mot stadion och de var fem åkare som skulle göra upp och de alla började dubbelstaka och publiken vrålade och Cologna, schweizaren, fick bakåtvikt och föll och Angerer, tysken, inte rådde på Olsson, då stod mamman där knäpptyst.

Svenskarna skrek och applåderade till bronset och finländarna stack näsorna i ölglasen, men mamman hon var alldeles kall.

– Det var väl bra, sa hon.

Hon går att läsa som en öppen bok, hade hennes syster sagt en gång.

Öppen bok?

En sak till hade de sagt, alla hennes vänner: Hon älskar spel, vilka som helst, alla sorters spel. Inte så mycket för tävlingen utan för logiken. Hon letar alltid en kod att knäcka, sa de, ett system.

Sjön var alldeles stilla, en vit välling av snö och krossade iskristaller som kringrände de tiotals tusen öarna i Skärgårdshavet. I detta vatten hade hennes succéresa genom medierna börjat. Hon hade gjort torsken till sin viktigaste fråga när hon blivit språkrör och de hade fotograferat henne i vadarbyxor i algblomningen och skrivit att hon var utbildad marinbiolog. Redan det hade varit ett missförstånd.

Nog hade hon gått på biologlinjen i Göteborg, men första gången som klassen varit på exkursion hade hon trott att havstulpaner var måsskit och efter ett rationellt övervägande hade hon riktat in sin utbildning på sötvatten.

Ungefär lika kunnig som hon varit om de stora havsdjupen då, lika lite hade hon förstått om det jättelika socialdemokratiska arbetarpartiet. Det hade stört henne något ofantligt.

Skulle man söka efter hennes politiska inre – och svaret på frågan om hon verkligen skulle kunna ge de rödgröna valsegern 2010 – var det där man borde börja leta. På hösten 2002 när hon varit helt ny i toppolitiken och hade kastat in det pyttelilla miljöpartiet i en potentiell regeringskris.

– Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

En efter annan har de sagt att det var [[Peter Eriksson]] som styrde deras duo från början. Det är en av paradoxerna bakom fenomenet Wetterstrand, att den plan miljöpartiet än i dag håller fast vid, den formulerades av Peter Eriksson. Han säger det själv:

– Jag hade i viss utsträckning strategin klar redan när vi blev valda och Maria anslöt sig till mitt förslag.

De unga i ledarskiktet har ett antal stående skämt om Peter Eriksson.¹ Att han varit med sedan Hedenhös, att han faktiskt bott i stuga i skogen, låtit skägget växa vilt och varit blott och bart jävligt flummig. Det tycker de är skoj, och när de skakat av sig skratten berättar de om allt det som han har gjort. Om beslutet som förändrade allt i partiet; när han lämnade sin riksdagsplats några veckor efter valdagen 1998.

Peter Eriksson hade varit [[Birger Schlaug|Birger Schlaugs]] skyddsling, men bröt med sin mentor och drog till Kalix, allt för att Schlaug vägrade kräva regeringsposter av Göran Persson. I Kalix samlade Eriksson det tiotal aktiva som fanns i partiavdelningen och satte upp två frågor på dagordningen: 1. Ska vi lägga ner föreningen? 2. Ska vi ta över kommunen?

De tog över kommunen.

Peter Eriksson formade en jättekoalition som körde socialdemokraterna på porten, alla mot sossarna. Han blev Sveriges första miljöpartistiska ordförande i en kommunstyrelse.

Hur Maria Wetterstrand kom in i allt det där?

Bra fråga.

Det var det hon inte riktigt gjorde först.

De valdes tillsammans under kaosartade former den där våren 2002, när partiet var i kris med opinionssiffror runt två procent och några få månader kvar till val. Eriksson lanserade sig själv som språkrör samma dag som kongressen öppnade och ombuden svarade att han var en maktpolitiker som behövde tjudras. Det krävdes en motkraft.

Därför behölls språkrörsmodellen och därför valdes Maria Wetterstrand. När Åsa Domeij avböjt fanns ingen annan att tillgå än hon som varit så ordningsam ordförande på kongresserna.

Hon som tvärtemot Eriksson hade argumenterat för att det inte alls var viktigt att sitta i regering.

Norrskata, 22.31
– Jag hade slutat ta offentlig ställning i många frågor för att jag började sitta ordförande på partikongresserna i mitten av 1990-talet. Jag minns att vi i Grön ungdom 1998 drev att kongressen skulle ta ett uttalande om att såväl socialdemokraterna som moderaterna stod så långt från oss att det skulle mycket till för att vi skulle bilda regering med någon av dem. Den debatten valde jag att inte sitta ordförande för, utan plädera i. Jag minns inte om vi vann. Antagligen hade det väl ingen som helst betydelse. Riksdagsgruppen gjorde väl precis som den ville, i vanlig ordning på den tiden.

– Hon hade inte alls det ledarskap som hon har i dag. Hon uppfattades som nonchalant och lite sig själv nog förut, säger en högt uppsatt miljöpartist.

Så på hösten efter valet gick miljöpartiet bakom socialdemokraternas rygg och förhandlade med folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet. Allt för att få styra landet.

Det märkliga – och det som ger avtryck än i dag – var att Maria Wetterstrand var den hårdaste förespråkaren av den nya strategin. Från att ha varit på Birger Schlaugs sida och kritiserat regeringsambitionerna blev hon maktstrategen nummer ett. Det var hon som blev förbannad på den socialdemokratiska gruppledaren Britt Bohlin² i riksdagsdebatten som följde, hon som så sällan gav efter för sina känslor.

– Vi anklagades väldigt starkt då 2002 för att utnyttja vår vågmästarroll, men en vågmästarroll är inget som man skaffar sig själv utan något som ges till en av andra, för att de andra inte vill samarbeta. Vi hade gett bort makten gratis tidigare, det var problemet. Till slut gick vi i alla fall med på att upprätthålla socialdemokraternas makt. Det blev så. Det var ett val vi gjorde. Vi enades om att det skulle ta tid att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet.

Flera personer som hade insyn på det där avgörande mötet, där en splittrad partistyrelse skulle ta ställning till socialdemokraternas sista bud om stödsamarbete och ett program med 121 gemensamma reformer, säger att hon helt enkelt inte ville ge sig. Emotionellt.

Därför drev de fram den obstinata manövern att inte rösta ja till Perssons regering utan i stället lägga ner sina röster. Och det var hon som in i det längsta argumenterade för att säga nej till Persson. Hon – inte Eriksson.

– Jag minns, säger en av dem efteråt, att hon sa: Det viktigaste är att vi bryter det socialdemokratiska maktmonopolet!

Drömmen om en koalitionsregering; allt i dagens miljöparti handlar om det. Det och de rekordhöga opinionssiffrorna gör partiet till nyckelspelare i valet 2010.

De rödgröna har en till synes stabil ledning på ungefär fyra procentenheter över de borgerliga. Men socialdemokraterna ligger kvar på förra valets rekordusla siffror, har svårt att bryta den nedåtgående trenden i Stockholm och tycks inte längre kunna locka väljare över blockgränsen.

Det är som om [[Mona Sahlin]] har städslat miljöpartiet att göra jobbet, för det är bara miljöpartiet som drar väljare från högerblocket till vänstern.

De socialdemokratiska spinndoktorerna försöker så trovärdigt de kan förklara att detta är bara bra. De är icke rädda för ett större grönt parti, fast ett sådant kan få oerhört inflytande i deras allians. Faktiskt resonerar socialdemokraterna och vänsterpartisterna likadant: »Om det är priset för att få bort den här borgarregeringen så är det värt det.«

Är inte det den avgörande sprickan i det rödgröna samarbetet? Socialdemokraterna och vänsterpartiet har accepterat triumviratet för att de vill avsätta regeringen, men miljöpartiet har gjort det för att bli del av en riktig koalitionsregering, för att efter tjugo års nötande i riksdagen få påverka på riktigt. Och för att på sikt minska socialdemokraternas inflytande över Sverige.

Maria Wetterstrand lät så fascinerad över socialdemokraterna när hon till slut satte sig på restaurang Ellas på färjans åttonde däck, rekommenderade kött med franskisar – pommes på finlandssvenska – och började tala politik. Också resonemang om helt andra saker drog sig omärkligt till att handla om socialdemokraterna. Hon ville inte visa det, men hon var fängslad av det där jättepartiet.

Houtskär, 22.48
– Det är ingen merit att ha varit miljöpartistisk politiker i Sverige. Jag var orolig för det när jag kandiderade till riksdagen första gången. Är man socialdemokrat så ses det som en merit att ha suttit i riksdagen för då betraktas man mer eller mindre som neutral. Men skulle jag söka ett jobb som kommunekolog någonstans så är jag övertygad om att min bakgrund skulle anses vara ett problem. Så skulle det inte vara om jag var socialdemokrat.

Hon var på väg hem. Till det hon fortfarande kallade hem. Denhär mamman bodde i Åbo, i Helsingfors, i Stockholm och på båten. Havet var också hennes hem.

Första gången hon for över – sju år sedan nu – missade hon färjan till Helsingfors och tog båten till Åbo för att sedan hoppa på ett skruttigt öststatståg som ångade av vinterkylan och var belamrat med fulla finländare. Försenad kom hon till mötet med systerpartiet De Gröna.

Och där träffade hon Ville.

De förlovade sig och gifte sig och fick första barnet inom loppet av ett och ett halvt år. När andra barnet kom bodde hon i Helsingfors.
Som gruppledare i riksdagen för De Gröna har Ville Niinistö lika mycket makt som en minister, enligt finska politiska reportrar. Han är en nyckelspelare i ett land med ständiga koalitionsregeringar, och förra året avböjde han av familjeskäl att kandidera till posten som partiledare, en kampanj han mycket väl kunde ha vunnit.

Bara namnet Niinistö inger den djupaste respekt i Finland. Hans farbror Sauli är talman, före detta finansminister, tidigare ordförande för konservativa samlingspartiet, en av landets absolut mest populära politiker.

– Maria tillhör den politiska adeln i Finland, de umgås ju med eliten där och bjuds på presidentbalen, som en svensk miljöpartist uttrycker det.

Hon lever alltså halva sitt liv med konstant inblick i ett annat politiskt parti i en annan politisk kultur, som är mycket inspirerande om man är grön politiker och längtar efter makt. Finska miljöpartiet har alltid varit större än det svenska och det har suttit i regering i många år, först med socialdemokraterna och nu med de borgerliga.

Titta på kronologin en gång till. På våren 1998 är hon emot att bilda regering med socialdemokraterna eller moderaterna. På sommaren 2002 ansluter hon sig till Peter Erikssons strategi. På vintern ett halvår senare träffar hon en företrädare för De Gröna i Finland, en politiker som svenska journalister skulle uppleva som mycket pragmatisk om de bara hade gjort sig mödan att intervjua honom på helgerna i egnahemshuset i Tullinge.

– Som politiskt parti ska man inte vara rädd för att vilja styra och påverka det som händer i regeringen. Vill man vara en kritisk ideologisk rörelse som vill filosofera får man göra det någon annanstans, sa Ville.

– Vår huvudstrategi är att göra politiska förändringar i verkligheten. Vi vill inte hålla på med något slags plakatpolitik. Vill man det får man gå med i någon annan organisation, sa Maria.

– Jag har aldrig lutat åt vänster, styrmedel och regleringar kan göra värre än bättre, och för mig är det inte väsentligt att staten ska äga. För mig är det viktiga att värna om människors frihet, och marknadsfriheterna ingår där, sa Ville.

– Jag har alltid sympatiserat med de frihetliga människorna i miljöpartiet och deras resonemang och värderingar, sa Maria.

– Svenska samhället är ett socialdemokratiskt samhälle där alla är låsta i det tänkande man har, på gott och ont, sa Ville.

– I mars 1989 var jag på mitt första årsmöte i Grön ungdom. Det var väldigt kul eftersom det var första gången jag träffande andra ungdomar som var intresserade av det som jag var intresserad av. Jag hade inga kompisar som tyckte om politik eller ens miljöfrågor.

Hon var född på eftermiddagen en oktoberdag 1973 när solen sken, så långt allt klart. Uppvuxen som mellanbarn i egnahemshuset på Sedelvägen nedanför Hagnesta Hill i Eskilstuna. Akademikerföräldrar – ovanligt i en stad byggd av finsk arbetarklass. Andra basfakta: gillade att bada, avskydde sport, inget nördigt naturintresse, älskade brädspel och schack och gick teaterkurser – »till och med på ABF«.

Medelklassigt och normalt fram till den där sensommardagen 1988 när hon, ännu inte 14 år fyllda, bad sin mamma adjunkten ta med information om miljöpartiet från gymnasieskolan. Hon fyllde i medlemsansökan och skickade in den och blev uppringd och lockad till ett möte där den yngste personen var minst några och tjugo. Och sen fick hon faktiskt med sig några tjejkompisar och bildade lokalavdelning i ungdomsförbundet.

De umgicks med killarna i Ung vänster, hon hade sin pojkvän där, och räknades till den anarkistiska vänstergrenen i Grön ungdom. Hon röstade alltid med Lennart Fernström från Stockholm – för decentralisering, mot styrelse, för global rättvisa, mot makt överhuvudtaget.
Stora konflikten löd: Ska vi vara ett förbund eller en lös federation? Federationslinjen vann till hennes glädje, men problemen hopade sig snart.

[[Per Ängqvist]] – i dag chef för partiets riksdagskansli – och ytterligare några intelligenta bildade en grupp av föreningar som genom sin omfattning snart fungerade som en styrelse, fast det ju inte skulle finnas någon sådan. Och inte blev det väl mer demokratiskt när de anställde Ulf Holm – i dag gruppledare i riksdagen – som förbundssekreterare. I frånvaron av styrelse blev han ensam herre på täppan. Han gick inte avsätta, han var ju anställd.

Federationen föll och förbundet upprättades och 1996 instiftade Grön ungdom språkrör. Paulo Silva från mäktiga Stockholm ansågs självklar som manligt rör, men till kvinnligt fanns egentligen inga kandidater. Därför riktades blickarna mot Maria Wetterstrand. Som kände någon slags skyldighet att ställa upp.

Hon hade börjat plugga i Göteborg då – efter teaterfolkhögskola i Skåne, studier i nordiska språk i Umeå och en sejour som kaffekokare på riksdagskansliet – och hade inte så mycket tid att ägna åt uppdraget. Paulo Silva ³ däremot fick massor gjort. Hon tyckte det var en taskig maktbalans; oklart om det blev bättre när de två också blev ihop. Förhållandet var förresten tänkt att vara hemligt, men det sprack snart för Paulo bodde i kollektiv med [[Yvonne Ruwaida]] och [[Åsa Romson]].

Med undantag för kärleksrelationen liknar det faktiskt dagens situation.

Det är Peter Eriksson som gör vardagsjobbet. Han är på plats, sätter sig in i detaljerna, håller i gång snacket med personalen. Maria är med på alla avgörande beslut, men seglar i övrigt fritt. För en del i partiet framstår hon som oengagerad och faktum är att hon inte bryr sig så mycket. Ringer det på helgen är det inte säkert att hon svarar. Hon vågar delegera och är oerhört skicklig på att koppla bort politiken. Bra på att bara vara förälder.

Berghamn, 23.10
– Ibland kan jag tycka att det är en nackdel att jag inte är ett politiskt djur. Eller; jag kan tänka att folk tycker att det är ett problem. Jag vet inte, jag känner lite som i Grön ungdom, hela tiden lite otillräcklig. Jag gillar ju spel, det politiska spelet också, men jag är inte lika på och lika nördigt intresserad. Det ligger kvar hos mig, en dålig självkänsla i förhållande till det där politiska spelet. Jag känner mig otillräcklig eftersom jag inte har den där superkollen.

Hon är, trots detta eller tack vare det, oerhört älskad. Hela hennes karriär har präglats av att hon har burits fram, inte slagit sig fram. Från dagen då hon debuterade som ordförande på partikongressen i antroposofernas kulturhus i Järna 1994 har hon hyllats samstämmigt. Partiet älskar denna ordningskvinna som hela tiden tänker logiskt. Inte ens de som avskyr de senaste årens förändringar av partiet lägger något ansvar på Maria. De skyller allt på »djävulen Peter«.

Hon har aldrig mött internt motstånd– ingen utmanade henne i ungdomsförbundet, i Göteborg förhandlade partiet fram en ordförandepost i konsumentnämnden särskilt för henne, till riksdagen kom hon som ersättare för Schlaug och hon hade ingen motkandidat när hon valdes till språkrör.

Men hon har heller aldrig tagit några strider. Första gången hon utmanade en kongress – när hon ville avskaffa kravet på utträde ur EU – hade hon varit språkrör i sex år. Hon har alltid varit pragmatisk; en riskminimerare som perfekt avläser var partimitten befinner sig. Och lägger sig där.

Men det gör att inte ens erfarna partikamrater vet vad hon tycker. Vad hon anser vara riktigt viktigt. Hon är väl miljöpolitiker, är det mest konkreta de kan komma upp med.

– Hade du frågat om a-kassa och socialförsäkring för sju år sedan så hade jag sagt att hon tyckte det var helt ointressant, säger en person som följt henne länge.

Talar man med henne om ideologi så talar hon om kaos och att skapa ordning. Hon ogillar oordning. Hennes ständiga ingång lyder: miljöförstöringen är irrationell.

De borgerliga partierna vill utmåla henne som vänster, vilket stämmer lika dåligt som att hon skulle vara en varm liberal. Hon är kritisk till ekonomisk tillväxt, men inte för att hon är emot kapitalism. Hon tycker bara att dagens kapitalism inte är tillräckligt effektiv, logiskt sett.
Det måste finnas smartare sätt, menar hon, att använda naturresurserna, och vi har ett ansvar inför kommande generationer att leva mer sparsamt med dem. Hon upprepar det gång på gång. Det är det ansvar hon vill kännas vid, aldrig ansvaret att skapa ekonomisk tillväxt och sedan fördela den.

Det är lite märkligt, att en av ledarna för det parti som spås få stora framgångar i valet har en så annorlunda inställning i de frågor som ser ut att bli de viktigaste i samma valrörelse, de om vem som bäst tar hand om Sveriges ekonomi och vem som skickligast kan minska arbetslösheten. Eller har miljöpartiet inte det?

Båten kom ut på öppnare vatten. Isflaken låg som vita jättenäckrosor över den del av Skärgårdshavet de kallar Skiftet. Hon lämnade restaurangen för baren, tog ett fönsterbord och gick för en öl. De som ville festa hade krypit fram från sina hytter. Trubaduren spelade »Up where we belong«.

När hon satte sig igen började hon tala om jobb och ekonomi och hela tiden kryssade hon mellan sitt eget partis inställning och socialdemokratins. Allt hon sa bekräftade uppgifterna från de andra på insidan; att budgetförhandlingarna mellan de tre gick enklare än man först vågat tro. Var det så att miljöpartiet redan hade kompromissat bort sig? ⁴

Ta en ideologisk käpphäst som viljan att minska arbetstiden. Borta var kravet på 35 timmars arbetsvecka och sällan hördes någon ledande miljöpartist nämna ordet friår. Wetterstrand tog upp förslaget att ge pengar till småbarnsföräldrar så att de kan vara hemma längre, men i övrigt? Vart tog drömmen om mindre arbete vägen?

Bogskär, 23.47
– Vi påverkas alla av diskussionen om att vi ska jobba mer. Vi har inte några allierade i det vi vill, det är jäkligt svårt att driva det när inte ens vänsterpartiet driver det. Frågan är inte prioriterad av medlemmarna i fackförbunden, säger fackordförandena. Den är längst ner på fackens prioriteringslistor. Jag har suttit med Vårdförbundet, med Kommunal, Unionen. Jag har naturligtvis pratat med TCO. Men de är aldrig intresserade. Det tydliga budskapet är att de är intresserade av höjda löner och höjda löner och höjda löner och sedan kanske något om arbetsmiljö. Jag har tagit upp väldigt många kreativa varianter, men de är noll intresserade. De är socialdemokrater. Men frågan är ju vad som är hönan och ägget i socialdemokratin. Socialdemokraterna driver det som facken vill snarare än tvärtom. Så är det i alla frågor som handlar om arbete. Det är facken som stoppar.

Likadant lät det när hon talade om energin, om skolan, jo, till och med om utrikespolitiken. De ideologiska skillnaderna är stora i vänsterkoalitionen – kanske större än på den borgerliga sidan – men ändå tycks de tre partierna få lätt att komma överens. Kompromissviljan är så hög.

Grön skatteväxling var länge huvudfrågan för miljöpartiet. Allt de sa handlade om hur många miljarder som skulle läggas på höjda miljöskatter och hur många som skulle ges till sänkta inkomstskatter, eller allra helst lägre arbetsgivaravgifter.

Nu har partiet plötsligt tagit bort hela begreppet. De säger att de tycker att den borgerliga regeringen redan har sänkt inkomstskatterna så mycket. Så antingen visar de plötsligt en gräns för hur låga inkomstskatter de vill ha, eller så har önskan att framstå som trovärdigt regeringsmaterial fått dem att sudda bort sin ekonomisk-liberala profil.

– I partiet är det många som säger att hon påverkats av Ville och Finland när det gäller EU. Men de finska gröna är väldigt pragmatiska generellt och jag tror att det har påverkat henne mer än många tror, säger insatt miljöpartist.

Men statlig a-kassa då? Det kravet fanns ju kvar i partiets politik även efter att de varit på möten hos [[Wanja Lundby-Wedin]] och kastat idén om medborgarlön – statliga pengar till alla utan motkrav – i papperskorgen. En a-kassa som inte drivs av fackföreningarna men som omfattar alla, det vill väl miljöpartiet fortfarande ha?

Ljungöströmmen, 00.12
– Vår huvudpoäng är ju inte att försvaga facken, utan att skapa en … en anständig trygghetsförsäkring. Man kan nog hitta andra saker som facken kan göra för att behålla medlemmar och intresse. Man kan inte behålla a-kassan hos facken bara för att det gynnar deras medlemstillströmning. Dessutom tror jag att det har skett ett trendbrott under den här mandatperioden. Det är så många som står utanför a-kassan nu, och det kommer vara mycket svårt att återställa genom bara genom lägre avgifter. Det kommer leda till att vi behöver göra större förändringar så småningom. Jag menar, i teorin, sänker man avgiften till noll för människor att gå tillbaka till a-kassan så har man ju i praktiken infört vårt system.

Hon menade alltså att det fanns en dold agenda bakom allt kompromissande? Det hon sa var ju att a-kassan ändå skulle försvinna från fackens kontroll. Det som inte ens den borgerliga regeringen vågat göra, det var hon övertygad om att hon skulle lyckas med i en koalitionsregering med socialdemokraterna.

Ju mer hon pratade desto mer lät det som i Gamla stan tre veckor tidigare när hon skyndat från riksdagen till tunnelbanan, lånat liberalernas ordval, dragit på smilbanden och sagt:

– Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet? Det är ju det vi håller på med!

Nu satt Maria Wetterstrand i baren och trubaduren spelade »Layla« och hon talade om socialdemokratin och blev känslosam – nästan lika emotionell som när hon stolt berättade om amnestin för de gömda flyktingbarnen.

Hennes ögonbryn trycktes ihop till sura hakar när hon pratade om [[Göran Persson]] och hon skrattade åt förre partisekreteraren Lars Stjernqvist och blev avvaktande nervös när hon fick frågor om Mona Sahlin.⁵

– När jag började förstå socialdemokraterna? Jag vet inte om jag har gjort det. Jag tror inte att jag har gjort det. Redan efter 2002 förstod jag en del. Men nu, när det finns en acceptans mer eller mindre från LO så möts vi i en annan attityd och då har jag börjat förstå saker som jag inte fattade alls när vi var mer antagonistiska mot varandra. Relationen mellan socialdemokraterna och LO till exempel. De är ju verkligen i symbios på ett helt annat sätt än jag först trodde. Mycket mer än jag någonsin fattade. »Vi Socialdemokratin«, som de säger. De har ju så konstig syn på sig själva. Vi har en överenskommelse nu, som LO känner till och som de lever med. Det är en avsevärd skillnad mellan Sahlin och Persson och de flesta tror jag skulle uppskatta den skillnaden om de kände till den. Hon har fattat att de inte kan få 50 procent längre.

Detta var det centrala. Handlade hennes ideologi om något mer än att använda naturens resurser på ett mer effektivt sätt så var det detta principiellt demokratiskt problematiska med socialdemokratins starka inflytande. Hon ville ha flitiga maktskiften och regeringar som bestod av många olika sorters partier. Lite som i Finland.

Det var ett helt annat Sverige hon tycktes se framför sig. Ett Sverige som inte styrs av socialdemokrater primärt. Det var ett av hennes viktigaste mål. Det var vad strategin på sikt handlade om. Alldeles som om socialdemokratin närde en orm vid sin barm.
Färjan gick in mot Långnäs nu och förbi alla skären på Åländs östra sida. Det blev morgonnatt och då och då skakade båten till i små vibrationer från tjockisen. Men inget kunde hindra M/S Isabellas framfart.

Gottholmarna, 01.07
– Jag kan inte se något problem med våra framgångar, jag fattar inte det där att det skulle vara något problem med att andra partier har accepterat delar av våra politiska utgångspunkter. Det finns bara anledning att fira det, det är ju målet med politik. När moderaterna och Reinfeldt började prata klimat var det jättemånga i miljöpartiet som blev jätteoroliga och jag fick säga det hur många gånger som helst: Vi ska bara vara glada när andra pratar om frågor vi har högst trovärdighet i. När moderaterna gör valaffischer där det står »Rösta för ett bättre klimat« så inte fan går folk och röstar på moderaterna. Det går ju och röstar på oss. Det är bara att tacka och ta emot.

Miljöpartiets strategi är långsiktig, målmedveten och offensiv. Mycket påminner om [[Maud Olofsson|Maud Olofssons]] centerparti före valet 2006 – inga hot anses finnas. Maria Wetterstrand kan inte riktigt se vad som skulle kunna stoppa en valsuccé.

Risken att partiet toppat för tidigt, att det kommer att utsättas för hårdare granskning, att avkall från den egna ideologin förr eller senare slår tillbaka, att det skulle bli interna strider när partiet fick in en massa nya medlemmar, att det på sikt var ett problem att hon och Peter skulle avgå eller att partiet skulle få svårt att kalla sig mitten när de väl gjort upp om den ekonomiska politiken med vänster i år.

Allt det viftade hon undan där på havet.

Bara när hon kom att tala om sin egen roll blev hon tveksam. Då talade hon långsammare.

Längs med hösten växte denhär uppmärksamheten kännbart. Strax före jul sa hon plötsligt nej till en massa utåtriktade engagemang; hon tyckte det blev för mycket.⁶

Hon har aldrig utsatts för något mediedrev. Hon har ingen erfarenhet att hantera en trivial skitskandal som blir jättelik i ett hetsigt mediebrus.

Hon seglar lite ovanför den dagliga politiken, är nästan oantastlig. Precis som Mona Sahlin före toblerone, säger flera gamla socialdemokrater, och så drar de öronen åt sig när de hör att Wetterstrand fortfarande har en så kallad öppen telefon, en mobil vars nummer också journalister känner till.

Har hon det stöd som krävs vid en riktig motgång.

Hon sa själv när hon satt där i länsstolen på båten att hon inte har så många vänner i politiken. Hon umgås inte med andra politiker, utom en handfull särskilt utvalda.

Har hon det stöd som krävs vid en riktig motgång? Många i partiet, och utanför det också för den delen, säger att hon egentligen är en ensam person med oerhörd integritet. Jättesnäll och jättetrevlig och jättesmart, men ensam. Hennes mamma säger:

– Maria har aldrig odlat sina relationer riktigt, det har aldrig varit viktigt för henne.

Båten rundade Lemlands sydspets och isblocken försvann ett efter ett och Ålands hav låg öppet; mörkt, svart vatten. Trubaduren spelade »Have you ever seen the rain« och finländarna hösslade i baren.

Hon fick frågan: Vad tycker du om havet?

– Det vill jag inte svara på, det känns för personligt, sa hon.

I fem veckor hade hon låtit mig, reportern, följa i hennes hasor; lyssna på privata samtal, sitta med på interna möten, träffa familjen.
Men att säga vad hon känner inför havet. Det gick inte.

Samma sak med naturen i stort, den frågan hade hon fått några veckor tidigare, och också den gången hade det tagit stopp.
– Det är för personligt.

Så nära fick ingen gå.

Nyhamns gruvtorn, 02.11
– Har du läst Tove Janssons »Pappan och havet«?

– Ja! Vilken fantastisk bok det är!

– Tycker du?

– Ja, när jag bodde i Umeå lånade jag alla Tove Jansson på Stadsbiblioteket och jag fattade aldrig varför de stod på småbarnshyllan. Det är ju vuxenböcker.

– Är inte du som pappan? Att du går runt och funderar och måste förstå havet för att kunna tycka om det och för att kunna hantera det. Fast för dig är havet socialdemokratin.

– Socialdemokratin är något stort och obegripligt, verkligen. Så långt stämmer det.

***
Artikeln bygger på 38 intervjuer med miljöpartister, politiska motståndare, familj, vänner och ovänner samt på tre stycken reportageresor och fem längre intervjuer med Maria Wetterstrand, allt genomfört under fem veckors tid. Opinions- och förtroendeuppgifter bygger primärt på undersökningar från Synovate. Klockslagen anges i finsk tid.

1. Påläggskalv

En gång i tiden var Peter Eriksson Birger Schlaugs skyddsling och arvtagare. En gång i tiden lät Peter Eriksson skägget växa vilt. Men det var innan han blev språkrör tillsammans med Maria Wetterstrand. Tillbaka

2. Irritationsobjekt

Efter valet 2002 gick miljöpartiet bakom ryggen på socialdemokraterna och förhandlade i hemlighet med borgerliga partier om en regerings­koalition. Regeringskrisen lurade runt hörnet innan miljöpartisterna vek sig för Göran Persson. Men när riksdagen skulle votera blev Maria Wetterstrand så arg på s-gruppledare Britt Bohlin att hon knappt klarade av att trycka på rätt knapp. Tillbaka

3. Rådgivare

Paulo Silva har alltid gått vid Maria Wetterstrands sida. Först som språkrör i ungdomsförbundet, sedan som pressekreterare och allmänt bollplank. I dag är han miljöpartiets samordnare i det rödgröna samarbetet och given statssekreterare vid ett regeringsskifte. Tillbaka

4. Trepartipolitik

Tiden som semimedlem i regeringen gav de ledande miljöpartisterna mersmak. Även om de ideologiska skillnaderna är stora i många frågor kan vänsterkoalitionen få lätt att kompromissa ihop sig om politik. Miljöpartiet är berett att betala ett högt pris i sakpolitik för att till slut få sitta i regering på riktigt. Tillbaka

5. Sahlin-tant

Att ha en statsministerkandidat med så otroligt svaga förtroendesiffror som Mona Sahlin är ett större problem för de rödgröna än de vågar visa utåt. Spekulationerna om Maria Wetterstrand som statsminister är inte bara vilda, utan också ett sätt att få henne att dra hela koalitionen framåt. Samtidigt försöker Sahlin profilera sig som den kloka och erfarna »tanten« i relation till sin yngre och framgångsrika kollega. Tillbaka

6. Galadrottningen

Glatt lät Maria Wetterstrand Aftonbladet följa den för många häpnadsväckande stylingen till förra årets Nobelfest. Väl på plats var hon så uppiffad att folkpartiledaren [[Jan Björklund]] först inte kände igen henne. Men han fick dansa ändå. Tillbaka