En svensk katastrof

»Det påverkar situationen, absolut.«

När nyheterna om den senaste jordbävningen i Chile nådde Sverige förra helgen var statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] snabb med att utlova hjälpinsatser, trots att den chilenska regeringen inte ens bestämt sig om den ville ha någon internationell assistens eller inte.

Anledningen? 45 000 svenska medborgare med chilensk bakgrund – flest i världen efter Argentina och USA – och 600 svenskar som är permanent bosatta i Chile. Hur blev det så?

– Sverige har utmärkta relationer med Chile. Det tog fart under diktaturen men påbörjades redan under Allende-åren. Vi har blivit beroende av dem som kom hit och bidrog till det svenska samhället. I dag sitter ju vissa av dem till och med i riksdagen, säger Mikael Ståhl, departement­sekreterare vid Amerikaenheten på UD.

Socialdemokraten [[Luciano Astudillo]], vänsterpartiets [[Rossana Dinamarca]] och folkpartisten [[Mauricio Rojas]] har alla sin bakgrund i det latinamerikanska landet.

Man kan förvånas över siffrorna. En vecka före Augusto Pinochets militärkupp 1973 levde bara ett nittiotal chilenare i Sverige. På några månader ökade antalet dramatiskt. Anledningarna var flera. Statsminister Olof Palme hade sympatiserat starkt med Salvador Allendes Folkfront, en bred vänsterkoalition som – till skillnad från i grannländerna – nått makten via demokratiska val. Från 1970 till 1973 ökade regeringen biståndet till Chile från 2,5 miljoner kronor till 40 miljoner kronor.

Frustrationen efter kuppen var enorm. Den karismatiske ambassadören Harald Edelstam hjälpte till att slussa ut hundratals, kanske tusentals, människor från landet. Det svenska folkhemmet blev »favoritdestinationen« för chilenare på flykt undan förföljelser och tortyr.

– Sverige uppvisade stor solidaritet med Vietnam, men Vietnam var bara politik. Chile var så mycket mer. Allendes regering liknade den socialdemokratiska. Civilsamhällena liknade varandra. Många svenskar kunde prata spanska, de åkte till Spanien på semester. Och den latinska kulturen var väldigt attraktiv för unga svenskar, säger Fernando Camacho Padilla, forskare vid Universidad Autónoma de Madrid och författare till den nyutkomna boken »Sverige för Chile«.

Svenskarna lyssnade på Victor Jara och läste Pablo Neruda, som tilldelats Nobel­priset i litteratur 1971. Kulturpersonligheter som Alva Myrdal och Mikael Wiehe pratade sig varma för Chiles sak. Och Chilekommittén – med ett hundra tal lokalkommittéer – ombesörjde att flyktingarna fick ett varmt mottagande. Latinamerikagruppernas ordförande Francisco Contreras tvekar inte att kalla Chilekommittén för »en av de största sociala rörelserna i Sverige genom tiderna«. Men med tiden förändrades även demografin hos de nya svenska medborgarna.

– Den första flyktingvågen var mer medveten och solidarisk, medan de som kom på slutet av 1980-talet lämnade Chile av ekonomiska skäl. De har haft mycket svårare att integrera sig i det svenska samhället, skriver Anna-Karin Gauding, Chilekommitténs president 1973–77, i ett mejl från hemmet i Chile.

När Chile demokratiserades 1989 återvände relativt få flyktingar till sitt hemland. Nya chilenare har ersatt de som har återvänt eller avlidit.

Sedan dess har relationerna länderna emellan frodats. De officiella besöken avlöser varandra. En svensk-chilensk utvecklingsfond startade år 2002 och Exportrådet öppnade ett kontor i landet 2008. Samma år exporterade svenska företag varor till Chile för 2,6 miljarder kronor. Det är inte konstigt att den svenska regeringen spänt följer utvecklingen i det katastrofdrabbade landet.

Detta har hänt

Förra helgens skalv, med epicentrum 30 mil söder om huvud­staden Santiago, uppnådde 8,8 på Richterskalan – det vill säga ungefär 800 gånger kraftigare än skalvet på Haiti. Hittills har minst 700 personer bekräftats döda.