En värdig ledare?

Det finns ögonblick då politiker avslöjar om de är värdiga att vara landets ledare – eller inte. Som när John McCain fumlade med att stödja räddningspaketen under finanskrisen 2008. I förra veckan kan det ha varit [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] tur.

På papperet framstår motion UU9 om som ganska harmlös. Det handlar om ett uttalande om ett folkmord på armenier, assyrier, kaldéer och andra kristna minoriteter utfört av det osmanska riket år 1915. Men motionen är ett av de märkligaste aktstycken som riksdagen producerat. Det är ett riksdagsbeslut om sanningen.

Naturligtvis är alla riksdagsbeslut fulla med påståenden om verkligheten och ofta historien. Men att bestämma vad som är vetenskapliga eller historiska sanningar brukar demokratier till varje pris undvika, i synnerhet att styra in vetenskapsmän på en viss politiskt beslutad verklighetsbeskrivning. Dels för att det i ett öppet land med fri press är ganska meningslöst, dels därför att det är granne med just den typen av åsiktsförtryck som vi ogillar. Ponera att en historiker finner bevis för att det inte var folkmord – bör det läggas fram en ny proposition då? Ska [[Carl Bildt|Bildt]] med lag tvingas hävda att historikern i fråga har fel?

Börjar vi i den änden finns det väldigt många folkmord riksdagen borde lagstifta om. Maos massmord på mer än 20 miljoner kineser, visst borde Hu Jintao erkänna det. Och Stalins utrotande av miljontals ukrainska bönder, det måste Putin beklaga. Faktum är att riksdagen inte ens etablerat sin sanning om det universellt accepterade och dokumenterade folkmordet i Rwanda.

Det kollapsande ottomanska imperiets ledning medverkade i mördandet av mellan en halv och en miljon armenier, assyrier och andra kristna minoriteter. Däremot var det inte samma sak som Förintelsen, en noggrant planerad utrotningsplan på industriell nivå på grundval av en uttalat rasistisk ideologi. Det liknar mycket mer de nationalistiska massmorden under kriget i före detta Jugoslavien.

Dessutom finns inte, som många slarvigt proklamerat i riksdagen, något band mellan dem som styrde det sönderfallande ottomanska riket till dagens Turkiet, och dagens turkiska förtryck av minoriteter. Det moderna Turkiets grundare Atatürk rensade tvärtom ut det ottomanska ledargarnityret. Hans mål var inte att utrota armenier eller någon annan folkgrupp, i synnerhet inte på grundval av religion, utan tvärtom att göra dem till turkar, med tvång om så behövdes. Det tragiska är att den moderna turkiska staten gjort sig själv en monumental otjänst när man med censur försökt undertrycka en debatt om folkmordet, och jagat dem som vågat öppna den, som bland andra nobelpristagaren Orhan Pamuk.

Det hade riksdagen kunnat rösta om, att kräva att Turkiet har en fri och öppen debatt om historien och inte förföljer dem med avvikande åsikt. Då hade man gjort nytta.

Vad var då målet med motion UU9? Att få fram ett erkännande från Turkiet? Att stärka Turkiets minoriteters och Armeniens sak?

Ingen politisk kraft i Turkiet har gått längre i att avskaffa nationalistiska tabun, att hävda kurdernas och andra minoriteters rättigheter, än den sittande AKP-regeringen under Recep Tayyip Erdoan. Alla vet att oppositionen i Turkiet är rabiata motståndare till eftergifter, både det stora CHP och det hotfullt starka extremnationalistiska MHP.

För Armenien är det viktigaste att öppna gränsen mot Turkiet, för att bryta landets ekonomiska isolering. Även där kämpar landets (auktoritäre) president mot nationalism. Folkmordsdebatten drivs framför allt av den stora armeniska diasporan.

I centrum för allt detta står Mona Sahlin. Alla vet att hon, som röstade för beslutet, kan bli statsminister efter 19 september. Varför drev hon då igenom det i riksdagen? Förslaget gick igenom på s-kongressen sedan Södertäljes kommunalråd Anders Lago drivit frågan, uppvaktad av assyriska väljare. Men en statsministerkandidat kan inte bedriva utrikespolitik på grundval av kortsiktigt röststöd från en aldrig så viktig grupp i en enskild kommun.

Inte sedan Palme demonstrerade sida vid sida med Nordvietnams ambassadör 1968 har en statsministerkandidat skapat så mycket osäkerhet om den klassiska pragmatiska socialdemokratiska utrikespolitiken.

***
FÖR ÖVRIGT skymmer »Climategate« det som borde vara den verkliga kritiken mot klimatpanelen. IPCC ska vara politikernas vetenskapliga stöd i klimatfrågan. Men av IPCC:s cirka 2 000 experter är bara tjugotalet ekonomer och två personer experter på utsläppsmarknader, det styrmedel som alla enats om blir huvudstrategin för att lösa klimatfrågan. IPCC är med andra ord experter på problemet, men usla på lösningarna, vilket präglade Köpenhamnsdiskussionerna.