Högt spel om högerröster

[[Beatrice Ask]] är vice ordförande för moderater­na, inte jurist. Hon har en lång politisk karriär bakom sig från ungdomsförbundsordförande till skolminister till tunga poster i riksdagen och sedan minister igen. Hon betraktas av många i sitt parti som trygg, säker och kanske framför allt lojal.

Just därför lyder veckans fråga: Vad tänkte hon egentligen när hon på ett riksdagsseminarium om prostitution förra torsdagen sa att man borde »hänga ut« misstänkta sexköpare?

Kritikerna påpekade snabbt att hela hennes idé framstod som befängd. Inte bara i detaljerna, det här med att hon ville delge om misstanke för just dessa sexbrott i ilsket gredelina kuvert, och inte bara i det lite större perspektivet, det här med att införa en offentlighetens skampåle för vissa brott.

Utan ännu mer i det principiella. Den som är misstänkt men inte dömd ska varken stigmatiseras eller brännmärkas utan betraktas som oskyldig, enligt Europakonventionen.

Så varför sa justitieministern:

– Jag tror att det värsta som kan hända många av dem som är ute och köper sex, det är att någon i omgivningen får reda på att de är ute i det här.

Och:

– Vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta.

Och:

– Det är effektivare än ett par års fängelse.

Det kan förstås ha varit ett misstag. Man ska verkligen inte underskatta fadäsernas och tillfälligheternas roll i politik; kanske tänkte Beatrice Ask högt och insåg först efteråt att hon borde ha tänkt efter före.

De moderata spinndoktorerna som Fokus har talat med driver den tesen. Det var ett misstag, säger de. Bea – som de kallar henne – har ju pudlat och beklagat. Hon klantade sig, inte mer med det.

Bloggosfären och ledarsidorna har svårt att låta sig nöja med den förklaringen. Från höger till vänster – Sanna Rayman i SvD, Mårten Schultz på sin juridikblogg, och så den bloggande justitiesossen [[Thomas Bodström]] – levereras svidande kritik mot Ask.

Så mycket har det nu skrivits om denna affär att det nästan ser ut som en tanke. Som om justitieministern ville reta upp dessa debattörer.
Hon är som sagt politiker, inte jurist, och brott och straff är ett gammalt moderat kärnområde som i stort överlevt Reinfeldts och Borgs förändring av partiet.

När moderaterna presenterade sin valstrategi för några veckor sedan låg kampen mot brottsligheten som tredje viktigaste punkt. Som vanligt, eftersom den hjälper till att mobilisera basen i partiet.

Sex procent av moderaternas väljare tycker att lag och ordning är den allra viktigaste frågan, enligt en undersökning som Sveriges Radio och Sifo publicerade i veckan. Det är en hög siffra, dubbelt så hög som bland väljarna i allmänhet.

Att visa att man är bäst i klassen på att bekämpa brott genom att rycka på axlarna åt europeiska regler om rättssäkerhet kanske inte är hundraprocentigt lyckat, men det sänder ändå en signal: moderaterna vill inte dalta med kriminella.

I helgen, åtta dagar efter seminariet om prostitution i riksdagen, håller sverigedemokraterna valkonferens i Stockholm och det kanske inte direkt hänger ihop med Beatrice Asks blunder eller utspel – eller så är det just det som det gör.

[[Jimmie Åkesson|Jimmie Åkessons]] parti har ett avgörande problem: väljarna ser dem som ett enfrågeparti. I Fokus och Synovates stora undersökning förra året om medborgarnas åsikter om partiernas sakpolitik underkändes sverigedemokraterna på i princip alla områden utom just invandringspolitiken. Om valet inte handlar om invandring får sverigedemokraterna svårt att ta sig in i riksdagen, och väljarna anser att det bara är den åttonde viktigaste frågan, enligt SOM-institutets senaste mätning.

Därför har partiet under åtminstone ett par års tid försökt att bredda sig, vilket inte minst syns i det valmanifest som presenterades i veckan.
Först och främst lovar sverigedemokraterna runt med höjd a-kassa och föräldrapenning, höjt vårdnadsbidrag, ett utvecklat rut-avdrag och mer pengar till försvar och pensionärer. Någon finansiering för alla dessa reformer har partiet inte. Jimmie Åkesson hävdar utan beräkningar att det »uppskattningsvis« går att spara 25–40 miljarder kronor på minskad asyl- och anhöriginvandring.

Men det finns också en profilutveckling i valmanifestet. På kongressen i höstas försökte partiledningen poängtera att man inte stod långt ifrån social­demokraterna. Nu anstränger sig partiet för att flirta med borgerliga väljare, dels i symbolfrågor som ny kärnkraft och utökade undantag i turordningsreglerna, dels i prioriteringen. Det tredje viktigaste samhällsproblemet i Sverige är, enligt sverigedemokraternas partiledning, brottsligheten.

På kriminalpolitikens område konkurrerar alltså sverigedemokraterna och moderaterna om delvis samma väljare. Intresset för brott och straff är i särklass störst bland just sverigedemokraternas och moderaternas väljare, enligt Sveriges Radios och Sifos nya mätning. I det ljuset fanns det en poäng med Beatrice Asks luftballong.

Är det så att Beatrice Ask har fått uppdraget att locka de väljare som riskerar att förloras till sverigedemokraterna?

Peter Akinder, socialdemokratisk ledarskribent på Östran, svarar i en kommentar ja på den frågan. Som en del av den strategin ser han också regeringens förslag om att låta poliser drogtesta barn under 15 år utan föräldrars medgivande, ett förslag som nyligen lades fram trots kritik från Lagrådet. Akinder är förstås politisk motståndare till Ask och har all anledning att kritisera henne. Men som tidigare nära medarbetare till Göran Persson torde han också vara hyfsat upplyst i konsten att kittla så många opinioner som möjligt samtidigt, särskilt de folkligt konservativa.

Frågan om vilka sverigedemokraternas väljare är och hur man når dem är viktig på högsta nivå i moderaterna, enligt uppgifter till Fokus. Flera centrala personer beskriver ett rörigt valresultat som en realism man måste arbeta aktivt med redan nu. Samma sak är det i många andra riksdagspartier: sverigedemokraterna är på allas läppar internt, men sällan hörs de samtalen utåt.

I ett infall av klarspråk sa socialdemokraternas partisekreterare [[Ibrahim Baylan]] för ett år sedan:

– Det är ofrånkomligt att integrationsdebatten tolkas valtaktiskt. Den partisek­reterare som inte gör taktiska val gör inte sitt jobb.

Det handlar delvis om den oro som hela det offentliga samtalet har inför sverigedemokraternas ideologi och människosyn, journalisterna inte minst. Hur ska vi hantera det här? är frågan som aldrig tycks få ett klart svar.

Men för politikerna handlar det också om något mer. Såväl moderater som socialdemokrater är rädda att förlora väljare till sverigedemokraterna, men först och främst handlar skräcken om regeringsbildningen. Spelteoretiskt är Jimmie Åkesson ett hot alla partierna i riksdagen eftersom han kan sätta blockpolitiken ur spel.

Sveriges konstitution är skapad för minoritetsregeringar. Det ska vara enkelt att styra landet även om man inte har en säker majoritet av riksdagens ledamöter bakom sig, lyder idén. Regelverket har gynnat socialdemokraterna, som varit det i särklass största partiet.

Men sedan förra valet har den här verkligheten förändrats, inte för att grundlagen har skrivits om utan för att moderaterna har spelat bra schack. Den blockpolitik som först [[Fredrik Reinfeldt]] har inriktat sig på och sedan [[Mona Sahlin]] mer eller mindre tvingats att följa leder till att majoritetsregeringar blir norm.

Blockpolitiken är den borgerliga alliansens stora strategiska seger och på det sättet liknar valet 2010 inget annat val i svensk historia. Men det finns fenomen som hotar eller stör det här tvåpartisystemet i vardande.

Fyraprocentsspärren är det största hotet. Inget parti får trilla ur riksdagen om kalkylen ska stämma, men både kristdemokraterna och centerpartiet ligger farligt nära. I den borgerliga alliansen finns en bred samstämmighet om att centerpartiet är det stora problemet, vilket till exempel syntes när Fredrik Reinfeldt för några veckor sedan började tala fritt ur hjärtat om [[Maud Olofsson|Maud Olofssons]] bekymmer och vad hon borde göra åt dem. Faller centerpartiet faller Fredrik Reinfeldts majoritet.

Samma sak med sverigedemokraterna. Kommer partiet in är sannolikheten stor att det får en vågmästarställning och att varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin kan skrapa ihop en majoritet när talmannen Per Westerberg ringer och frågar. Om detta handlar skräcken.

De etablerade partierna måste hela tiden hålla flera olika B-planer om minoritetsregering i huvudet. Alternativ ett kan vara att det minsta blocket släpps fram som minoritetsregering, alternativ två att ett parti byter block och på så sätt skapar en majoritet, och alternativ tre en helt och hållet ny koalition.

Miljöpartiet – det gamla vågmästarpartiet – kan i både alternativ två och tre få en avgörande roll. Det är en viktig del i den redan nu så stora uppmärksamheten på språkröret [[Maria Wetterstrand]].

Miljöpartiet står närmare högerblocket än vad folkpartiet eller centerpartiet gör till vänsterblocket och skulle kunna vara med och förverkliga det andra alternativet. Går inte ett sådant blockbyte att genomföra och de båda blockledarna håller fast vid att inte samarbeta med sverigedemokraterna faller tredje alternativet in. Och då riktas ljuset helt på Maria Wetterstrand.

Det är inte orimligt att tänka sig att hon och [[Peter Eriksson]], som företrädare för det då antagligen tredje största partiet till och med får frågan om de kan skrapa ihop en majoritetsregering med någon av dem själva som statsminister. En sådan där koalition av flera mindre partier, som Wetterstrand talade sig varm för i Fokus i förra veckan.

Och det är där Maria Wetterstrands roll verkligen kommer fram. Hon, Maud Olofsson och Jimmie Åkesson är jokrarna i regeringsleken. Sådana osäkerhetsmoment gillar inget stort parti som vill bära väljarnas förtroende i trygg maklighet. Varken moderater eller socialdemokrater.