Celibat knappast problemet

I land efter land rullas de upp, skandalerna i katolska kyrkan. Irland, USA, Tyskland, Norge – överallt finns det präster som har missbrukat sitt förtroende och sitt ämbete, gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp på korgossar och konfirmander, seminarister och medhjälpare, små pojkar och flickor, utlevande tonåringar eller blyga mobbingoffer. Det handlar om alla sorters barn, som hade ett gemensamt: de hade ingen som försvarade sig. Tystnadens kultur härskade. Den är äntligen bruten.

Barn på katolska barnhem och internatskolor, också handikappade och döva barn, vågar nu rapportera om övergrepp. Ofta ligger brotten långt tillbaka i tiden, men en irländsk rapport dokumenterar övergrepp så sent som på 1990-talet.

Det är ingen djärv gissning att rapporterna om övergrepp kommer att fortsätta. När locket på tunnan väl har lyfts av måste allt fram i ljuset. Det är en smärtsam process, inte bara för världens katoliker. Men öppenheten är uteslutande av godo, den är nödvändig.

Med öppenheten följer en vital debatt, där upprördheten ibland far iväg med förnuftet. Många skyller på celibatet. Visst finns det många goda skäl att kritisera det obligatoriska celibatet för katolska präster. Det diskuteras ständigt. Frågan stöttes och blöttes i niohundra år, innan celibatet slog igenom på 1200-talet. Då som ett vapen mot dekadens och det världsliga politiska inflytandet på kyrkan.

Det betydde att präster inte längre fick vara gifta, men det betydde inte alls att prästerna fogligt höll sig inom skaklarna. Kyrkans män hade och har alltjämt barn på byn. Förmågan att stå emot kättjans demoner är ju så skriande orättvist fördelad! Det suckade redan Augustinus över.

Några av oss vill hellre sucka över att den kristna kyrkan genom seklen sysslat så förtvivlat mycket med att detaljreglera människors sexualitet, i stället för att koncentrera sig på själens nöd. Men det är en annan historia, där Augustinus definitivt har sitt ansvar. Han svettades över att så brutalt ha svikit sin egen älskade, skulle nog Freud ha sagt.

Ur den moderna katolska kyrkans perspektiv är den framtida hotande prästbristen det starkaste skälet att lätta på celibatet. Det görs ju redan genom att konverterade präster välkomnas som de välmående äkta makar och familjefäder de oftast är. De välkomnas kanske inte med pukor och trumpeter, utan ganska diskret, men när de väl är prästvigda får de göra skäl för den lilla lönen och döpa och begrava, predika och förlösa från synd, precis som sina celibatära kollegor.

Och när prästbristen blir riktigt akut kommer nog curian att förr lätta på celibatet än man välkomnar kvinnliga präster. Och när prästbristen blir riktigt akut kommer nog curian att hellre lätta på celibatet än välkomna kvinnliga präster. Tyvärr, tycker den stora gruppen liberala katoliker som kritiserar kyrkans tunga patriarkala arv, och både välkomnar kvinnor i prästämbetet och vill att celibatet blir frivilligt. Men att skylla de nu avslöjade övergreppen på celibatet i sig måste vara ett psykologiskt felslut.

Frihet från celibat har ju inte hindrat lutherska präster i svenska kyrkan och frikyrkan från att förgripa sig på konfirmanderna. Frihet från celibat har inte hindrat barnhemspersonal och fosterföräldrar i Sverige och Norge att, i fasansfull omfattning, förgripa sig på redan utsatta barn. Också i det sekulära Socialsverige har en tystnadens kultur härskat. Sanningen är väl den att man sett genom fingrarna på övergreppen också i helt sekulära, men inte mindre patriarkala, miljöer, åtminstone fram till 1960-talets antiauktoritära uppror inom pedagogik och psykologi.

För att uttrycka det vanvördigt: det verkar som om både fromma katoliker och upphetsade lutheraner och papistätare behöver sexualupplysning. Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor tyvärr är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.

Det mest kusliga med övergreppen inom kyrkan är inte att det är människor i förtroendeställning och moraliskt överläge som har begått brotten, utan att brotten har begåtts – och tystats ned – i en kultur som oavbrutet talar om synden och nåden. Brotten blir, om möjligt, grövre i den belysningen. Nu krävs fullständig öppenhet och beredskap att både vädra ut det förflutna och tackla framtiden med modern psykologi och organisation. Ett tungt ansvar vilar på påven Benedikt XVI personligen.

***
För övrigt måste regeringen agera hårdare för att få ut Dawit Isaak ur fängelset i Asmera. Tyst diplomati i all ära, Dawit Isaaks fall behöver också större öppenhet. Hur ska vi få veta att man har prövat allt som står i politisk makt?