Glömda oheliga allianser

Att segla på glömskans hav tillhör politikers favoritsysselsättning. Hur många vänsterpartister vill till exempel minnas att partiet bjöd in Ny demokrati till överläggningar om bostadspolitiken i maj 1992?

Nej, bäst att glömma och i stället påminna om hur den dåvarande Bildt-regeringen ständigt förhandlade med detta obskyra parti. Och därmed kunna peka på att den borgerliga alliansen nog inte skulle tveka att också förhandla med sverigedemokraterna. Borgare är borgare.

Samtidigt som nydemokraterna fick inbjudan av vänsterpartiet öppnade förresten socialdemokraterna dörren för en uppgörelse med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i frågan om vad som skulle hända med löntagarfondernas pengar … Men det har givetvis [[Mona Sahlin]] kastat i glömskans hav.

Glömskans hav. Detta underbara hav, med ljummet vatten. Själv har jag säkert också kastat en del överbord. Hjärnan fungerar liksom så. Det är inte så att man vill bedra eller ljuga. Man bara flyter in i föreställningar om hur det har varit. Det var så [[Lars Ohly]] mindes att han spelat fotboll med Nacka och det var så den stackars författare som skrev en bok om Astrid Lindgren mindes hur han satt på brygga och sjöng »Idas sommarvisa« som barn. Trots att visan inte var uppfunnen då.

Journalister seglar också i glömskans hav och sätter gärna segel på bilder som inte har mycket med verkligheten att göra. En sådan bild är att miljöpartiets framgångar i valet 1988 berodde på att det flöt iland döda sälar. Valet har till och med begåvats med ett namn: Sälvalet.

Men sanningen är den att mp hade haft opinionssiffror en bit över 10 procent redan vintern innan man kunde skymta ett enda sällik. När de döda djuren dök upp i tv-rutan exploaterades dessa kroppar fullt ut av andra partier, som plötsligt blev miljöpartier med sälar på valaffischer och broschyrer. Medan miljöpartiet tappade i opinionen från vecka till vecka. Sälarna höll på att bli partiets Waterloo. Men den där bilden om sälarna som drog in miljöpartiet i riksdagen sitter där den sitter. Det är ju dessutom en bra story.

Miljöfrågorna var förresten en högerfråga så sent som i slutet av 60-talet. För vänstern var rykande skorstenar och puttrande avgaser en framgångssaga. Det var sådana som Anders Björk, som då var ordförande i Högerns ungdomsförbund, som dundrade från talarstolarna. Till exempel i Gimo 1968:

»Är det inte så numera att alla tekniska framsteg har en allvarlig baksida? Var har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag i stigande utsträckning tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser? Och vad har jag för glädje av arbetstidsförkortningar som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?«

Två år senare redovisade socialdemokraten Kjell-Olof Feldt, under ett besök på Chalmers, sitt partis uppfattning:

»I dag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten  … Jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstör några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga … Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har ju hela Stilla oceanen att plaska omkring i på sikt.«

Fast det här glömmer vi, eller hur?

Birger Schlaug är fri skribent, före detta språkrör för miljöpartiet och gästkrönikör i Fokus.