Jakten på en berättelse

Den blinde Homeros, om han nu ens existerade, var inte den första berättaren.

Men kanske var han den bästa. I krigsskildringarna »Iliaden« och »Odysséen« staplade han en mängd små historier på varandra, så att de tillsammans bildade storslagna epos.

En måttstock än i dag, årtusenden senare.

Ingen har jämfört statminister [[Fredrik Reinfeldt]] med Homeros, men de flesta statsvetare är överens om att det var moderaterna som presenterade den bästa berättelsen i valrörelsen 2006. Den om höger­partiet som hade omprövat sin politik, blivit det nya arbetarpartiet och nu skulle återupprätta arbetslinjen i svensk politik.

Alliansens seger i valet bekräftade också vad statsvetarna länge hade sagt: att sammanhängande kunna beskriva varför man ska få makten blir allt viktigare i takt med att väljarna blir rörligare och partierna närmar sig varandra.

Sedan [[Mona Sahlin]] tillträdde som partiordförande för socialdemokraterna 2007 har hon och hennes närmaste krets ihärdigt sökt efter en vision som kan matcha sina motståndares. Inte nog med att moderaterna redan satt på ett vinnande koncept, de hann också före med att pressentera en ny berättelse inför valet 2010.

– Jag är en typisk svensk, sa Reinfeldt på moderaternas partistämma i Västerås i augusti 2009.

– Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde.

Talet var en början på en berättelse om »föregångslandet Sverige«. Ett ganska bra land, enligt statsministern. Som kan bli bättre, lovade han, bara alliansen får fortsatt förtroende.

Nu ökade pressen på Sahlin. August Palms klassiska fråga ekade: Hvad vilja socialdemokraterna?

På socialdemokraternas kongress i Stockholm två månader senare kom svaret.

– Möjligheternas land ligger i Norden, kanske i Sverige. Ja, det har varit så, och det kan vara så, sa Sahlin.

Med ett knappt år kvar till valet ställdes »föregångslandet Sverige« mot »möjligheternas land«.

Men det finns en anekdot i detta, som Homeros nog skulle ha berättat. Den om hur den socialdemokratiska parollen kom till.

Allt började för två år sedan när fackförbundet Unionens chefsekonom Daniel Lind fick i uppdrag av Arbetarrörelsens ekonomiska råd att skriva en rapport på sitt specialområde, social rörlighet, som en del av deras låginkomstutredning. Han var inte och hade aldrig varit partimedlem.

Rapporten blev senare till en bok som publicerades av Arena. Den kokades också ner till ett antal artiklar, däribland en essä i Dagens Nyheter den 23 september 2009 – en månad innan Sahlin skulle hålla sitt tal på kongressen. Tidningens redigerare gav den rubriken »Möjligheternas land«.

Linds slutsats, efter att ha granskat forskningen på området, var att den sociala rörligheten är som störst i länder med små inkomstskillnader, starka fackförbund och en omfördelande offentlig sektor.

Sahlin hade hittat något. En slogan som var kortfattad men kunde rymma socialdemokraternas politiska förslag utan att partiet egentligen behövde ändra politisk färdriktning. Samtidigt som den passade in i den frihetsimage – liberala principer om lika livschanser för alla – som Sahlin försöker vinna storstädernas medelklass med.

Vid varje utspel som Sahlin och hennes vallokomotiv har gjort sedan dess har talet om möjligheternas land återkommit. Och Daniel Lind är sedan början av april anställd av socialdemokraternas riksdagskansli.

Speciellt nytt är budskapet egentligen inte. Redan 1948 tog ungdomsförbundet SSU fram en valaffisch som löd: »Begåvad men fattig. Ge honom lika chans«. I valet det året fick socialdemokraterna 46 procent av rösterna.

– Den svenska socialdemokratin har haft två jämlikhetsdimensioner. Den klassiska liberala är att man ska ha lika förutsättningar medan socialisterna betonade utjämnandet av skillnaderna. Så man kan säga att den socialdemokratiska modellen har varit en blandning mellan de två. Men socialdemokraterna har varit sämre på att utveckla den här klassresenärsdimensionen, säger socialdemokratiska skribenten Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen.

Även ur ett kortare tidsperspektiv är politiken bakom parollen sig lik, menar Peter Akinder, ledarskribent på tidningen Östra Småland och tidigare talskrivare åt [[Göran Persson]].

– Socialdemokraterna kommer i huvudsak gå till val på samma sak som i förra valet. Att kalla det »möjligheternas land« är att hitta på en rubrik på något som egentligen har varit socialdemokratisk politik hela tiden, säger han.

Problemet, menar Akinder, är att alla kan ställa sig bakom en slogan som »möjligheternas land«.

– Jag skulle önska att socialdemokraterna faktiskt tog en strid i någon sakfråga som är av sådant slag att någon väljar­grupp säger: Nej, vi stöder inte er. För har man inga ovänner har man inte heller några vänner, säger han.

Just det dilemmat – om partiet ska prioritera sina kärnväljare i arbetarklassen eller försöka vända sig till bredare väljargrupper – har socialdemokraterna brottats med genom hela sin historia. Från och med Per Albin Hanssons tal om folkhemmet på 1930-talet har de främst valt det senare. Några decennier senare var social­demokraterna vad statsvetarna kallar ett fullfjädrat catch-all-party – ett parti som med positiv framtoning snarare än ideologi försöker vinna väljare från hela det politiska spektrat. Viktigast av allt: att vinna marginalväljarna.

Fredrik Reinfledt har gjort det samma med nya moderaterna.

Daniel Suhonen, chefredaktören för SSU:s tidning Tvärdrag, ogillar den utvecklingen.

– De är så oerhört lika: nya arbetarpartiet och gamla arbetarpartiet, föregångslandet Sverige och möjligheternas land. Det blir nästan parodiskt, säger Suhonen.

Han skulle hellre se ett tydigare ideologiskt budskap från socialdemokraterna i valrörelsen.

Socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs håller med om att »möjligheternas land« är fattigt på politiskt innehåll, men ser en positiv aspekt av det.

– Jag tror inte att det finns paket­lösningar på vår tids stora problem, klimat­krisen och finanskrisen, utan jag tror att politiken måste vara mer ödmjuk inför vad som händer och våga ompröva sig efter det, säger hon.

Konkreta politiska förslag behövs också, menar Borgnäs, men dem finns det plats för i motioner och valmanifest.

Och det är där det avgörs om social­demokraterna har en trovärdig berättelse eller inte. Det räckte inte med att Homeros, eller vem det nu var, skrev tiotusentals verser på hexameter. Utan innehåll hade »Iliaden« och »Odysséen« inte blivit några berättelser.

Inom de närmsta dagarna är det Mona Sahlins tur. Förstamajtal och rödgrön skuggbudget två dagar senare.

Ska berättelsen om »möjligheternas land« fastna hos väljarna så är det nu det gäller.

Fakta

Rödgröna överenskommelser den senaste veckan:

27 april
Välfärd: De rödgröna lovar 12 miljarder kronor mer än vad regeringen budgeterat till skola, vård och omsorg under kommande två år. Pengarna går i huvudsak till statsbidrag till kommunerna.

Skatt: De rödgröna enas om att återinföra förmögenhetsskatten efter en valvinst, enligt SVT Rapport.

26 april
Infrastruktur: Oppositionen lovar 100 miljarder kronor mer än vad regeringen planerat till infrastruktur det kommande decenniet. Uppgörelsen innehåller bland annat byggandet av höghastighetståg.

Enligt oppositionens gemensamma hemsida rodgron.se har partierna sedan tidigare presenterat 17 överenskommelser. Måndagen den 3 maj lägger de fram en gemensam vårmotion.