Myten om pensionären

Vad är det som skrämmer politikerna just nu? Som får regeringen att överge arbetslinjen och socialdemokraterna att kräva sänkt skatt för miljonärer?

80-åriga Elsy Lindgren, till exempel.

Hon sitter på en bänk i Humleträdgården i Stockholm, läser en bok, solar sig och tittar till tio månader gamla Daniel som ligger i en barnvagn bredvid. Daniel har hon »lånat« av bekanta, dagarna blir så mycket roligare då.

Vad är det som är så farligt med henne kan man undra?

Svaret är att hon är pensionär. Det finns 1,8 miljoner andra som hon, tillsammans utgör de nästan en femtedel av Sveriges befolkning.

Och just nu är de arga.

– Pensionen kan man inte leva på, säger Lindgren.

Hon var länge hemmafru och har levt på ihopsparade pengar sedan hon gick i pension för 18 år sedan.

– Jag har aldrig utnyttjat barnomsorgen. Jag har varit hemma med mina barn. Men det räknas inte. Och nu ska de ta extraskatt från oss, säger hon.

Att Sveriges pensionärer är på krigsstigen just nu handlar dels om regeringens jobbskatteavdrag, som gjort att pensioner beskattas hårdare än löner. Dels om den så kallade bromsen i det nya pensionssystemet, som ska se till att systemets skulder och tillgångar är i balans. I år slår den för första gången till, på grund av lågkonjunkturen, och pensionen sänks.

Regeringen har försökt kompensera med skattesänkningar för pensionärer, senast med ett utspel om en minskning med fem miljarder 2011. Utåt har folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet försökt övertrumfa sina egna skatteuppgörelser. För att inte tala om oppositionen, som vill gå ännu längre och helt utradera skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer.

Egentligen är det inte så konstigt. Vill man vinna ett val måste man ha pensionärerna med sig. De är mer än tre gånger så många som förstagångsväljarna och betydligt mer röstbenägna. Historiskt har pensionärerna varit en mycket traditionsbunden väljargrupp, med klar vänstervridning. Omkring hälften brukade plikttroget rösta på socialdemokraterna.

De senaste valen har det förändrats. Pensionärerna har blivit mer som svenska väljare är mest: rörliga och otrogna. Det gäller att vinna dem i varje val.

Speciellt gäller det den stora gruppen nyblivna pensionärer – fyrtiotalisterna – som håller på att förändra själva definitionen av att vara pensionär. De är rika, aktiva och vana att ta plats i samhället.

Ålderspensionärerna fick det successivt bättre under 1900-talet i takt med pensionsreformer och fler kvinnor som kom ut på arbetsmarknaden och arbetade ihop till egna pensioner.

När det allmänna pensionssystemet infördes 1913 var medelåldern 60 år och pensionsåldern 67. Majoriteten kunde således inte räkna med någon fri tid bortom arbetslivet. I dag är medellivslängden 80, vilket ger den typiske svensken 15 år som pensionärer.

Genomsnittspensionen är i dag på 14 000 kronor i månaden före skatt. Men det är stor skillnad. För män är det 17 500 kronor, för kvinnor 11 000 kronor.

Och pensionen är bara en faktor som avgör pensionärernas ekonomiska situation. Om man ser till vad pensionärerna äger ser bilden betydligt ljusare ut. Bara en åldersgrupp har större tillgångar än pensionärerna: de som står på tur att själva bli pensionärer. Och inga, bortsett från ungdomsgenerationen, har så få skulder.

I själva verket är genomsnittspensionären miljonär. Runt 1,2 miljoner kronor sitter den typiska 65-plussaren på, enligt den senaste statistiken som togs fram innan förmögenhetsskatten avskaffades 2007.

Förklaringen återfinns i deras hem. Inflationen åt upp deras bostadslån. Nu äger de bostadsrätter och hus som stigit kraftigt i värde, samtidigt som de har betalt sina lån. De har dessutom haft möjlighet att lägga undan pengar under lång tid. Hälften av alla finansiella tillgångar i Sverige – aktier, fonder, obligationer – ägs av personer mellan 50 och 70 år.

Förmögenheten i landet är således betydligt mer snedfördelad än inkomsterna. Överst i hierarkin står pensionärskollektivet.

– De flesta pensionärer har det rätt bra nu. Men det är mycket gnäll. Har man råd att resa utomlands och ha en bil, då ska man inte klaga, säger Arne Gustafsson, 72 år, som dricker en kopp kaffe och läser en gratistidning på Kulturhuset i Stockholm.

Själv har han inte ägt något hus och bilen var han tvungen att sälja strax innan han gick i pension från Patentverket. Runt 3 000 kronor mindre får han i månaden jämfört med när han arbetade.

– Man får leva ett enklare liv, men det går bra, säger han.

Sanningen är att inte alla pensionärer har det lika bra som pensionärskollektivet i stort. Ju högre upp i åldrarna man kommer, ju sämre ekonomi har pensionärerna. Sämst ställt är det för kvinnor över 85 år, varav många var hemmafruar och aldrig kvalificerade sig för inkomstpension. När de blivit änkor, för så brukar det bli, försämras deras ekonomi radikalt.

För dem – de så kallade fattigpensionärerna – är det garantipension som gäller. 120 000 personer är det i Sverige som enbart lever på garantipension, nästan alla är kvinnor.

7 526 kronor kan man då få ut som mest i månaden. Något lägre om man är gift, född före 1937 eller har bott i Sverige mindre än 40 år.
Runt 10 000 av dem hamnar ändå under gränsen för vad som slagits fast som skälig levnadsnivå av svenska myndigheter – 4 786 kronor per månad för ogifta och 4 044 kronor för gifta när boendet är betalt – och får därför äldreförsörjningsstöd för att täcka kostnaderna.

Så frågan är om det går att tala om pensionärerna som en enhetlig grupp, när det i verkligheten handlar om miljonärer, fattigpensionärer och allt där emellan.

Men som ett spöke, som skrämmer livet ur politikerna, existerar pensionärerna i allra högsta grad. Och de kommer inte att nöja sig med regeringens senaste skattesänkning.

– Jag har aldrig demonstrerat i hela mitt liv. Men nu ska jag göra det, säger 80-åriga Elsy Lindgren från Östermalm.