Nätverkskungen

Vid lunchtid, måndagen den 22 mars, satte ledaren för vänsterpartiet [[Lars Ohly]] för ovanlighetens skull på sig en slips, tog tunnelbanan in till Gamla stan och gick de dryga tre hundra metrarna upp till Stockholms slott.

Ohly är brinnande antirojalist, den ende svenske politiker av format som aktivt arbetar för att avskaffa kungahuset. Men inte ens han hade kunnat tacka nej till en sådan inbjudan. Lunch på tu man hand, uppe på slottet, med tronpretendenten och hennes gemål.

Motivet? Enligt den förklaring som gavs när hovet ringde upp och bjöd in ville [[kronprinsessan Victoria]] veta vilka frågor vänsterledaren ansåg viktiga inför valet i höst.

Ohly har uttryckligen tackat nej till att närvara vid bröllopet den 19 juni. Att han sa ja till lunchen berodde, enligt honom själv, på att han den här gången fick chansen att prata vänsterpartiets politik. Och då inte minst: varför han och hans parti är emot hovet.

Lars Ohly är inte ensam om att under vårvintern ha varit uppe på slottet för att luncha med Victoria och Daniel. Såväl s-ledaren [[Mona Sahlin]] som miljöpartiets [[Maria Wetterstrand]] har gjort det. Liksom ledarna för alla fyra regeringspartierna.

Man får anta att kronprinsessans uttalade motiv – att informera sig om valet – är det samma för samtliga luncher. Frågan är vilken användning hon kommer ha för de kunskaperna. Victoria är inte statschef än och kommer sannolikt inte att bli det på många år. Men visst, att bilda sig redan nu kan ju knappast vara fel, även om den reella maktpositionen dröjer.

Det finns en annan möjlig förklaring. Genom att umgås ansikte mot ansikte, under avspända former, kan en makthavare få potentiella kritiker att bli mer vänligt inställda till honom eller henne. Att i lugn och ro ge sin syn i viktiga ämnen. Personliga möten, luncher och middagar, är en vardaglig strategi för lobbyister i det privata näringslivet och skiljer sig från extern pr, där man ju hanterar den yttre mediebilden.

Just kungahusets skickliga arbete med sitt externa varumärke är ju välkänt. Mindre uppmärksammat är däremot arbetet bakom kulisserna, med omfattande kontakter med makthavare i Sverige. I själva verket är hovets sociala umgänge med makten en del i ett väloljat system, där det främsta syftet för hovet är att bevara sin egen existens. Kort sagt: mat, prat och makt.

Orsaken till att kungahuset behöver bedriva mat, prat och makt-strategin är att det nästan helt saknar formellt existensberättigande. För att spela någon som helst roll i samhället måste kungen bygga sin egen maktbas.

Enligt den grundlag som började gälla den 1 januari 1975 och som då ersatte 1809 års konstitution är [[Kung Carl XVI Gustaf|kungen]] visserligen rikets »statschef«. Men han saknar efter reformen helt formell makt. Den dåvarande statsministern Olof Palme sammanfattade den nya staten med de berömda orden om att det bara blev »en plym kvar, en dekoration«.

Vår grundlag innehåller ytterst lite om kungahusets uppgifter. Egentligen finns bara tre krav på maktaktiviteter. Att varje höst öppna riksdagen. Att vid regeringsskifte, så kallad konselj, formellt informeras om vem som nu styr landet. Att sitta ordförande vid möten i utrikesnämnden.

Utöver det finns den allmänna formuleringen i Regeringsformen att statschefen »hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter. När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap«. När och hur detta ska ske står ingenting om.

Sammantaget står faktiskt kungen, trots att han är statschef, efter grundlagsreformen organisatoriskt nästan helt utanför det offentliga systemet. De flesta sammanhang som vi i allmänheten är vana att se kungen i – eriksgator, invigningar och andra former av firande som exempelvis Nobelfesten – är inte att betrakta som offentlig verksamhet.

Ytterligare ett tecken på innehållslösheten i kungahusets uppdrag är att själva hovet – organisationen kring kungen - är en juridiskt oklar företeelse. Enligt sin egen beskrivning på hemsidan beskriver det svenska kungahuset sig självt med ett samlingsnamn, »Kungl. Hovstaterna«. Hovet som företeelse berörs inte alls i grundlagen. Det går inte ens att svara på vilken juridisk form som »hovstaterna« har. Detta trots att hovet numera ger ut en verksamhetsberättelse och upprättar ett bokslut med resultat och balansräkning.

De juridikforskare och statsvetare som Fokus har talat med vet inte hur de ska beteckna hovet och beskriver det med ord som »en kvarleva från historien« och »en egen sfär som kungen har för sig självt«.

Hovet är alltså vad det själv vill vara. Inte offentligt. Inte ett privat bolag.

Apanaget då? Det anslag som regeringen varje år betalar ut till hovet? Nej, inte heller detta är baserat på någon lag, utan utgör ett återkommande förslag i budgeten varje år. Med apanaget kommer heller inga uttalade motkrav på hovet, mer än vilka utgifter summan är tänkt att täcka.

Inte ens kungens roll som »rikets främste representant i förhållande till andra länder«, som det står på hovets hemsida, är reglerad i svenska lagar. Den kommer i stället ur folkrätten som dock är sparsmakad med krav på vad ett statschefsskap innebär, här finns mest sedvänjor och traditioner att luta sig emot. I slutändan är det regeringen som har makten även här, men den väljer att anlita hovet vid varje statsbesök. I princip skulle regeringen i stället kunna vända sig till ett privat eventföretag, och låna in statschefen i de få ögonblick där han eller hon krävs.

Sammantaget saknar alltså hovet formell förankring och behöver nätverka för att inte marginaliseras.

Den viktigaste kontaktytan är med personer i den politiskt parlamentariska makten. Som vi har visat är kungen i princip underordnad statsministern, och får direkta uppdrag av regeringen att genomföra statsbesöken. Men hovet utnyttjar ytterst skickligt alla tillfällen till kontakter med politiska makthavare, såväl vid statsbesök som vid åtskilliga andra typer av träffar.

Under 2008 listar kungen ensam eller ihop med drottningen 237 programpunkter i sin »dagbok«. Av dessa var 21 möten med politiker. Över hälften av dessa var träffar som ligger utanför de lagstadgade (riksmötets öppning, konselj och utrikesnämnden). Bland annat höll kungaparet tolv luncher på slottet med enskilda regeringsmedlemmar – ett initiativ helt från hovets sida. Då har vi inte räknat in den handfull liknande möten med landshövdingar som också förekom under nämnda år.

Nu träffar kungen medlemmar av regering och riksdag vid långt fler tillfällen än vid konseljer och statsrådsluncher. Det gäller inte minst vid de olika middagsbjudningar som hovet kontinuerligt anordnar. I december 2006 bjöd kungaparet hela det då ganska färska svenska parlamentet på »riksdagssupé«. Nära 400 gäster dök upp på slottets gästvåning och åt ankbröst med äppelspån och kronärtskocksterrin. Nästan hela regeringen var närvarande och ytterst få i Sveriges politiska ledning hade tackat nej. Undantaget var vänsterpartiet, som skickade gruppledare [[Alice Åström]] och ingen mer.

Under de därpå följande dryga tre åren har hovet hållit 16 stora middagar på slottet. Hälften, åtta, är middagar i samband med utländska dignitärers besök i Sverige. Till dessa bjuds alltid hela regeringen in, även om vissa av dess medlemmar är mer frekventa besökare i Tessins gallerier än andra. Men här finns även statssekreterare, gruppledare och riksdagens ledning med talmannen [[Per Westerberg]] i spetsen.

Även om regeringen och UD sköter statsbesöken, finns alltså ingen lag som anger hur de ska hållas. Och de middagar som hålls vid hovet är det hovet självt som bjuder in till. Till dem ska läggas flera tillställningar som ligger helt vid sidan av det offentliga.

Till exempel håller hovet varje år den 11 december en nobelmiddag på slottet. Detta är alltså inte nobelfesten, som hålls dagen före, och som ju arrangeras av Nobelstiftelsen, utan en middag som hovet självt håller. Inbjudningslistan innehåller allt från själva nobelpristagarna, alla politiska makthavare till hovets egna vänner i näringsliv och andra maktsfärer.

Allt kring Nobelpriset kan uppfattas som något som arrangeras av staten, men är i själva verket en nästan helt privat företeelse som drivs av Nobelstiftelsen. Dess ordförande Marcus Storch och vd Michael Sohlman är för övrigt frekventa besökare på slottet.

Ett annat exempel på en helt hovintern tillställning var i fjol när kronprinsessan och Daniel Westlings förlovning offentliggjordes. Då hölls en mottagning på eftermiddagen den 17 april. Till hovet, för att fira förlovningen, kom bland andra hela regeringen (utom statsministern), samtliga gruppledare i riksdagen utom vänsterpartiets, s-ledaren Mona Sahlin och mp-språkröret [[Peter Eriksson]], ärkebiskopen [[Anders Wejryd]], Högsta domstolens dåvarande ordförande Johan Munck, före detta justitiekansler [[Göran Lambertz]], riksbankschef [[Stefan Ingves]], ÖB [[Sverker Göransson]], länspolismästaren i Stockholm [[Carin Götblad]], alla landshövdingar, Svenskt Näringslivs ordförande [[Signhild Arnegård-Hansen]], professorerna som leder de kungliga akademierna, samtliga riksmediers chefer, allmänhetens pressombudsman, ordförandena för Saco och TCO (dock inte LO), Röda korsets ordförande och vd, Riksidrottsförbundets ordförande [[Karin Mattsson Weijber]].

Det var, kort sagt, makten i det svenska samhället. Bara direktörerna saknades. Ytterst få tackade nej, trots att tillställningen hade mycket lite av formell information eller funktion.

Ätandet och pratandet med den sittande borgerliga regeringen har utan tvivel burit frukt. Då har man också en statsminister i [[Fredrik Reinfeldt]] som har en uttalad filosofi att monarkin ska fungera som en motkraft till den parlamentariska makten. Detta vädrade han redan år 2006, innan han blev statsminister, i en antologi inför kungens 60-årsdag.

»I detta Sverige, där så mycket har utformats eller styrts av en och samma politiska maktsfär, har vi ett stort behov av en institution vars oberoende från partipolitisk hänsyn aldrig kan ifrågasättas./…/ Här framträder monarkin genast som en institution vilken inte har intagits eller kan ägas av socialdemokratin. Det gör den skrämmande nog närmast unik som företeelse i Sverige«.

De senaste decennierna har även socialdemokraterna visat samma välvilja som den nuvarande borgerliga regeringen. Men det kan ju bli maktskifte och det stödet är ju ingen garanti, och hovet kan som sagt inte luta sig mot några lagar för att även framöver kunna behålla samma position. Det förklarar kronprinsessans träffar med Ohly och de andra partiledarna, och hennes far kung Carl Gustafs omfattande umgänge med toppolitiker från båda sidan av blockgränserna.

Mat och prat med den politiska makten räcker dock inte. Hovet behöver andra bundsförvanter för att kunna upprätthålla sin roll. Det finns en mycket mäktig grupp i samhället som kungahuset träffar oftare än de flesta andra. Vi pratar om det privata näringslivets högsta tjänstemän och största kapitalägare.

Det är en grupp med flera saker som hovet behöver för att bibehålla sin roll: en kassakista, makten att flytta huvudkontor och skapa eller flytta hundratusentals jobb. En oerhört stark röst i samhällsdebatten. Som, föga förvånande, ständigt försvarar kungahuset.

Med näringslivet är nämligen kungahusets ätande, pratande och maktminglande om möjligt ännu mer frekvent än med politiker.

Av kungens och kungaparets 237 programpunkter under 2008 var 39 sådana som innebar någon kontakt med makthavare i den svenska företagsvärlden. I den siffran finns allt från rena företagsbesök till styrelsemöten, prisutdelningar och andra sammanhang där kungen träffar näringslivets högdjur. I de 39 ingår dock inte alla de galamiddagar på slottet i samband med statsbesök i Sverige, och statsbesök utomlands, där flera av våra mer välkända näringslivsprofiler är frekvent närvarande.

Att näringslivets ägare och tjänstemän är viktiga för kungahuset illustreras inte minst i de medaljer som kungen delar ut. Ordensväsendet är i Sverige avskaffat sedan 1974 (undantagen är utländska medborgare och medlemmar av kungafamiljen). Men kungens frekvent utdelade medaljer har närmast kommit att ersätta ordnarna. Medaljerna är, till skillnad från ordnar, inte omnämnda i lag och utgör alltså ännu en företeelse där hovet agerar som det själv önskar.

Den medalj som är den viktigaste är HM Konungens medalj i tolfte storleken (med diverse band eller kedjor). Sedan 1973 har 536 kungamedaljer i tolfte storleken delats ut. Överlägset vanligaste mottagare är en person ur näringslivet, 144 av medaljerna har gått till denna grupp. Näst största grupp är akademiker, som har fått 97 medaljer. Som en jämförelse kan sägas att folk från kulturvärlden bara har fått 15 medaljer. Kungen delar också ut medaljer i mindre storlekar, och där hittar man fler kulturarbetare. Men genom att se på den »tyngsta« medaljen får vi en indikation om vilka kungahuset värdesätter mest.

Profilen på de näringslivsfigurer som får medalj på bröstet är homogen. Här finns de högsta tjänstemännen i de stora industrisfärerna, liksom framträdande bankdirektörer och andra typer av tjänstemän och rådgivare. Långt färre är entreprenörerna och privata kapitalägare utanför Stockholm. I fjol fick till exempel dåvarande Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg, Scaniabossen [[Leif Östling]] samt förre Nordeaordföranden [[Björn Wahlström]] dylika medaljer.

Inom hovets näringslivsumgänge finns två sammanhang som framträder extra tydligt och som är besläktade, nämligen skogsindustrin och Wallenbergfamiljen.

Varje vår de senaste åren har kungen öppnat skogsindustrins årliga konferens Skogsnäringsveckan – senast härom tisdagen på Norra Latin i Stockholm. Där träffar kungen bland andra Skogsindustriernas ordförande, Södra Skogsägarnas vd [[Leif Brodén]], liksom ofta någon av cheferna för de börsnoterade skogsjättarna. Vid konferensen delar kungen (eller som senast, prins Carl Philip) ut Greve Carl Bernadottes Skogspris, »Skogssveriges kanske finaste utmärkelse till en medborgare som har fört skogsbruket framåt«.

Det är inte det enda skogsindustripris som kungen delar ut. Varje höst närvarar han vid utdelningen av Marcus Wallenberg-priset, som premierar forskare och tekniker som gjort insatser inom skogsindustrin. Priset instiftades av Wallenbergfamiljens ledare under andra halvan av 1900-talet, Marcus »Dodde« Wallenberg, och delas ut av en stiftelse. Dess styrelse leds i dag av arvtagaren [[Marcus Wallenberg|Marcus »Husky« Wallenberg]], till vardags ordförande i banken SEB.

Husky och de andra aktiva medlemmarna av Wallenbergfamiljen, hans farbror [[Peter Wallenberg|Peter »Pirre« Wallenberg]] och kusinen [[Jacob Wallenberg]], syns stadigt i regentens närvaro – förutom vid prisutdelningar också vid galamiddagar, statsbesök i utlandet och jakter.

Så sent som i mars i år var till exempel kungen och drottningen på statsbesök i Brasilien. Med på resan var inte bara Marcus Wallenberg, utan flera chefer från Wallenbergsfärens bolag. Av de 25 de representanter från svenska företag som var med på resan kom 13 från bolag som kontrolleras av Wallenbergstiftelserna eller Investor. Saabfolkets medverkan är inte konstig, då ju ett av statens och kungahusets mål med resan var att sälja det svenska stridsplanet JAS. Och Brasilien är ett land som sfärens bolag har en lång tradition med. Men det är ändå en siffra som knappast avspeglar profilen på svenskt näringsliv i stort.

Även personer som inte direkt är operativa i Wallenbergsfärens bolag, men som har en mer tillbakadragen roll, återfinns ofta i kungahusets kretsar. Ett sådant namn är Erik Belfrage, i Exportrådets deltagarlista beskriven som »senior rådgivare till ordföranden i Investor och SEB«. Han har medverkat vid flera tidigare statsbesök, bland annat vid det famösa i diktaturen Brunei då kungen fick skarp kritik för berömmande uttalanden om sultanen. Erik Belfrage var också med på kungajakt år 2006 liksom på kungamiddagar 2003 och 2006. Han sitter också i styrelsen för Hans Majestät Kung Carl XVI Gustafs pris till Årets nybyggare (ihop med bland andra numera Stenbeckjobbande förre näringsministern [[Björn Rosengren]], Monarkägaren Salvatore Grimaldi och miljardären [[Gustaf Douglas]]).

Erik Belfrages bror heter [[Frank Belfrage|Frank]], är kabinettssekreterare på UD och en av de operativt ansvariga för att ihop med hovet arrangera alla statsbesök – både utländska i Sverige och svenska i utlandet.

Två andra män med Wallenbergstämpel som står hovet nära – och dessutom är före detta direktörer i skogsindustrin – är Bo Berggren och Björn Hägglund. Båda har varit chefer för det Wallenbergkontrollerade skogsbolaget Stora. I dag är deras främsta roll som styrelsemedlemmar i olika Wallenbergstiftelser – de som egentligen äger aktierna i storbolagen. Kungen träffar duon flera gånger per år när styrelsen för hans »50-årsfond för vetenskap, teknik och miljö« sammanträder, och där regenten själv är ordförande.

Även om Wallenbergarna är överrepresenterade i de här sammanhangen är hovet duktigt på att, så att säga, sprida gracerna när det gäller vem som blir inbjuden till galamiddagar, statsbesök och kungajakter liksom till vilka som får medaljer. Åtminstone bland sfärerna på högsta nivå. Hart när varenda svensk direktörs- eller kapitalägarfamilj dyker upp i de senaste årens gästlistor: Lundbergs, Stenbeck, »Stena«-Olssons, Schörling, Douglas, Bonnier, Hult, H&M-Stefan Persson. Styrelsen i ||Drottning Silvia|drottning Silvias]] välgörenhetsstiftelse Childhood består också nästan uteslutande av företagarprofiler.

En annan arena, också den med Wallenbergkoppling, som har ett nära samarbete med hovet är Handelshögskolan i Stockholm. Kungen blev själv hedersdoktor på Handels år 1997. Skolans rektor Lars Bergman är ordförande i Konung Carl XVI Gustafs Insamlingsstiftelse Ungt Ledarskap. När Handelshögskolan fyllde 100 år i fjol höll också kungen tal på skolans stora jubileumsbankett.

En annan variant av kungligt näringslivsumgänge med skogsprofil är jakterna. Varje höst bjuder kungen in till älgjakt i Bergslagen. Det är statliga Sveaskog som står för jaktmarken, men hovet som väljer vem som får komma. På listorna över vilka som har varit med sedan år 2002 finns två tydliga grupper, dels ett antal adelsmän, dels i princip alla kända svenska näringslivstoppar.

Jakterna är en sak, men det som verkligen visar om man är nära kungen är HM Konungens Jaktklubb, en mycket gammal företeelse som funnits under åtskilliga svenska regenter dit bara de närmaste bjuds in. Som första svenska tidning hittills kan Fokus presentera medlemslistan. Av de dryga 200 medlemmarna (bara män) är de flesta personer med adliga efternamn. Men 26 kända näringslivsfigurer är med, bland dem ovan nämnda tre Wallenbergare, Gustaf Douglas, hedgefondförvaltaren [[Patrik Brummer]], [[Stefan Persson]], och de gamla finanshajarna Anders Wall och Erik Penser. Liksom Nordeas nye ordförande, den finlandssvenske finansfursten Björn »Nalle« Wahlroos.

I jaktklubben finns också några av kungens privata vänner, bland andra Carl-Adam »Noppe« Lewenhaupt, Anders Lettström och Anders »Aje« Philipsson. Dessa omnämns ofta i skvallerpressen, men ska knappast beskrivas som några makthavare i nivå med Wallenbergare och andra ovan nämnda. En annan, något udda figur i jaktklubben är tidigare ÖB, Owe Wictorin.

En stor del av kungens »hov« i vid bemärkelse består alltså av näringslivets mäktigaste män. Men även bland dem som faktiskt har en formell titel inom själva »Kungl. Hovstaterna« finns näringslivsfigurer.

Under åtta år, fram till 2004, hade förre Trygg-Hansa-chefen Björn Sprängare jobbet som så kallad »ståthållare« – den som tar hand om kungens olika slott. Sprängare hade dock en bakgrund som direktör på skogsbolag (SCA och Modo) och han efterträddes av en annan tidigare skogsbolagschef, förre vd:n för Assidomän, Lennart Ahlgren.

En annan »sextontaggare« i det svenska näringslivet med hovlig titel är ordföranden i Nordea, [[Hans Dalborg]]. Sedan 2009 är han nu också så kallad kabinettskammarherre.

Sammantaget är det en enorm uppbackning som kungen och hovet har från det svenska näringslivet. Relationen är nu inte enbart en konsekvens av att kungahuset minglar upp direktörer, utan minst lika mycket det omvända, där ätandet, pratandet och jagandet grupperna emellan är ett samspel.

Av kungen får näringslivet hjälp med allmänt dörröppnande i utländska samhällen, som ofta lyfts fram och hyllas av direktörerna. Men det är särskilt intressant att kungens hjälp är mest behjälplig när svenska företag gör affärer med utländska stater (och alltså inte utländska företag i allmänhet). Ett exempel är när kungaparet år 2004 höll en bankett ihop med [[Cristina Stenbeck]] i Vietnam, just när Stenbecks höll på att förhandla om en förlängning av sin extremt lukrativa mobillicens i landet. Kungens reklamarbete för att sälja Wallenbergsfärens (och tills nyligen brittiska BAE:s) stridsplan Jas är ett annat exempel.

Av näringslivet får kungen i sin tur kontinuerlig uppbackning. Ett av många exempel finns i ett uppskattande kapitel i ovan nämnda 60-årsantologi från [[Michael Treschow]], ordförande i telekomjätten Ericsson.

»När han nu fyller 60 år, så önskar jag att kungen får större erkännande för sitt arbete. Kungen ska inte styra landet, därtill har vi ju våra valda företrädare. Men det skulle faktiskt inte skada om det fanns lite mer insikt om den insats Kungen faktiskt gör och att han lite oftare fick ett tack för den.«

Utöver ständig verbalt stöd får som sagt kungahuset också en mäktig allierad i dessa direktörer. Tillsammans blir kungen och näringslivet ihop en formidabel tyst maktfaktor, vid sidan av det parlamentariska systemet. För övrigt precis på det sätt som statsministern vill att monarkin ska fungera.

Inte så att kungen på något sätt fungerar som ett språkrör för näringslivets frågor. Men genom att hela tiden ge direktörerna plats vid hovet, ta med dem på resor och ge dem medaljer får de en officiell status, som är mycket åtråvärd och som ger dem inte minst direkttillgång till alla politiker som hovet bjuder in till mat och prat.

Hovet självt har inte velat förklara sin syn på umgänget med makthavarna. Biträdande informationschefen Annika Sönnerberg säger dock i telefon att man inte håller med om att näringslivet är mer framträdande i kungens umgänge.

– Kungen träffar ett tvärsnitt av befolkningen i sin verksamhet. I övrigt har vi ingenting att tillägga, säger hon.

Att näringslivet ändå är centralt för det moderna hovet bekräftas dock av hur Daniel Westling nu tränas inför bröllopet. Han har där haft tre toppdirektörer som mentorer: SAS-chefen Mats Jansson, tidigare Nordstjernan-vd:n och styrelseproffset Bernt Magnusson, samt den skånske fastighetsmagnaten Erik Paulsson. I styrelsen för det strandade brasilianska fastighetsprojekt som Westling jobbade med sitter, förutom Paulsson, bland andra också Nordic Capital-grundaren Robert Andréen och H&M-vd:n Karl-Johan Persson – som är en av kronprinsessans och hennes trolovades närmaste vänner.

När Daniel Westling gjorde sin första större intervju var valet av media följaktligen självklart: Dagens Industris lördagsbilaga, där han var på omslaget i mörk kostym och slips.

Den som har regisserat skapandet av Daniel Westling som näringslivsmakthavare hittar vi också i företagsvärlden. Det är pr-byrån JKL och dess vd [[Anders Lindberg]]. Samme Lindberg som med fru Eva var en av tre under rubriken »övriga« i deltagarlistan till mottagningen vid förlovningen. Och gissningsvis en av bröllopsgästerna i sommar.

Mat, prat och makt.

HM Konungens jaktklubb (pdf)