Rädslan för Griffin

På en tegelvägg i Londonförorten Barking hänger en felstavad valaffisch för det lilla konservativa partiet UK Independence Party. Där står »Frank Maloney. Fighting for Barking and fighting for Britian«.

I tidigare brittiska valrörelser hade det varit en katastrof för en kandidat att stava Storbritannien fel, men efter flera skandaler i det brittiska parlamentet betraktas det nu i stället som en tillgång.

– Jag har staval fel med avsikt, säger Maloney och skrattar. Det är ett sätt att visa att jag inte är en etablerad politiker.

Maloney lånade pr-tricket från sin tid som boxningspromotor åt ex-världsmästaren Lennox Lewis.

– Jag visste att det skulle få uppmärksamhet. Arbetslivserfarenhet från parlamentet är bara en nackdel i den här val­rörelsen, säger Maloney.

Valaffischen säger mycket om det missnöjesval som Storbritannien står inför den 6 maj. Föraktet för parlamentets tre partier – regeringsbildaren Labour, det konservativa Tory-partiet och Liberal­demokraterna – är så utbrett att det främlingsfientliga partiet British National Party kan vara på väg in i parlamentet för första gången någonsin. Högerextrema BNP var inte i närheten av den brittiska politikens finrum i det senaste valet 2005. Nu kan BNP-partiledaren Nick Griffin vinna en parlamentsplats i just Barking, trots att han ställs mot en så etablerad politiker som Storbritanniens kulturminister Margaret Hodge. Och detta i ett valdistrikt som tidigare varit ett säkert Labourfäste.

För att förstå BNP:s plötsliga framgångar måste man framför allt gå tillbaka till kvitto­skandalen i det brittiska parlamentet förra året. En minister, som ville vara anonym, beskrev det som »Westminsters 9/11« i brittiska tidningar och fortsatte: »Inte ens om terrorister sprängde en bomb i underhuset skulle det ha samma effekt som kvittoskandalen haft på parlamentet.«

Ingenstans i Storbritannien är politiker­föraktet inför valet så tydligt som i just Barking, som ligger så långt österut på tunnelbanelinjen District Line att det angränsar till grevskapet Essex. Barking är också det bästa exemplet på vad som kan bli följden av missnöjet med de etablerade partierna.

Under andra världskriget tilldelades de Londonbor som fått sina lägenheter sönderbombade under »Blitzen« nya hem i Barking. Nu är många invånare i Barking och angränsande Dagenham beredda att rösta på BNP, ett parti vars ledare Nick Griffin, 51 år, har kallat Förintelsen för »nonsens« och som förgäves kämpat i domstol för att få behålla partiets stadgar om att bara vita britter får vara medlemmar. I dag har han tagit tillbaka uttalandet om Förintelsen, men har vid flera tillfällen vägrat att förklara varför.

BNP har sina rötter i fascistiska National Front, ett parti som bland annat ledde en marsch genom London 1986 där deltagare rapporterades ha gjort sieg heil-tecken. I samma tåg demonstrerade Griffin, i dag ledamot i Europaparlamentet. Storväxta Griffin, alltid propert klädd i kostym och slips, ses sällan på gator i Storbritannien utan partiets livvakter. Förutom en blick som får honom att se ut som om han försöker kväva en livslång ilska finns det inget med hans utseende som signalerar att han är en av Europas mest kontroversiella politiker.

BNP vann två platser i ­Europaparlamentet i valet 2009. Den framgången är en indikation om vad som kan vänta i vårens val. För första gången någonsin kan partiet få majoritet i Barkings and Dagenham Council, områdets kommunfullmäktige. Det har redan tolv av 51 platser. Labour har majoritet med 34 platser.

De folkvalda BNP-politikernas arbete i området har redan fått stor uppmärksamhet i brittiska tidningar. Tidningen Observer har rapporterat om hur BNP stoppade ett gratulationstelegram från Barkings- och Dagenhams council till den brittiska OS-truppen i Beijing eftersom alla medlemmar av landslagstruppen inte var vita.

Vinner BNP nu en majoritet i Barking och Dagenham får de kontroll över en budget på två miljarder kronor. Det är dock Nick Griffins jakt på en parlamentsplats i Barking som får störst rubriker i Storbritannien. Mandatfördelningen i det brittiska parlamentet avgörs genom majoritetsval i enpersonsvalkretsar. I Barking finns därför bara en parlamentsplats.

Det senaste valets BNP-kandidat i Barking, Richard Barnbroook, vann 17 procent av rösterna, ungefär en tredjedel av segrarens, Labourpolitikern Margaret Hodges, väljarstöd. Nu kan det bli betydligt jämnare.

På samma sätt som sverigedemokraterna i Sverige har BNP arbetat målmedvetet med att lansera sig som ett mer rumsrent parti. Sverigedemokraterna har använt Astrid Lindgrens folkkära barnböcker för att få ut sitt budskap. BNP spelar på patrio­tism med Spitfire-plan. De har också lyft fram kvinnorna inom partiet i ett försök att visa upp en mjukare image.

När tv-kanalen Sky gjorde dokumentärserien »BNP Wives« om partiets kvinnliga medlemmar förklarade BNP:s affischnamn Suzy Cass att hon var emot ett mångkulturellt samhälle. En annan kvinna försvarade den rasistiska termen »paki«. Storbritannien har också haft sin egen version av Jimmy Åkessons debattartikel i Aftonbladet. BBC fick hård kritik när Nick Griffin erbjöds att medverka i tv-kanalens politiska panelprogram »Question Time«. Peter Hain, minister för Wales, vägrade delta i debattprogrammet och var den politiker som protesterade högst mot inbjudan. Han ansåg att BNP:s politik gavs legitimitet när Griffin fick en panelplats i BBC-programmet.

Hain startade Anti-Nazi League 1977, och var mycket aktiv i antiapartheid­rörelsen.

– Högerextremismen har arbetat hårt för att byta image och framstå som respektabel. Förr hette de National Front. Nu heter de BNP. De brukade ha kängor på sig. Nu har de kostym, men det är fortfarande samma fascister, säger Hain.

– Vad som gör den här situationen extra allvarlig nu, jämfört med tidigare, är att det finns ett stort politikerförakt på grund av kvittoskandalen. Förutom att berätta hur vi vill lösa människors problem med arbetslöshet och brist på allmännyttiga bostadsföretag så måste vi dessutom få ut budskapet att vi åtgärdat allt som var fel inom brittisk politik, fortsätter han.

Det vore naivt att påstå att det inte finns rasmotsättningar i Barking, men många väljare ser BNP framför allt som en proteströst. Framgångarna i Europaparlamentet berodde också på att Labour tappat röster, inte på att BNP vunnit över nya väljare.

Det är ingen slump att Griffin valt att kandidera i just Barking. En ny rapport presenterad av tankesmedjan Policy Network har identifierat tre faktorer som krävs för att högerextremism ska växa i ett samhälle: ekonomisk osäkerhet, oro för den kulturella identiteten och politisk alienation. Allt finns i Barking. Finanskrisen har slagit hårt mot förorten.

Förr fanns en Fordfabrik i angränsande Dagenham där 50 000 människor arbetade. I dag har lokalerna tagits över av en fabrik som tillverkar dieselmotorer och bara har kunnat ersätta 2 000 av de förlorade jobben.

Fattigdomen syns överallt. Ingen har damm eller ankhus, som annars är vanligt i villaförorter. Barking och Dagenham har samtidigt på kort tid förvandlats från ett område dominerat av vit arbetarklass till ett betydligt mer multikulturellt samhälle. Barkings representant i parlamentet, Margaret Hodge, var dessutom en av de politiker som var indragen i kvittoskandalen. Kulturministern lämnade in kvitton för pr-tjänster. Barking har tidigare alltid röstat Labour. Det är sådana här valdistrikt som Gordon Brown inte har råd att förlora om han ska behålla regeringsmakten.

Ben Elton är en av Storbritanniens mest populära komiker och författare. Hans senaste bok »Meltdown« handlar om Labour och finanskrisen.

– Allt är finanskrisens fel. Britter har alltid litat på att politiker vet vad de sysslar med, men finanskrisen avslöjade att ingen, oavsett parti, hade en aning om vad som höll på att hända. Nu inser människor att regeringar inte har så stor makt längre. Folk uppfattar det som att världen i själva verket är i händerna på stora multinationella företag och samvetslösa affärsmän vars enda mål är att tjäna pengar. Den frustration som det skapar bland låginkomsttagare är en grogrund för radikalism, säger Elton.

Inför valet har Labour pekat ut vit arbetarklass som finanskrisens största förlorare och den del av samhället som behöver mycket hjälp de kommande åren. Peter Hain förklarar varför.

– Det här valet kommer framför allt att handla om ekonomin, men jag tror invandrarfrågor kommer att få en stor betydelse också. Det är därför vi den senaste tiden har presenterat en rad tuffa initiativ mot illegal invandring för att döda BNP:s argument. Vi kan inte låta BNP vara ensamma på scenen. Det finns förlorare i många etniska grupper, men den grupp som drabbats hårdast av finanskrisen i Storbritannien är vit arbetarklass och britter av bangladeshiskt ursprung. Griffin väljer ju Barking för att det är ett område med en stor andel vit arbetarklass.
Hain menar att Labour måste förklara för väljarna att BNP inte »vill dem väl«.

– De vill inte hjälpa människor, de vill bara utnyttja väljarnas utsatta situation och ilska för sina egna syften.

När UK Independence Partys Frank Maloney ska förklara varför Margaret Hodge och Labour kommer att få problem att försvara sin parlamentspost i Barking pekar han på de fallfärdiga höghusen på The Gascoigne Estate.

– Jag skulle inte ens låta min värsta fiende bo där, säger Maloney. Om djur levde där så skulle det betraktas som djurplågeri. Min pappa vill att jag röstar Labour som vi alltid har gjort, men jag kan inte längre.

Förutom sin felstavade affisch så har han även utmanat BNP-ledaren Nick Griffin på en boxningsmatch där förloraren skulle tvingas skrota sin kandidatur till parlamentet. Griffin har inte svarat.

Men Maloney, 55, är orolig för framtiden.

– Min pappa kommer från Irland. Han berättar alltid historien om hur vi inte kunde få en lägenhet när jag var nyfödd eftersom folk hade skyltar där det stod: »Inga hundar, inga svarta, inga irländare«. Nu riskerar vi att bli ett folk av hat igen.

Fakta | Bedrägerierna

Förra året avslöjades hemliga uppgifter om brittiska parlamentsledamöters felaktiga avdrag för dubbelt boende och kvittofusk.

Labourpolitikern Gerald Kaufman, tidigare miljö­minister, lämnade in ett kvitto på 90 000 kronor för en tv-apparat och ett kvitto på 20 000 kronor för en antik matta importerad från New York. En konservativ kollega tyckte att skattebetalarna skulle betala för ett ankhus till hans damm. Både premiärminister Gordon Brown och finansminister Alistair Darling fanns bland syndarna.

Labourpolitikern David Chaytor var tvungen att förklara för sina väljare i Bury North varför han fått ersättning för ett bostadslån som inte existerade. Flera parlamentsledamöter, bland annat inrikesminister Jacqui Smith, tvingades avgå. Tre har åtalats för brott. Den internutredning som följde rekommenderade att 389 parlamentsledamöter betalade tillbaka sammanlagt 12 miljoner kronor.