Slutspurt för Olofsson

Centerpartiet skulle aldrig göra som folkpartiet. [[Maud Olofsson]] skulle aldrig köra med så fula tricks som [[Jan Björklund]].

På folkpartiets riksting för några veckor sedan presenterade Björklund ett förslag om en ny klimatbilspremie. Precis det förslag som partiet hade sagt nej till några dagar tidigare i alliansens gemensamma miljöarbetsgrupp ledd av miljöminister [[Andreas Carlgren]].

En person i centerns innersta krets berättar hur arbetsgruppen i stort sett var överens om att stimulera bilar med högre premier ju mindre utsläpp de gör. Folkpartiets [[Eva Flyborg]] var med på vagnen. Göteborgare som hon är insåg hon att det skulle kunna vara bra för Volvo och hennes hemtrakter.

Men plötsligt utgick kontraorder från partiledningen och Flyborg sa nej. Det blev inget gemensamt förslag från de borgerliga. Först ville Jan Björklund ta äran av lanseringen.

Så skulle centerpartiet aldrig göra.

En rad initierade centerkällor som Fokus har talat med vittnar om hur Maud Olofsson fortfarande oroar sig för att centerns borgerliga trovärdighet ska ifrågasättas efter partiets olika samarbeten med socialdemokraterna genom åren.

Därför är centerpartiet alliansens mest lojala del. Så till den milda grad att det är svårt att se vad som skiljer ut centern. Varför man ska rösta på just centerpartiet.

Får man tro de statsvetare som kom från Uppsala för att studera hur det gick till i Rosenbads samordningskanslier är det centerpartiet som håller ihop alliansen.

– Det är ni som är det sociala kittet i alliansen, fick centerns tjänstemän höra under den akademiska granskningen.

Vilket handläggarna slickade i sig som beröm.

Lojalitet med samarbetet alltså, medan andra ligger högre i väljarundersökningarna. Det gäller inte bara folkpartiet. Moderaterna är duktiga på att kräva lojalitet av andra, men skita i det själva, konstaterar en centertänkare. Han har noterat hur statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] framgångsrikt recenserar sina allianskamrater: centern för småföretagare, folkpartiet för skolan och kristdemokraterna för vård och omsorg.

– De andra partierna definieras som särintressen medan moderaterna tar hand om helheten.

Det förbluffande är att de mindre partierna verkar gå med på det.

Frågan är hur länge. När valet närmar sig och fyraprocentsgränsen till riksdagen är oroväckande nära brukar det hända saker.

Men inom centerleden råder ingen stämning av kris, man tar det än så länge lugnt. Det är inte första gången partiet legat lågt inför en valrörelse.

– I maj 2006 var inte snittet särskilt mycket bättre än det vi har nu i opinionsmätningarna, säger partisekreterare [[Anders Flanking]] som dock tidigarelagt mobiliseringen av partiaktivisterna med tre månader.

Skillnaden jämfört med förra valet är möjligen att partiet då gick in i valrörelsen med fräschör som en ny borgerlig kraft. Ett parti som stod för mer frihet och personlig integritet. Nya liberaler kunde förenas med partiets traditionella kärnväljare.

Sedan svek partiet liberalerna om FRA och en del av kärnväljarna med klartecknet för att ersätta utgången kärnkraft med ny. Maud Olofsson fastnade i Vattenfall, Saab och SAS. Om det nu stämmer att centerpartiets tre statsråd fått mycket gjort så har det inte nått ut:

– Jag lyssnade på partiledardebatten och hörde inte att ordet landsbygd nämndes en enda gång, säger Bertil Daniels, tidigare kommunalråd i Leksand i 13 år och fortfarande partiaktiv.

– Småföretagarna är arga och frustrerade över att Maud Olofsson inte åstadkommit mer, säger Raymond Svensson, heltidspolitiker i Haninge kommun.

Men någon riktig krisstämning går inte att spåra. Det kommer att lösa sig, om inte annat hjälper de andra borgerliga partierna centerpartiet upp över fyraprocentsspärren.

Men nu är det ju inte att med nöd och näppe klara sig över fyra procent som har varit centerns mål och självbild inför höstens val. Först skulle rösterna fördubblas till 16 procent, något som vist nog har reviderats ner till tio procent, vilket är ett mål som de flesta också verkar tvivla på realismen i.

Strategin för att nå dit är i alla fall inövad. Centern ska vara alliansens gröna röst och utmana miljöpartiet på alla plan. Partiet ska fortsätta att köra hårt med småföretagarfrågorna och återigen lufta kraven på uppluckringar av arbetsrätten, inte minst för att få ner ungdomsarbetslösheten.

Någon alternativ strategi tycks inte finnas, miljö och småföretag är det som gäller ända in i valkaklet. Det må bära eller brista.

Uppförsbacken är dock lång. Enligt opinionsmätningarna är förtroendet för miljöpartiet långt större i miljöfrågorna. Och företagarna röstar på moderaterna, hur mycket Maud Olofsson än säger att hon har gjort.

– När det gäller jobben hamnar vi i bakvattnet på finansminister [[Anders Borg]] och ansvaret för den samlade ekonomin. Därför måste vi göra väldigt tydligt att vi vill göra mer, säger en person i partiledningen.

Mycket är i händerna på den inkallade valgeneralen [[Michael Arthursson]]. När man hör omdömena om honom är det inte utan att centerpartisterna tror sig om att ha hämtat in en frälsare.

Arthursson har ett »grundmurat gott rykte«, blir »extremt central«, har en »otrolig förmåga att formulera komplicerade saker begripligt«, är »väldigt skicklig taktiker och strateg« som »får saker gjorda«. En riktig spinndoktor.

Man kan nog säga att Michael Arthursson är ungefär lika mytomspunnen inom centern som [[Bo Krogvig]] är hos socialdemokraterna. Krogvig var med och vände usla opinionssiffror 1985 till valseger och har nu kallats in igen.

Michael Arthursson ledde centerpartiet i Stockholm från noll till en sensationell framgång i valet 1994. Det bidrog till maktskifte i stadshuset och till att Arthursson blev heltidspolitiker till 1998. Sedan dess har CUF-aren från 1980-talet jobbat som organisationskonsult i egen firma, men nu är han alltså tillbaka med det operativa ansvaret för valrörelsen.

– Jag tror att centern har en underdogposition och kan överraska. Det gäller att få en dialog med väljarna om små företags villkor, arbetsmarknadsregler, ungdomars möjligheter att få jobb och miljö med en vision om en fossilfri fordonspark, sammanfattar centerns frälsare.

Att Michael Arthursson kallats in ser många som ett erkännande av att partisek­reteraren Anders Flanking misslyckats. Det har hänt alldeles för lite med den filosofiskt lagde Flanking vid rodret.

Partisekreteraren har också sin egen kandidatur i Göteborg att tänka på och slår ifrån sig kritiken:

– Det är mitt initiativ att rekrytera Michael Arthursson. Jag ska ha en mer strategisk och utåtriktad roll. Socialdemokraternas partisekreterare [[Ibrahim Baylan]] blir väl inte utdömd för att han tagit in Bo Krogvig.

Michael Arthursson har på sitt sätt även Maud Olofssons framtid i sina händer. I takt med sjunkande opinionssiffror hörs mer och mer kritik av hennes ledarskap. Hon styr hårt och har svårt att ta intryck av andra och ändra sig.

– Liknelsen med Göran Persson är faktiskt inte så dum, säger en erfaren riksdagsman.

Efter en valförlust kan bytet av partiledare komma ganska raskt, och oavsett valutgång verkar det vara en utbredd uppfattning att Maud Olofsson avgår under nästa mandatperiod.

Miljöminister Andreas Carlgren pekas ut som kronprins. Maud Olofsson lyfte in honom i regeringen och kretsen kring partiledaren har ansträngt sig hårt för att Carlgren ska få en valbar plats till riksdagen.

På mötet där riksdagslistan för Stockholms stad skulle fastställas dök det plötsligt upp en massa politiska tjänstemän från »Rosenbadsavdelningen«, som normalt inte går på partimöten.

Där var bland andra statssekreterarna [[Åsa-Britt Karlsson]] och [[Anna-Karin Hatt Alterå]], den senare tidigare gift med Ola Alterå, även han statssekreterare. Anna-Karin Hatt Alterå hade med sig sin nye man Greger Hatt Alterå, en gång talskrivare åt [[Ingvar Carlsson]] (s), men som nu blivit centerpartist och för övrigt är syssling med just Andreas Carlgren.

Centerpartiet börjar onekligen likna folkpartiet där väldigt många i de innersta kretsarna umgås privat och gifter och skiljer sig omvartannat. För folkpartiet har det varit ett gissel länge att partiet styrs av en grupp stockholmskompisar. För ett folkrörelseparti, som centerpartiet fortfarande vill vara, är det ännu allvarligare.

»Rosenbadsavdelningen« var i alla händelser framgångsrik. Med sex rösters marginal gick Andreas Carlgren förbi [[Fredrik Federley]] och fick andraplatsen bakom Maud Olofsson.

Problemet är att ingen vet riktigt vad Andreas Carlgren står för numera. Förnyelsen har bleknat bort, många tror att tåget har gått. Det kan bli tufft för »Rosenbadsavdelningen« att få kronprinsen vald.

I stället skulle [[Annie Johansson]] vara som klippt och skuren för partiledarposten om hon inte vore så ung med sina 26 år. Upphöjelsen till talesman i valrörelsen i sällskap med ministrarna och partisekreterare Flanking säger en hel del om tilltron till Johansson. Med henne skulle centern klampa vidare i den liberala riktningen och inte gå med på några FRA-lagar.

Men hon är alltså för ung. Och överhuvudtaget är det oklart var centerpartiet ska ta vägen efter valet. Sitter alliansregeringen kvar rullar det åtminstone till att börja med på som tidigare. Vid förlust och med ett parti vars medlemmar och väljare snart är pensionsmässiga allihop måste något hända.

Men vad har ingen tänkt på under regeringsåren.