I väntan på sanningen

Derry, 1972. Folk överallt, hela gatan är ett myller av jeansjackor, utsvängda byxor och händer i luften. 15 000 har tagit sig dit, fler än någonsin tidigare. Längst in, vid Free Derry Corner, en lastbil dekorerad med medborgarrättsrörelsens vita banderoll. Föremålet för demonstrationen är regeringens undantagslagar, under vilka polis och militär internerar misstänkta gerillamedlemmar utan rättslig prövning.

»De kunde storma in i vårt hus mitt i natten och släpa ut min pappa.«

»En julafton kom polisen nio gånger.«

Berättelser om polisbrutalitet och rättsövergrepp tillhör Nordirlands egen folklore. Särskilt bland provinsens katoliker. Under 1970-talet internerades närmare 2 000 personer i fängelser och militäranläggningar. Nio av tio var katoliker. Den som togs i förvar kunde förbli inlåst i flera år med endast ett dokument som grund, där man förklarades misstänkt för inblandning i gerillaverksamhet.

Inte sällan fanns det fog för misstankarna. Men det är inte poängen i en rättsstat.

Från lastbilsflaket ska parlamentarikern och medborgarrättsaktivisten Bernadette Devlin just börja tala till demonstranterna. Sorlet börjar lägga sig. Skrik, skratt, hejrop till någon man känner. Då och då en spontan »We shall overcome«.

Plötsligt, en annan sorts skrik i myllret: Hallå, kan någon ringa ambulans?!!

En annan sorts smällar. Låter inte som batonger eller gummikulor, de vanliga ljuden.

Journalist med bandspelaren på: Det där är skarpt … De skjuter skarpt!

I den brittiska arméns högkvarter i Nordirland hade general sir Robert Ford noga planlagt hur man skulle stoppa den av myndigheterna förbjudna demonstrationen, och samtidigt kunna arrestera så många av »Derrys unga huliganer« som möjligt. »DYH« var generalens beteckning på det han ansåg vara unga uppviglare, som i samarbete med IRA organiserade dagliga kravaller i syfte att hålla armén borta från sina kvarter. Som högste befäl för landstyrkorna i Nordirland, bestämde sig Ford för att hans operation krävde förstärkning i form av fallskärmsjägarbataljonen 1 Para, arméns främsta elitsoldater.

Derrys nye polischef Frank Lagan, själv katolik och tillsatt för att förbättra polisens skamfilade rykte i staden, hade försökt övertala demonstrationsledningen att hålla marschen borta från centrum, där den garanterat skulle stoppas med militärt våld. Detta hade han lyckats med. Tåget med lastbilen i spetsen hade i stället vänt in mot Rossville Street i den katolska stadsdelen Bogside.

Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen när fallskärmsjägarna körde in bland demonstranterna.

Tretton människor sköts ihjäl, en fjortonde dog senare av sina skador. Inga vapen hittades vid de döda kropparna.

Två och en halv månad senare lämnade lord Chief Justice Widgery, en hög brittisk domare, sin rapport om händelsen. Han fastslog att soldaterna upplevt sig angripna, och därmed skjutit i självförsvar. Han tillade också att även om de döda var obeväpnade då de sköts, kunde man »mycket väl misstänka« att de tidigare under dagen kastat bomber eller på annat sätt provocerat soldaterna. Efter blodsöndagen i Derry upplöstes Nordirlands självstyre och London tog över administrationen av provinsen. De närmaste trettio åren förblev lord Widgerys rapport, med sina anklagelser mot de dödade demonstranterna, slutordet om Bloody Sunday.

En ny oberoende utredning lät vänta på sig. Men år 1998 tog Tony Blair, då nytillträdd premiärminister, upp familjernas vädjan och de nya förhören satte i gång kort därefter. Under kommande år hördes omkring tvåtusen vittnen och utredningen har kostat över 190 miljoner pund, något som gång på gång mött kritik från olika håll. Till exempel flyttades hela proceduren från Nordirland till London då det var dags att förhöra soldaterna.

Yngst bland dem som dog den 30 januari 1972 var Michael Gerald Kelly. Hans storebror John var den som fick följa med till sjukhuset och identifiera kroppen.

– Läkarna bad mig uppge Michaels ålder. Jag sa sexton, och fick sedan hejda mig. Han hade just fyllt sjutton. Michael hade aldrig gått i ett demonstrationståg och min mamma ville förbjuda honom. Men till sist gav hon med sig.

John Kelly är också den som lett familjernas kamp för en oberoende utredning av händelserna under Bloody Sunday.

– Min mamma dog innan utredningen var färdig. Jag ljög på hennes dödsbädd och sa att Michaels namn var rentvått. I dag vet folk vad som hände på gatorna i Derry, men officiellt anses Michael och de andra som dog fortfarande vara revolver- och bombmän. Och det kan vi inte acceptera.

Den 15 juni 2010 anländer lord Saville, den brittiske laglord som lett den nya utredningen, till stadshuset i Derry för att lägga fram sin slutrapport om Bloody Sunday. De anhöriga kommer att vara där, så även världspressen och representanter för den brittiska regeringen och armén. Alla väntar de på sanningen, och alla hoppas de att detta verkligen blir slutordet.

Men de vet också att det sällan blir som man hoppats. Det är ju Nordirland.

Thella Johnsons dokumentär »Sunday Bloody Sunday« sänds i Sveriges Radios P3 söndagen den 25 juli kl. 18.03.

Fakta | Nordirland
Irland delades efter självständighetskriget mot britterna 1922. Nordirland blev en självstyrande provins i Storbritannien. Den katolska minoriteten hölls i utanförskap genom bostadssegregation och manipulation av valkretsar. Vid varje val vann det protestantledda Unionistpartiet flest mandat, även i städer med katolsk majoritet. Efter Bloody Sunday 1972 upplöstes det lokala styret och Nordirland fick ett nytt proportionellt valsystem. 1998 slöts ett fredsavtal för Nord­irland. Samma år inleddes den nya utredningen kring Bloody Sunday.