Kampen mot gratiskulturen

Genom åren har många svenska konstnärer jobbat gratis åt landets konstinstitutioner. De har lånat ut sina verk och lagt ner tid på att sätta samman utställningen mot löften om att få sälja sin konst. Lösa muntliga avtal och gratisarbete har varit något som konstnärer sett sig tvingade att ställa upp på, samtidigt som museet genom biljettintäkter tjänat pengar på deras konst.

I konstvärlden har det av tradition varit legio att inte kräva ersättning.

– Det hör till konstnärsmyten att vi ska vara fattiga och inte bry oss om pengar. I stället ska vi vara tacksamma över att nämnas i tidningen, säger konstnären Marianne Lindberg de Geer, som i många år har engagerat sig i frågan.

Det var tänkt att detta skulle få ett slut. Den 1 januari 2009 trädde det nya statliga ramavtalet för konstnärers medverkan och ersättning vid utställning, förkortat MU-avtalet, i kraft. Det reglerar hur förhandling och avtal ska genomföras samt ersättningsnivå till den utställande konstnären. Många hoppas att det statliga avtalet ska bli praxis i hela konstbranschen.

Men en ny undersökning från organisationen Reko visar att avtalet ännu inte följs:

Var fjärde utställande konstnär saknar fortfarande ett skriftligt avtal.

Var sjunde utställande konstnär måste själv betala delar av utställningens produktion.

Endast fyra av tio utställande konst­närer får utställningsersättning enligt MU-avtalets miniminivåer.

Och medverkansersättning, alltså timarvode för konstnärens extraarbete med utställningens produktion, betalas endast i undantagsfall, visar resultaten från Reko.

– Vi har en regering som tvingat oss konstnärer att bli entreprenörer. Men när vi nu försöker så går det inte, kommenterar Marianne Lindberg De Geer.

Avtalet i sig är det inget fel på, säger hon. Problemet är bara att efterlevnaden är dålig. Särskilt när det kommer till yngre och mindre etablerade konstnärer än hon själv. För hennes del har MU-avtalet tvärtom varit värdefullt. Hon beräknar att hon får omkring tio gånger högre ersättning sedan avtalet trädde i kraft i början av 2009. Mycket tack vare att hon numera har en agent som sköter de ekonomiska förhandlingarna med konstinstitutioner och museer.

Vissa sköter sig dock. Reko delar i veckan ut Reko-priset för 2010. Priset går till den nedläggningshotade Göteborgs konsthall som är Sveriges mest »reko« konstinstitution. Enligt konsthallschefen Lene Crone Jensen beror det på ett medvetet arbete.

– Vi lägger hellre större resurser på ett mindre antal utställningar. Då har vi också råd att betala de medverkande konstnärerna, säger hon.
En av undersökningens slutsatser är att konstinstitutionens storlek och ekonomiska resurser inte behöver påverka villkoren som konstnärerna får. Mindre konsthallar och museer ger i princip lika bra villkor som stora och statliga. Bland de sju institutioner som blir Reko-märkta varierar besökarantalet mellan 2 600 och 500 000, medan budgetarnas storlek sträcker sig från 0,9 till 173 miljoner kronor.

– Det visar att det handlar om inställning och prioriteringar, snarare än ekonomiska begränsningar, säger konstnären Jan Rydén, som sitter i Rekos styrelse.

Fakta | Reko

Reko undersöker arbetsvillkoren för svenska konstnärer som ställer ut vid konstinstitutioner i Sverige. Projektet arbetar för en mer transparent konstbransch och har skapat en »rättvisemärkning«, Reko-märkningen, samt utsett Sveriges mest »reko« konstinstitution. Sju institutioner Reko-märks: Göteborgs konsthall, Färgfabriken norr i Östersund, Riksutställningar, Moderna museet, Nationalmuseum, Konsthall C i Hökarängen söder om Stockholm, samt Örnsköldsviks museum och konsthall.

Reko-priset 2010 går till Göteborgs konsthall.