En köttig historia

Det är 29 mars 1963. Miljontals amerikaner bänkar sig för att se ytterligare ett avsnitt av den hysteriskt populära tecknade serien i sten­åldersmiljö. Kvällens avsnitt har titeln »Swedish Visitors«. Owe Thörnqvist framför sin låt »Wilma«.

Knappt ett par decennier senare når serien svenska tv-apparater. Och åren till trots blir Fred, Wilma, Barney och de andra stenålders­karaktärerna i »Familjen Flinta« omåttligt populära.

Även produktutvecklarna på köttjätten Scan måste ha slängt ett öga, för på något sätt får en av dem en genialisk idé som skulle komma att lösa köttindustrins gordiska knut. Varje december sätter svenskarna i sig mellan sex och sju miljoner kilo julskinka. Men grisar tenderar att föröka sig relativt jämnt över året. Så vad göra med all juli-skinka?

– Det där ser ju ut som vår rysstek, utbrast (kanske) produktutvecklaren på Scan när han fick se Fred och Barney goffa i sig dinosauriebiff. Ryss­steken var ett tidigt försök att få avsättning för grisrumpor på sommaren genom att helt enkelt såga skivor av dem. Men ryssteken blev aldrig någon riktig framgång och var på väg att skrotas helt när namnbytet till flintastek 1981 ändrade allt.

Resten är, som man brukar säga, historia. I sommar kommer det att läggas 220 000 flintastekar på grillarna – varje dag.

Styrkta av framgången har nu Scan lanserat »Grill­spjutet«. Den kluvna kotlett­raden ger en halvmeterlång bjässe som garanterat räcker till hela familjen.