Han är arkitekten bakom friskolan

När den nya terminen nu inleds är över tio procent av landets dryga en miljon grundskoleelever inskrivna vid en friskola. Bland landets gymnasister går var femte elev i friskola. Under sommaren har debatten kring friskolorna tidvis varit våldsam, men få ifrågasätter i dag deras existens.

Den kanske främste arkitekten bakom den svenska friskolemodellen är Per Magnus »Peje« Emilsson som tidigt ifrågasatte kommunernas monopol på skolpengarna. Som ordförande i Fria Moderata Studentförbundet och kampanjledare 1970 intog han en naturlig plats i fyrtiotalistmoderaternas maktcentrum som senare fick namnet »Bunkern« trots att han lämnade politiken för det privata näringslivet, redan 1973.

Peje Emilsson grundade en av Sveriges numera största pr-byråer, Kreab. Han var spinn-doktor innan ordet var uppfunnet. Som engagerad pappa med barn i skolåldern började han driva frågan om valfrihet och gemensamt finansierade friskolor i Sverige under tidigt 1980-tal.

– Som ordförande i föräldraföreningen i Enskilda gymnasiet kunde jag se vilka svåra villkor privata skolor hade. Där hade en engagerad rektor lyckats rycka upp en privatskola med stora problem, fått upp resultaten och förbättrat undervisningen dramatiskt. Det visade vilka möjligheter egen drivkraft öppnar upp, säger han.

Då förknippades friskolor med den handfull exklusiva privatskolor avsedda för barn till den svenska noblessen, men ett lokalt uppror i Dalarna ändrade på den saken. I Drevdagen i Älvdalen meddelade kommunen strax före skolstart 1983 att skolan skulle läggas ned och hänvisade i stället till den kommunala skolan i Idre, 2,5 mil bort. En sexårig strejk där man drev byskolan med hjälp av donationer och en landsomfattande debatt tog vid. Drevdagen gjorde friskolan till en angelägenhet för den breda allmänheten. 1989 blev den landets första friskola men 2007 fick den läggas ner på grund av vikande elevunderlag.

I Drevdagen och i snart sagt varje debatt och sammanhang där skolans form och innehåll diskuterades försökte Peje Emilsson delta och framföra sina idéer. Han pratade med kommunpolitiker, lära­re, skolpolitiker och, förstås, med den innersta moderata kärnan, som han fortfarande stod nära.

– Men det var egentligen inte någon stor ideologisk fråga, åtminstone inte efter Drevdagen. De som var svårast var kommunpolitikerna: att övertyga dem på glesbygden om att det inte skulle leda till avflyttning och att få moderater i Danderyd eller Lidingö att inse att andra kunde sköta en skola lika bra som de, säger han.

Under ett internt arbete frågade han moderata politiker vad de ansåg var de viktigaste anledningarna till en reform; billigare skolgång, bättre resultat eller möjligheten att välja.

– Bara var femte angav valmöjligheten som den främsta anledningen – vilket i själva verket är den enda! Får du bara valmöjlighet och konkurrens kommer bättre resultat och effektivare resursanvändning automatiskt, säger han.

Skoldebatten sveptes med i den våg av liberalisering som sköljde över landet under 1980-talet. Ingen gick opåverkad och det var den socialdemokratiska regeringen som först luckrade upp skolpolitiken genom att införa konkurrens mellan kommunala gymnasieskolor. När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 deklarerade [[Carl Bildt]] att »en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken« skulle bli en av regeringens huvuduppgifter.

Men när friskolereformen skulle genomföras blottades en spricka mellan de borgerliga partierna. Moderaterna ville huvudsakligen underlätta för den bråkdel av landets skolor som var privata. Kristdemokraterna var för en liberalisering som skulle möjliggöra kristna skolor. Folkpartiet ville värna Waldorfskolorna, men motsatte sig samtidigt konfessionella skolor som krockade med deras syn på tolerans och jämställdhet. Centerpartiet var emot friskolor och befarade att byskolor skulle rationaliseras bort. Drevdagen var helt avgörande för att de skulle acceptera reformen.

I opposition har socialdemokraterna traditionellt motsatt sig en liberalisering, men under 1980-talet delades även de i frågan. På ena sidan talade Olof Palme om »Kentucky Fried Children« när han skällde på den privata förskolan Pysslingen, på den andra sidan fanns Kjell-Olof Feldt som var positiv till valfrihet.

– Socialdemokraterna bjöd på passivt motstånd men tyckte nog att friskolereformen var för liten och obetydlig. Sedan överlevde reformen för att den blev för viktig – det gick inte att riva upp den, tror Odd Eiken, statssekreterare i Bildts regering.

Friskolereformen genomfördes alltså, och motståndarna blidkades med hjälp av ett antal principer. För det första, lika villkor: ersättningen till de fristående skolorna skulle uppgå till snittkostnaden för en elev i den kommunala skolan. För det andra, kvalitetssäkring: standard och innehåll i undervisningen måste stämma överens med utbildningsplanen. För det tredje, bort med överklasstämpeln: privata avgifter skulle bort.

Reformen gled igenom och när socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1994 fanns det ingen som ville riva upp den, i stället utvidgades den.

Nästan tjugo år senare är friskolan en naturlig del av det svenska skolväsendet, [[Göran Persson]] lär ha kallat sig själv arkitekt bakom den svenska friskolan och Kjell-Olof Feldt är ordförande i Friskolornas Riksförbund. Peje Emilsson, som följde upp reformen med att starta ett av Sveriges största friskoleföretag, Kunskapsskolan, är nöjd. Han följer den senaste debatten om vinstutdelning med intresse.

– Det är få förunnat att kunna starta skolor med donerade pengar. För att nå ut brett måste en finansiär ha möjlighet att få tillbaka sina satsade pengar, säger Peje Emilson.

Så berättar han om Kunskapsskolans expansion utomlands, i London, New York och till och med projekt i Indien.

– Och varför ska man inte kunna dra valfriheten ett steg till och ta med sig skolpengen till New Dehli? Men den yttersta drömmen handlar om att ta den svenska modellen till tredje världen. Tänk vilka möjligheter!