Utan strumpor och skor

Robin Lindholm blev av med sitt onda löparknä. Karin Axelsson njuter av ett lättare och snabbare löpsteg. Barfotalöpning ­eller löpning med minimalistiska skor är en ny trend som har fått fäste bland vardagsmotionärerna. Men något egentligt stöd i forskning för barfotalöpning finns inte.

Den annalkande hösten känns tydligt i den klara och friska luften samtidigt som solen fortfarande värmer. Det är perfekt väder för träning, och vid Linnéplatsen i Göteborg har ett annorlunda gäng löpare samlats. Hälften är barfota och hälften har en sorts minimalistiska skor med fack för tårna. Det liknar närmast handskar – men för fötterna.

Det pågår en livlig diskussion om löpvägar, teknik och så kallade Five Fingers-skor, som ser ut som en fotstrumpa.

– Jag hade begynnande löparknä. Det sista Göteborgsvarvet jag sprang med löpar­skor tvingades jag bryta och gå halva vägen eftersom knäet vek sig. Men efter att jag har börjat springa barfota har jag inte haft några problem alls, säger Robin Lindholm.

Hans historia är typisk för barfota­löpare. Löparknä är en förslitningsskada som uppstår när senan som löper på knäets utsida blir överbelastad. Risken för den typen av skada tros bli mindre vid barfotalöpning eftersom man då tenderar att landa på främre delen av foten i stället för på hälen. Därmed blir stöten vid fotnedsättningen inte lika kraftig och belastningen flyttas från knä till fotvalv och hälsena.

I somras mådde Robin Lindholm så bra att han sprang Stockholm Marathon.

– Det är ju en del som kollar snett på oss och undrar vad vi är för idioter, säger han skämtsamt.

Det finns ett fåtal kända barfotalöpare i idrottshistorien. Abebe Bikila tog OS-guld i maraton under OS i Rom 1960 när han ofrivilligt tvingades springa barfota. Han kom med i OS-truppen i sista sekund och sponsorn hann inte ta fram skor åt honom. Men han tränade alltid barfota och vann alltså. På OS i Tokyo fyra år senare vann han igen, denna gång i skor och på världsrekordtid.

Den mest kända är dock sydafrikanskan Zola Budd som var tvungen att byta till brittiskt medborgarskap för att kringgå idrottsbojkotten mot Sydafrika. 1984 sprang hon 5 000 meter på världsrekordtid endast 17 år gammal. Hon har fortfarande juniorrekorden på 3 000 meter och 1 mile.

Barfotalöpning fick dock sitt stora genombrott i USA i fjol mycket tack vare bästsäljaren »Born to Run« av Christopher McDougall. I den argumenterar författaren för att människans kropp under miljontals år har anpassats efter barfotalöpning och att den moderna stötdämpande löparskon har fått människor att använda fel teknik med skador som följd.

Det finns också forskning från Harvard University som delvis stödjer Christopher McDougalls teorier där man har jämfört kenyanska löpare som sprungit barfota sedan barnsben med amerikanska löpare med stötdämpande skor. Men studien är liten och eftersom den frekvent används av barfotalöpare för att bevisa teknikens fördelar har forskarna tvingats skriva på sin hemsida att det inte finns tillräckliga data för att säga att den ena tekniken är bättre än den andra.

– Det är rätt att det i dag finns ett för stort fokus på stötdämpande skor. Det finns egentligen bara labbtester och kortare studier som visar på deras positiva effekter. Men det finns heller ingen studie som visar att skaderisken blir mindre vid barfotalöpning, säger Jacob Gudiol, sjukgymnast och utbildare i idrottsfysiologi vid Lunds universitet, som har gått igenom aktuell forskning om löpning.

Han tycker att barfotalöpning är ett bra komplement till vanlig löpning. Många friidrotter på elitnivå använder sig till exempel delvis av barfotaträning och Jacob Gudiol rekommenderar att man går mycket barfota på fritiden eller springer korta sträckor någon gång i veckan. Men han varnar för att gå från den ytterligheten till den andra.

– Risken för stressfrakturer är hög om man börjar springa barfota eftersom man belastar foten helt annorlunda.

I jämförelse med USA är barfotalöpning i sin linda i Sverige. En av storlöparna är Karin Axelsson. Sedan i mars springer hon tio mil i veckan.
– Jag tycker att det är roligare att springa utan vanliga skor. Jag känner mig snabbare och lättare, det blir inte lika mycket tyngd på fötterna.

Det snabbare och lättare steget kommer sig av att barfotalöpare tenderar att ta korta steg och sätta ned foten mitt under kroppen. Det ökar stegfrekvensen och gravitationen utnyttjas bättre i och med att man faller framåt in i nästa löpsteg.

Förutom det rent löpartekniska är det många barfotalöpare som uppskattar känslan av att springa på marken.

– Om man springer på asfalt och liknande underlag gör det inte alls ont, säger Karin Axelsson.