Överdriven oro för kärnvapenspridning

När farorna med ett iranskt kärnvapenprogram diskuteras kommer politiska motståndare plötsligt överens. I dag tror nästan alla att om Iran utvecklar atombomber kommer andra regionala stater göra detsamma. I denna fråga är till och med USA:s vicepresident Joe Biden och den konservative före detta FN-ambassadören John Bolton ense. På europeiska utrikesdepartement och inom EU och Nato hörs heller inga avvikande åsikter.

Trots det starka stödet för en nukleär dominoeffekt i Mellanöstern finns ett stort problem: detta mardrömsscenario har ingen historisk förankring. Sedan atomenergins upptäckt har många fruktat en snabb och omfattande spridning av kärnvapen. Nästan 20 år förflöt dock mellan den första kärnvapenstaten, USA 1945, och den femte, Kina 1964. Under de kommande fyra decennierna föddes endast fem nya kärnvapenländer: Indien, Israel, Sydafrika, Pakistan och Nordkorea. Sydafrika avväpnade frivilligt under 90-talet, liksom Vitryssland, Kazakstan och Ukraina efter Sovjetunionens fall.

Märkbart är att inte ens Israels kärnvapenutveckling i slutet på 1960-talet orsakade en kedjereaktion, särskilt med tanke på att landet är omgivet av rivaler. En binär nukleär kapprustning har också uteblivit fastän flera stater i regionen har haft aktiva kärnvapenprogram.

Likaledes, det är nu fyra år sedan Nordkorea utförde sitt första kärnvapentest, men Sydkorea och Japan har inte följt Pyongyang i spåren. Omfattande amerikanska ansträngningar är till stor del orsaken till den ickenukleära utvecklingen i Nordostasien. Både Sydkorea och Japan har långvariga amerikanska säkerhetsgarantier som inkluderar skydd under USA:s strategiska kärnvapenparaply, vilket undanröjer behovet för egna nukleära avskräckningsmedel.

Det historiska händelseförloppet och ickespridningsinsatser är starka bevis för att en nukleär dominoeffekt är en myt. I dagens Mellanöstern finns det heller inga tecken på att en snabb och vida spridd nukleär kedjereaktion står för dörren. Många regeringar anser att Iran kan vara ett till tre år från att utveckla en atombomb. Alla andra länder i Mellanöstern (förutom Israel) är minst 10 till 15 år från att nå en sådan kapacitet.

Denna tidsfrist ger omvärlden, ledd av USA, en rimlig möjlighet att upprätta och bekräfta säkerhetspakter med länder som kan frestas att utveckla sitt eget kärnvapenprogram som en reaktion på en potentiell iransk bomb. Detta arbete har redan inletts av Washington. I juli 2009 öppnade USA:s utrikesminister Hillary Clinton dörren för att utvidga det amerikanska »säkerhetsparaplyet« över länder i Persiska viken som en motvikt om Iran skaffar kärnvapen.

I slutet av förra året ingick USA och Förenade Arabemiraten ett kärntekniskt avtal där det senare landet avstår från anrikning och upparbetning av kärnbränsle, vilka är avgörande steg för utveckling av kärnvapen. Liknande avtal har även erbjudits andra regionala stater som bedriver fredliga kärnenergiprogram.

Ett annat viktigt nedrustnings- och ickespridningssteg kom i maj 2010 under FN:s översynskonferens för det nukleära ickespridningsavtalet, NPT. Där godkände USA sammankallandet av ett regionalt möte för en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Israels kärnvapen komplicerar saken och meningsskiljaktigheter mellan Tel Aviv och arabländer kvarstår. Men toppmötet – som antas hållas under 2012 – kan tjäna som ytterligare ett steg mot att befästa en ickespridningstrend i regionen.

Dessa insatser är viktiga i kampen att förhindra kärnvapenspridning i Mellanöstern och motsäger mardrömsscenariot om en nukleär dominoeffekt i regionen. Varför är då myten om en nukleär kedjereaktion så starkt förankrad?

Vanföreställningar bygger delvis på västvärldens bristande förståelse av Iran. Efter mer än 30 år av helt eller bitvis avbrutna diplomatiska, kulturella och utbildningsrelationer med landet vet västerländska länder väldigt lite om Irans ledarskap, nationella strävanden och kultur. På grund av detta har beslutsfattare svårt att förutspå följderna av ett kärnvapenbestyckat Iran. Det ligger då nära till hands att tillgripa enkla spel för gallerierna som innehåller föråldrade politiska farhågor som förkastar historiska nyanser och moderna perspektiv på problemen. Den överdrivna rädslan har å andra sidan även varit fördelaktig. Om inte ett mardrömsscenario målats upp kanske inte USA hade fått stöd för fyra omgångar av FN-sanktioner mot Iran de senaste åren.

Det är också viktigt att skilja på bilaterala kapprustningar – till exempel mellan USA och Sovjetunionen under kalla kriget eller på senare tid mellan Indien och Pakistan – och den nukleära domino­analogin. En kapprustning som innehåller två eller tre stater i Mellanöstern ska inte uteslutas men detta skeende är långt ifrån en regional dominoeffekt som per definition kräver att många fler länder snabbt utvecklar kärnvapen. En sådan utveckling är helt enkelt inte teknologiskt möjlig i regionen i nuläget.

Ovanstående resonemang innebär dock inte att det inte kan finnas skäl att oroa sig för konsekvenserna av ett atombombbestyckat Iran. Spridning av kärnvapen har alltid djupgående konsekvenser för internationell fred och säkerhet. Mest oroande är risken att en terroristorganisation får tillgång till ett kärnvapen eller material för en »smutsig bomb« – möjligheter som är mer sannolika i en värld med fler kärnvapenstater och länder som producerar material för dessa bomber.

Men förutsägelser om katastrofala dominokonsekvenser till följd av ett iranskt kärnvapen är inte bara fel utan också kontraproduktivt för ickespridningsinsatser. Påståenden att en nukleär dominoeffekt är oundviklig om Iran utvecklar kärnvapen kan nämligen bli en självuppfyllande profetia. Myten i sig kan vara en ursäkt för länder i Mellanöstern att skaffa kärnvapen i tron att deras grannar söker en sådan kapacitet.

Tvivelaktiga mardrömsscenarion är riskfyllda av ännu en anledning. De förväntade konsekvenserna av ett kärnvapenbestyckat Iran – vare sig de är verkliga eller inbillade – kan avgöra vilka medel som används för att hindra Teheran från att utveckla atombomber. Om de förmodade konsekvenserna inte är i fas med verkligheten kan metoderna bli oproportionella till hotet. För sju år sedan marscherade amerikanska trupper in i Irak med argument som var långt ifrån ställda bortom rimliga tvivel. Washington, eller något annat land, har inte råd att än en gång gå i krig på falska förespeglingar.

Det råder inget tvivel om att världen skulle vara säkrare om Iran inte skaffar kärnvapen, och det internationella samfundet måste således använda alla lämpliga åtgärder för att förhindra ett sådant skeende. Argumenten för ett kärnvapenfritt Iran är dock starka nog utan myten om en nukleär dominoeffekt i Mellanöstern. Fortsatt ogrundat mardrömstänkande skymmer bara nyanserade idéer och policys gentemot Iran, vilket är nyckeln till att ta steg mot en lösning i frågan, samt att i stort förbättra relationer mellan Iran och västerländska länder. Det senare är särskilt viktigt för ett säkrare och stabilare Mellanöstern där ett långlivat fredsfrö kan börja gro.