Att leda utan att synas

Var det den kyliga oktoberdagen när han höll tal i Washington DC? När han svarade en fattig kvinna i publiken som ville veta när hon skulle få det bättre: »Som jag sagt tidigare, det är tuffa tider för många. Så jag förstår din frustration.« (Fokus nr 42).

Eller var det redan 28 januari, när han höll årets stora presidenttal »State of the Union«, som ska peka ut en riktning för året, då hans ord föll platt, hårt till marken?

Vid någon punkt blev det tydligt att Obama hade förlorat sin strålglans, och därmed sin förmåga att övertyga och förmåga att leda. Förra årets nobelpristagare Paul Krugman utropade nyligen i en krönika: »Han är ledare för den fria världen, varför leder han inte?«

Den Kennedylika »Camelot«-kvaliteten är borta. Obama har blivit en byråkrat, han sa själv nyligen i en stor tv-intervju (CBS »60 Minutes«) att »vi uppmärksammade inte att ledarskap inte bara är att lagstifta«. Det hjälper inte att han arbetar hårt, för det syns inte. USA har inte blivit säkrare, terrorismen lever fortfarande, åtminstone i medborgarnas sinnen. Det händer ingenting i Israel-Palestinakonflikten, Iran fortsätter att veva med kärnvapenhotet, det finns visserligen en plan för USA att lämna Irak, men det är ett djupt splittrat land. Och kriget i Afghanistan hemsöker nu Barack Obama såsom Irakkriget hemsökte George W Bush.

Obama hyllades nyligen i Newsweek som en intellektuell ledare. Men kritikerna säger att han inte kommunicerar längre. De fattiga som trodde på honom känner inte att deras liv blivit lättare, tvärtom. De struntar i om det beror på en ekonomisk kris han inte kan kontrollera. Även i Europa har bilden av honom börjat blekna.

En ledare måste synas leda, för sanningen ligger i betraktarens öga.

Årets ord: Säkerhet. Ett missbrukat ord som rättfärdigar krig och misshandel. »Säkerhet« – men för vem och med vilket slutresultat?