En pryl på klassresa
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten [[Monica Green]] har länge varit ett favoritföremål för hån inom landets unga borgerlighet. Under året har hon anklagat kristdemokratledaren [[Göran Hägglund]] för att ha räckt ut tungan åt henne under en riksdagsdebatt och uttalat sig om att syskonsex kanske borde vara lagligt eftersom det ju nu för tiden finns preventivmedel och ingen behöver riskera att få inavlade barn.
Så när hon härom månaden, under en debatt om digitala klassklyftor, föreslog för den nytillträdda it- och regionministern Anna-Karin Hatt att även »uteliggarna« borde ha tillgång till internetkapabla mobiler var det många som av ren reflex började greppa efter skämskudden. Men var det verkligen så korkat sagt?
För ett par år sedan blev platt-tv till bara tv, och det som förr hade varit tv blev tjock-tv. I år gjorde surfmobilen samma resa. Plötsligt skulle alla ha pekskärm och webbläsare, och iPhone och Android intog plats jämte flingsaltet, Svenskt tenn-ljusstaken och de andra föremålen på hyllan med medelklassmarkörer.
I dag finns det ungefär 1,8 miljoner surfmobiler i Sverige. Och säljvolymerna fortsätter att stiga samtidigt som priserna sjunker. Telefoner utan internet kommer snart bara att kunna skådas på tekniska museet. Och 2010 minns vi som året då internet tog sitt slutliga steg in i svenskens liv, för att aldrig mer lämna henne, vart hon än går.
Så bli inte förvånad om landets hemlösa inom kort börjar byta portkoder med varandra via mobilt internet. Helt utan hjälp från Monica Green eller Anna-Karin Hatt.
På ett sätt är ju surfmobilen som gjord för folk som inte har ett hem.
Årets ord: Wikiläcka. Läckta dokument från sajten Wikileaks, som placerat Sverige i centrum för yttrandefrihetsdiskussionen.
