Omslagspojken

När de körde genom det kuperade landskapet vid gränsen mot Serbien stängde de alla luckor och stod på så mycket det bara gick. Den finkalibriga elden ploppade som popcorn mot plåten. Många av soldaterna levde i ungdomlig förvissning om att vara osårbara, men i situationer som dessa slog dödsångesten alltid till.

Den 26-årige löjtnanten Pontus Hübinette kände också skräcken. Han hoppades att beskjutningen skulle gå över snabbt och att ingen någonstans där ute siktade på dem med ett raketgevär. Som ställföreträdande plutonchef var han ansvarig för de gråtande tjugotvååringarna. Han bet ihop och koncentrerade sig på dem i stället för faran utanför.

De nio månaderna som han under 2001 tillbringade utanför Pristina vid Kosovos gräns mot Serbien var intensiva. Såren från Balkankriget låg fortfarande vidöppna och en del av vardagen för den svenska skyttebataljonen gick ut på att skydda serbisk befolkning från kosovoalbansk hämnd. Flyktingarna var många och det fanns en nöd som han aldrig tidigare hade upplevt. Gränsen mellan fritid och arbete suddades ut – varför skulle han och de andra svenskarna tillåta sig att vila när de som bodde runt förläggningen hade det så svårt? Det var ju för deras skull och inte för sin egen, som de kommit dit.

När han flera år senare fick frågan om det var någon särskild händelse som för livet bet sig fast i hans minne, skulle han svara att sådana inträffade hela tiden.

En tid efter att han återvänt till Sverige dök hans bild upp på utlandsstyrkans värvningsaffischer; 190 centimeter lång, nästan 100 kilo tung, triatlet och aktiv i den krävande och kontroversiellt våldsamma kampsporten mixed martial arts, MMA.

Skämtsamt brukade han säga att om hans motståndare inte hade börjat blöda av något annat, så gav han dem en dansk skalle över ett ögonbryn eller på näsan. Då kroknade de.

Förvånat tittade han på bilden där han står i uniform och skyddsväst och tänkte att det var synd att han inte fått möjlighet att ta betalt för att ställa upp som Försvarsmaktens omslagspojke.

Pontus Hübinette föddes i Uddevalla 1975. Pappa Edvard var dekoratör på Domus, mamma Ingalill textade bytiksskyltar på Epa. Han var sex år när familjen flyttade till Långserud, sex mil väster om Karlstad intill E18 mot Oslo. De slog sig ner i huset där hans morföräldrar bott. Mamman började jobba som hemsamarit och pappans utsikter att hitta ett nytt jobb som dekoratör var inte särskilt stora. När pannan i huset behövde bytas ut och familjen ringde efter den lokala rörmokaren, slutade det med att han erbjöds delägarskap i rörfirman. Han hade aldrig ägnat sig åt sådant, men gick parallellt med sin äldre kompanjon och tog så småningom över hela verksamheten.

Edvard Hübinette var född och uppvuxen i Göteborg men älskade naturen och att jaga. Hans filosofi var att Pontus skulle lära sig tidigt, ta ur, flå och stycka djuren, vänja sig vid allt som tillhör jakten.

I det böljande landskapet väster om Byälven sköt han sin första hare när han var sex år, och sina första älgar när han var nio. Han fångade minkar och rävar, flådde dem och sålde skinnen. Och han fick betalt för varje råtta som han sköt med sitt luftgevär.

Om han hade några yrkesfantasier så handlade de om jakt och natur, att bli jägmästare kanske, eller skogvaktare. Men efter el och teleteknisk linje på gymnasiet i Åmål och ett påbyggnadsår i Munkfors, fick han jobb som elektriker på en såg i Värmlands Nysäter. Med stigande känsla av vantrivsel och leda betraktade han sågverksarbetare som gick och vände plankor och hade gjort det i fyrtio år. Så när det var dags för honom att göra militärtjänsten kom den som en befrielse.

Han hamnade som plutonsbefäl på artilleriregementet A9 i Kristinehamn. Möjligheten att sedan starta en militär karriär var ingenting han hade reflekterat över. Hemifrån fanns inga sådana förväntningar, tvärtom. Pappan var inte så intresserad, hans lumpartid var snarare som hämtad ur filmen »Repmånad« med Lasse Åberg. Och mamma Ingalill var direkt emot tanken.

Men under året i lumpen förstod Pontus Hübinette att en ny möjlighet faktiskt hade öppnats. Han sökte till officersutbildningen och blev antagen.

I det militära fanns det han saknat på sågverket; frihetskänslan, möjligheten att vistas mycket i skog och mark. Han kände igen djuren, träden, växterna, visste vad de hette, kunde till och med rabbla namnen på latin. På övningar ute i skogen, när det kunde bli mycket väntande, roade han sig med att fingranska omgivningarna för att se vad han hittade. Ibland kunde intresset väcka omgivningens förvåning, som långt senare när en officer inspekterade en skjutövning som Pontus Hübinette ledde. När han kom dit slogs han av hur tyst och lugnt det var. Soldaterna hade lagt ifrån sig sina vapen och kröp omkring på alla fyra och letade efter en ovanlig skalbagge som deras befäl fått syn på.

Det var inte minst intresset för och kunskapen om djur och natur som gjorde att han rekommenderades att söka sig till Försvarets överlevnadsskola i Karlsborg. Första steget var att gå den grundläggande instruktörsutbildningen. Tre veckor på sommaren och två veckor på vintern då man blir utsatt i skogen med dålig utrustning, för lite kläder och utan mat, och ska hålla sig undan från sina förföljare. Sommarveckorna var tuffast; yr av hunger och trötthet gällde det att hela tiden hålla sig i rörelse för att inte bli upptäckt. Trots kölden var vinterveckorna i nordligaste Norrland lättare, då gick det att hålla sig gömd i en bivack.

Så småningom fick han fästa överlevnadsskolans märke på ärmen: Försvarsmaktens svärd, Fågel Fenix som reser sig ur en eld, Polstjärnan för förmågan att hålla rätt riktning och en polarblå rand runtom som symbol för den stränga köld man klarar av att utstå.

Som instruktör började han själv lära militär personal från alla vapenslag att klara sig på egen hand bakom fiendens linjer. Kunskaperna spänner från praktiska färdigheter som hur man bygger vindskydd, över mer teoretisk kännedom om vilka växter som är ätbara, till metoder för att hålla sig gömd och att klara sig undan spårhundar. Grundutbildningen pågår i elva dygn och deltagarna kommer från hela Försvarsmakten. Stridsflygarna klagade mest, gnällde över att det var primitivt. »Men om det är en överlevnadskurs trodde de väl inte att de skulle få sitta inomhus och spela tv-spel!«, tänkte Pontus Hübinette.

Det var överlevnadsskolan som ledde honom till Afghanistan där Sverige och Tyskland turas om att bemanna en post som »rescue officer« vid den tyska basen Camp Marmal utanför Mazar-e-Sharif. Positionen innebär att man förser den militära ledningen med expertkunskap i en situation då soldater måste undsättas.

En tanke med utlandstjänsten var att under tiden spara så mycket pengar som möjligt och lägga alltihop på huset som han köpt ett par år tidigare. Inte för att man tjänar så värst mycket, men han skulle få ett utlandstillägg och knappt göra av med några pengar alls, så det skulle ändå bli en hacka.

Hemma fanns flickvännen som han inlett ett förhållande med bara tre månader tidigare – trots att det stred mot de rekommendationer soldater får inför sin utlandstjänst. De satt i styrelsen för Karlsborgs jaktvårdskrets, hade känt varandra i ett par år och även om inga planer var tydligt uttalade så fanns där ett löfte och en förhoppning om en seriös fortsättning.

Pontus Hübinette landade på flygplatsen i Mazar-e-Sharif i början av juli 2007. När flygplansdörren öppnades slog torr hetta och den distinkta doften av mänskliga exkrementer emot honom, men det som fick honom att reagera starkast var själva den tyska förläggningen. Mest av allt påminde den honom en småstad i Bayern befolkad av tjockisar i uniform som drack öl och blev småpackade framåt kvällen. Han tänkte att det var precis som i Kosovo 2001 då många av de svenska soldaterna ofta fick hjälpas i säng för att de var stupfulla, trots att regeln var att aldrig dricka mer än två öl.

Själv tänkte han inte röra någon som helst alkohol, av respekt för sitt uppdrag och för de människor det är tänkt att soldaterna ska hjälpa.
Han konstaterade direkt att det fanns mycket arbete att göra. Det fanns brister i rutinerna och han fick intrycket av att hans företrädare gått omkring och latat sig utan att ta jobbet på allvar. Hans egen inställning var att när en åker hem ska nästa kunna ta över direkt, utan avbrott i verksamheten, och på en gång påbörjade han arbetet med att försöka få ordning på alla papper och pärmar.

Men snart blev tillvaron alltmer stillsam och han fick mindre att göra. Han tillbringade en hel del tid i gymmet och löptränade på slingan inne på förläggningen men kände sig ändå mer och mer rastlös. En tur utanför förläggningen tillsammans med en svensk militärpolis kom som ett välkommet avbrott. Målet var ett möte på svensk-finska Camp Northern Lights en knapp mil bort.

På förmiddagen den första augusti 2007 satte han sig i passagerarsätet i en sandfärgad Land Rover Defender och rullade ut från Camp Marmal. Det finns två rutter mellan förläggningarna; en genom Mazar-e-Sharif och en i öknen. Pontus Hübinette hade ännu inte varit inne i staden så de bestämde sig för att välja den vägen ut, och att ta den andra vägen tillbaka. De rullade iväg på det dammiga gruset norr om lägret, svängde strax in på den asfalterade vägen runt flygplatsen och kom till slut fram till Route 5, Afghanistans asfalterade och hårt trafikerade pulsåder, en gång byggd av ryska invasionstrupper.

Efter en kvart körde de om två lastbilar. Nålen på Land Roverns hastighetsmätare pendlade mellan 70 och 80 när en man klev ut i vägen ett kort stycke längre fram. I stället för att sänka farten styrde militärpolisen vid ratten åt vänster, för att passera framför fotgängaren. Mannen fortsatte gå och för att undvika en kollision girade föraren skarpt åt höger, fortfarande i samma hastighet, och fick sladd; först åt ena hållet, sedan ett kraftigt kast åt det andra. När bilen kanat på tvären ett stycke utanför körbanan voltade den och blev liggande på taket.

Innan han knäppte loss bilbältet och kravlade ut ur vraket frågade den 29-årige föraren om den storvuxne soldaten i passagerarsätet var okej. Han fick ett ja till svar, och väntade sig att han också skulle komma ut. Men Pontus Hübinette satt kvar inne i den havererade Land Rovern.

Några afghaner hjälpte till att vända bilen från taket till sidan och en amerikansk soldat kröp in och satte en stödkrage om hans nacke. Föraren noterade att han var vid medvetande och verkade lugn. Han frågade om Pontus kunde känna sina ben. Nej, det kunde han inte.

Han petade honom i magen och upprepade frågan. Samma svar.

»Det gör mig väldigt orolig«, skrev militärpolisen tre månader senare i sin redogörelse för olyckan.

Ett par timmar efter att Land Rovern voltat intill Route 5 i utkanten av Mazar-e-Sharif nådde olycksbudet Långserud i Värmland. Ingalill Hübinette hade blivit änka ett år tidigare och bestämt sig för att lämna huset där familjen bott sedan barnen var små. I sällskap med Lucas, den yngre av de två sönerna, befann hon sig i sin nya lägenhet som hon kommande natt skulle sova i för första gången.

Då ringde telefonen.

Ett knappt dygn senare strålade Ingalill och Lucas samman med en god vän till Pontus och Pontus flickvän som de bara träffat någon enstaka gång tidigare. Pontus kom till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg samma eftermiddag.

Det första hans anhöriga tvingades göra var att identifiera honom. Hans plånbok med id-kort fanns i uniformen, men den hade ingen letat efter. Och »dödsbrickan« med personuppgifter som alla soldater bär i en kedja kring halsen, fyller en funktion i den militära sjukvårdsapparaten men har ingen betydelse i landstinget.

Efter sex dygn visade Pontus Hübinette de först tecknen på att vara vid medvetande. Han tryckte en läkares hand och blinkade som svar på en fråga, men det dröjde nästan tre månader innan han var helt vaken. Det kändes som att återfå medvetandet efter en hård kväll på krogen. De insikter som långsamt letade sig in i hans hjärna var hur svårt det var att andas på egen hand, att han bara orkade hålla sig vaken några få minuter åt gången för att sedan åter falla i sömn. Framför allt märkte han att han förlorat kontrollen över sin kropp.

Själva olyckan mindes han ingenting av.

Än visste ingen exakt hur allvarlig hans skada var. Bara att han brutit nacken.

Hans lillebror Lucas blev uppringd av en hel rad läkare, jurister och chefer inom Försvarsmakten. De sa att de ville etablera en första kontakt eftersom, försäkrade de, den framtida relationen skulle bli tät, intensiv och långvarig. Trots det infann sig en känsla hos Pontus och hans anhöriga av att vara lämnade i sticket. Visst bekostade Försvarsmakten resor, hotellrum och hyrbil, men var fanns den person som hans mamma, bror och flickvän kunde ringa, som hade koll på läget, och som kanske till och med själv tog kontakt då och då bara för att höra hur det var med dem?

Pontus Hübinette demonstrerade sitt missnöje när arméinspektören, den tvåstjärniga generalen Berndt Grundevik, kom på besök på sjukhuset för att tilldela honom en utmärkelse. Arméns högste chef fick nobben, Pontus ville inte ta emot någon medalj.

– Man behöver ingen medalj för att man har skadat sig, man behöver hjälp.

Sten Tolgfors kom också och hälsade på, men Pontus prioriterade en avtalad tid hos sjukhusets fotvård.

Kanske var försvarsministern där för att prata om Sveriges förmåga att ta hand om sina militära veteraner. Ungefär ett år senare luftade han i alla fall sina tankar i en debattartikel i DN:

»… trots mer än 60 år av insatser för freden har Sverige inte haft någon samlad veteransoldatpolitik till stöd för dem som gjort och gör insatser. Eller tydligare uttryckt, stödet från staten till dem som valt att ta risker för att värna andra, har brustit.«

Pontus Hübinettes erfarenhet är en provkarta på det Sten Tolgfors skriver. På punkt efter punkt har samhället – kommun, landsting, Försvarsmakten, var för sig eller gemensamt – misslyckats med att ge honom bästa möjliga vård och omsorg. Ett exempel:

Under våren 2008, när han flyttats från Göteborg till Kärnsjukhuset i Skövde, fick han återkommande urinvägsinfektioner eftersom ingen kunde tappa honom på urin under hans permissioner. Det hade skurit sig så i relationen mellan Karlsborgs kommun och landstinget, att Försvarsmakten tvingades medla mellan de två parterna. Ärendet anmäldes till Patientnämnden som pekade ut kommunen som ansvarig, men vid det laget hade Pontus redan tillbringat några dagar på intensiven på grund av den blodförgiftning han drabbats av på grund av de ständiga infektionerna.

Vissa frågor dyker ständigt upp i protokollen från de möten där han själv diskuterar sin situation med folk från landsting och kommun. Det verkar exempelvis vara väldigt svårt att ordna så att en dietist hjälper honom med hans kost, att en sjukgymnast ger honom regelbunden träning och att han får rätt tekniska hjälpmedel. Under en vistelse på ett rehabcenter för ryggmärgsskadade i somras fick han prova en röststyrd dator som gjorde det möjligt för honom att ringa, sms:a, mejla, surfa, tända och släcka lampor och slå på och av tv:n. Hårdvara och mjukvara går att köpa via internet och få levererat hem inom ett par dagar, men om datorn formellt ska betraktas som hjälpmedel är han hänvisad till Västra Götalandsregionens centralt fastställda lista över tillgänglig utrustning. Där finns ingen dator som påminner om den han provade i somras. Vill han ha en sådan måste han betala med egna pengar.

Mycket kring Pontus Hübinettes situation handlar om pengar.

Vem står för nödvändiga ombyggnader för att han ska kunna bo kvar i sitt hus? Och vem betalar hans bil? Han har en handikappanpassad Chrysler, men att ta sig in i och ut ur den är krångligt och obekvämt. Idealet vore en bil så rymlig att Pontus själv kan köra in och ut med sin Permobil. Efter omfattande efterforskning konstaterade Lucas att den funktionen går att få om man köper en VW-buss och sedan låter bygga om den.

Pris för bussen: drygt fyra hundra tusen kronor. Pris för ombyggnaden: nästan en miljon.

Bilen är nyss levererad, betald med pengar från en tidigare skadeersättning. Men är det verkligen till sådant de pengarna ska gå? Eller ska Pontus Hübinette förvänta sig att Försvarsmakten, som enligt lagen förmodas hjälpa honom att leva ett liv av så hög kvalitet som möjligt, betalar? Eller är det från Försäkringskassan pengarna ska komma? Det är ju ändå därifrån bilstöd i vanliga fall betalas ut till personer med funktionsnedsättning.

Och Kammarkollegiet, vad gör de? Där försäkras Försvarsmaktens fordon vilket borde göra Kammarkollegiet till en part att räkna med när det gäller skaderelaterade kostnader. Varje månad görs därför en redovisning av de timmar som ett pensionerat par arbetar i och omkring Pontus hus. De hjälper även till med transporter och inköp. Vissa månader uppgår kostnaden till mer än tio tusen kronor. Redovisningarna har i drygt tre års tid skickats till Kammarkollegiet – som hittills svarat med komplett tystnad, och inga pengar har betalats ut.

– Jag är ingen aggressiv person, men under det senaste året har jag blivit argare och argare, säger Pontus bror Lucas som ett par gånger i veckan kör de tjugofem milen mellan hemmet i Värmland och Karlsborg. I Pontus hall står en stor postlåda märkt »Lucas« där broderns räkningar och all annan korrespondens om hans situation läggs.

Det är detta kritiken mot Försvarsmakten handlar om: allt jobb, alla dessa timmar av ringande mellan olika instanser som hänvisar till varandra, tjänstemän som nyss har gått på lunch eller åkt på tjänsteresa, allt detta kunde arbetsgivaren ha hjälpt till med.

I dag får varje soldat som skadas en kontaktperson på Försvarsmaktens centrala personalavdelning i Stockholm, som hjälper till med praktiska frågor. Men den rutinen, som blir lagstadgad vid årsskiftet, fanns inte när Pontus skadade sig 2007.

När han legat på Sahlgrenska i Göteborg i tre månader åkte Lucas, som också är yrkesofficer, till Afghanistan. I slutet av tjänstgöringsperioden ett halvår senare skrev han ett brev till Försvarsmaktens operativa insatsledning. Han berättade om de hektiska dagarna efter olyckan då jurister, läkare och olika chefer hörde av sig för att etablera en första kontakt eftersom den, försäkrade de, därefter skulle bli intensiv och långvarig. »Vart tog dessa människor vägen«, frågade han, pekade ut oklarheter kring Pontus rehabilitering och efterlyste ett ansvarstagande från Försvarsmaktens sida. »Det är först nu, efter sex månader i Afghanistan, som jag känner att jag kanske inte borde ha fullföljt min tjänstgöring. Tänk om någon av mina 40 soldater skulle skadas allvarligt i ett missionsområde? Skulle jag med gott samvete kunna säga att de blir väl omhändertagna när de kommer hem till Sverige?«

I stort sett samtliga specialistofficerare som åker till Afghanistan har utbildats av Lucas Hübinette i stridsteknik. På markstridsskolans mäss i Kvarn utanför Linköping har han satt upp allt som hittills skrivits om hans brors situation.

– Det kan de läsa innan de åker iväg, så får de något att tänka på!

Efter svåra olyckor brukar försvaret tillsätta interna haveriutredningar. En sådan konstaterade hösten 2008 att olycksbilen, den sandfärgade Land Rovern, varit i extremt dåligt skick när den rullade ut från Camp Marmal den där onsdagen i augusti 2007.

Ungefär samtidigt som rapporten offentliggjordes kom krav på att utreda ett annat haveri, nämligen det kring Pontus Hübinette. Arméns taktiska stab, som leder den svenska militära aktiviteten i Afghanistan, formulerade det så här i en skrivelse:

»… detta är ett principiellt viktigt pilotfall, där resultatet är avgörande för att såväl organisationen som enskilda arbetstagare och anhöriga skall kunna känna sig trygga …«

Ändå dröjde det till i våras innan en kommission tillsattes, efter påtryckningar från Officersförbundet. De sju ledamöternas uppdrag är att kartlägga hur försvaret och civila samhällsinstanser hanterat fallet Pontus Hübinette. Deras arbete, som är omgärdat av sträng sekretess, ska resultera i en rapport som skulle ha kommit före jul men är försenad till slutet av februari.

Många, inte minst Pontus Hübinette, väntar med intresse på de slutsatser och rekommendationer som kommissionen kommer att presentera. Att förbättra situationen för skadad militär personal med behov av långvarig rehabilitering, är en central punkt i den nya veteransoldatpolitik som träder i kraft vid årsskiftet. Anpassningen hänger ihop med att Sverige har tagit de sista stegen bort från ett värnpliktsförsvar till en yrkesarmé. Under de närmaste åren ska det anställas 16 000 personer som är beredda att åka till oroshärdar ute i världen. För att lyckas med rekryteringen måste Försvarsmakten framstå som en attraktiv arbetsgivare som bryr sig om sina anställda och deras anhöriga. Som tar ansvar för dem som skadas, oavsett om det är i trafiken – i snitt inträffar det en allvarlig bilolycka per år i den svenska utlandsstyrkan – eller i strid.

Men frågan är om Försvarsmakten fullt ut begripit vad den nya rollen ställer för krav. I den veteransoldatpolitik som nu förverkligas ingår skärpta krav på Försvarsmaktens uppföljning och ansvar för skadade soldater. Men på Högkvarteret på Gärdet i Stockholm verkar inte aktiviteten vara särskilt febril. Överstelöjtnant Bertil Starfelt, som ska redovisa nya former för det långsiktiga medicinska omhändertagandet, medger till exempel i slutet av oktober att han ännu inte tänkt så mycket på saken.

– Det är bara att erkänna, jag kanske har en bättre uppfattning om detta lite längre fram.

En annan nyhet tillföljd av politiken är en ny förtjänstmedalj till soldater som skadats i utlandstjänst. Pontus Hübinette fnyser:

– Ska man ge folk medalj för att de har arbetat?

Åkrarna som breder ut sig runt hans röda trähus är täckta av snö. Han har nävarna bandagerade vid pedalerna på handcykeln som står på en bänk framför honom i köket. Varje dag cyklar han så i en halvtimme, och sedan lika lång stund med fötterna. Drar pedalerna varv efter varv samtidigt som han sitter med blicken stadigt fixerad vid en punkt någonstans i allt det vita utanför fönstret. Nära jakttornet som reser sig ur skogspartiet på andra sidan den stora öppna ytan, syns ofta vilt.

På kylskåpets gavel intill sitter veckans matsedel, och en påminnelse till hans sex assistenter om att han vill raka sig varje morgon. Någon av dem finns i hans närhet under dygnets alla timmar. Deras schema är skrivet på en whiteboard på väggen. Där står också om det händer något särskilt i veckan, som att Pontus varje onsdag vill lyssna på radioprogrammet »Mammas nya kille« klockan halv fem på eftermiddagen. Och där hänger inbjudningskortet till K3:s fest på Karlsborgs fästning. Den arrangeras traditionsenligt den 4 december varje år för att högtidlighålla segern över danskarna vid det blodiga slaget vid Lund 1676.

När Pontus Hübinette kommer in i salen i sällskap med assistenten Lotta, är han klädd i stor mässdräkt, den militära motsvarigheten till frack; mörkblå uniformsjacka, byxor med revär, skjorta, fluga, vita handskar och skärmmössa. En fest i uniform är som andra fester, med skillnaden att det är lite mer omständligt att klä på sig, säger Pontus Hübinette.

Gamla vänner som är där uppträder som de alltid har gjort. Vissa andra, som han inte alls känner väl, verkar spända och måna om att vara vänliga och göra ett gott intryck. Förutom de tre stjärnorna på axelklaffarna som visar att han är kapten i armén, bär han till skillnad från många övriga på festen inga utmärkelser. Han säger att han tycker att sådana symboler är lite löjliga. Det har hänt att han gått på fester i uniform och fäst Guldgrodan och Baddaren på bröstet och skrutit om att simmärkena är snäppet svårare att få än kustjägarnas treudd.
Pontus Hübinette går på festen, trots att han är kritisk mot kolleger som krökar och blir tjocka när de tjänstgör utomlands, och trots Försvarsmaktens agerande efter hans olycka. Han säger att han själv står för allt som hans uniform ska symbolisera; ansvaret för att klara det som förväntas, att ha styrkan och kraften att göra sitt jobb bra. Att alla andra inte står för samma sak är inget han kan hjälpa.

Han säger att handcyklingen är tråkig, att han har suttit så där tusentals gånger och att han ändå förväntas göra samma sak igen och igen och igen.

– Det är lite åldringsvård över det hela, det verkar som att man har svårt att förstå att det finns patienter som vill fortsätta leva.

I höstas fyllde han 35 och han vill ha variation. Det jobbiga är att allt är så mycket trögare nu än förr, vad han än vill göra tar det så mycket längre tid.

– Förr kunde man bara komma på att nu vill jag dra till Göteborg och så hoppade man in i bilen och åkte. Nu ska det pratas en massa först och man ska se vilka assistenter som kan åka med. Och så måste man kolla hotell; finns det hiss, vad är det för säng? Allt är bedrövligt krångligt.

När han är färdig med cyklingen får han åter på sig ställningen med Permobilens manöverpanel, som hänger från hans axlar. Han kör den genom att manövrera en skinnklädd joystick med hakan. För att lindra den kroniska smärtan i ryggen sitter han helst ganska långt tillbakalutad.

Det är bara att köpa läget, säger Pontus Hübinette.

– Det är ingen idé att tänka på hur livet kunde ha varit. Nu är det så här. Vad jag än tycker kommer det inte att förändras.

Om han var frisk och ställdes inför möjligheten att göra utlandstjänst, vore hans val självklart.

Försvarsmaktens omslagspojke skulle stanna hemma.