Slutet för den folkliga snålheten
Hade [[Jimmie Åkesson]] inte varit så upptagen av hembygdsföreningar, muslimer och riksdagsplatser hade han märkt hur 2010 inte bara var året då sverigedemokraterna tog sig in i politikens finrum, utan också – ironiskt nog – var året då Sverige som vi känner det bytte skepnad.
Det började lite försiktigt redan vid årsskiftet med att fordonen miste sina kontrollmärken. Utan små färgglada klistermärken på nummerplåtarna, hur ska vi då visa upp för varandra att vi gjort det mest svenska av svenska, att vi betalt vår skatt?
Sedan avskaffades kårobligatoriet. Det var som att avskaffa Olof Palme och [[Carl Bildt]] på samma gång. Varje besserwisser i landet som någonsin fötts med statsministerambitioner har fostrats i kårpolitiken.
Samtidigt gick den allmänna värnplikten i graven. Ingen institution har på samma sätt format den manliga halvan av befolkningen och gett upphov till den där speciella manligheten som bara kommer sig av att vakta tallar och leka krig.
Under sommaren dog Hultsfredsfestivalen, ZTV och alla kommande ungdomsgenerationer.
I nästa steg slopades 50-öringen. Svensken som i 500 år har räknat kronor och ören. Nu var det slut med det.
Som om det inte var nog beslutade riksdagen häromveckan att lägga ner filmcensuren. Världens äldsta vuxencensur, som i ett sekel har räddat oss nordbor undan den moraliska avgrunden i världen runtomkring.
Svenskheten ska nog överleva ändå. I flera fall har vi fått någonting annat. I stället för värnplikt: utlandsorienterad yrkesarmé. I stället för Hultsfred: Arvika, Popaganda och Way Out West.
Men hur vi ska klara oss utan örena? Själva förutsättningen för den folkliga snålheten. Reser sig månne, ur det förlorade kopparmyntets aska, en ny generösare svensk? Julhandeln och frivilligorganisationernas gåvostatistik lär ge svaret.
Årets ord: Vuvuzela. Lur som under fotbolls-VM i Sydafrika drev fotbollsfansen till vansinne och blåste liv i den postkoloniala diskursen.
