Strindbergs golddiggers

Vill man bli framgångsrik litteratör bör man para sig med August Strindberg. Det säger oss det gångna bokårets extremer. Det vi har att göra med är en roman som blev känd långt innan någon hade läst den.

Nämligen för de belopp som den litteräre agenten inbringade på försäljningen av Jan Wallentins »Strindbergs stjärna« till utlandet. Må sen vara att det svenska äventyret språkligt och innehållsligt har ringa med nationalskalden att göra. Och att bokens titel inte ens syftar på självaste August utan på hans avlägsne anförvant Nils, polarforskaren.

Då uppvisar den bok som kanske är den mest kritiker­hyllade i år ett mindre långsökt och mera ärligt släktskap: den första delen i norske, och i Sverige boende, Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit »Min kamp«. Att förlaget har valt att pryda svenska utgåvan med ett citat som nämner just Strindberg är ingen slump. Norrmannens vadande i vardagens trivialiteter – han tvättar kläder, moppar golv, klär ungar – bejakandet av sina känslor som världens epicentrum och skildringen av uppväxten som blödig gosse med fruktan och oförståelse inför sin far doftar »Tjänste­kvinnas son« anno 2010. Liksom Strindberg ser Knausgård sig själv som ett litterärt projekt. Det är konsten han lever för, inte familjen. Och skam för effeminerade karlar. »Väskan var tung, men jag bar den ändå i handtaget när jag gick in i avgångshallen. Jag avskydde de små rullhjulen, för det första för att de var feminina, alltså inte värdiga en man, en man skulle bära, inte rulla…«, skriver Knausgård.

Något säger mig att August Strindberg inte heller skulle använda rullhjul om han levde i dag, och att han nog skulle känna stolthet över åtminstone en av sina ­epi­goner.

Årets ord: Prolongeringssoffa. En plats dit manliga teaterregissörer påstås ta skådespelerskor i utbyte mot förlängt kontrakt.