Den flygande missionären

 Passagerarna klättrar upp i planet medan den flortunna dimman över startbanans grus sakta ångar bort. En tupp mornar sig i fjärran och Samuel Bälter ställer sig halvvägs inne i kabinen, med knäet på förarsätet.

– Vi ska strax starta, men låt oss först be.

Han sänker huvudet lite.

– Gud, vi har många som ska flyga till Karamoja i dag där förhållandena kan vara svåra, beskydda dem i deras viktiga arbete.

En kvart senare krymper fiskekanoterna på Victoriasjön till små prickar och det slår lock för öronen. När planet rätar upp sig igen är det i stället Kampalas gytter av plåttak och höghus som kryper fram där nere. Den som tittar riktigt noga kan se poolen i president Musevenis konferensanläggning glittra i solen.

Det har gått två år sedan Samuel Bälter, 34, flyttade till Uganda med fru och barn för att flyga personal och förnödenheter till platser dit inga turister frivilligt åker. I enmotoriga Cessna-plan servar han områden i södra Sudan, nordöstra Kongo och norra Uganda, avskurna från omvärlden på grund av krig eller dålig infrastruktur. Ofta är Samuel och hans kollegor de enda som landar där.

– Dels handlar det om att det anses för osäkert, dels beror det på konditionen på landningsbanorna. Det är inte många piloter som är tränade för att landa på en fyra meter bred bana av grus, säger han.

Uppdragsgivare är den kristna organisationen Mission Aviation Fellowship, MAF, och den som vill arbeta för dem måste genomgå en av världens tuffaste flygutbildningar. Under en fyraveckorskurs i de nordliga delarna av Klippiga bergen får aspiranterna flyga genom smala dalgångar, tackla lutande landningsbanor och nödlanda utan motor. Den som inte klarar proven åker ut – det handlar om att försäkra sig om att piloterna kan hantera tuffa förutsättningar i ogästvänliga trakter.

Men Samuel är ändå inte någon kicksökare. I psykologutlåtandet beskrivs han till och med som en konservativ pilot som inte tar några onödiga risker. Under starten rabblar han alla säkerhetsföreskrifter för sig själv och är så koncentrerad att han nästan lyfter före själva planet.

– Det är klart att jag är en äventyrare och tycker om att göra spännande saker, men jag föredrar att göra det under kontrollerade former, säger han och slår på autopiloten.

Nere på marken ersätts staden ganska snart av milsvid savann. Uppifrån ser nomadfolkens sporadiska bosättningar ut som celler i ett mikroskop. En lerväg skär genom den gulgröna tomheten som ett tunt streck. Det syns inte en enda bil i någon riktning.

– Det slår mig alltid när jag flyger över Uganda: det här är ett land stort som en tredjedel av Sverige och som har 34 miljoner invånare. Var bor alla människor?

Samuel närde aldrig någon pojkdröm om att bli pilot. Tanken växte sakta fram efter gymnasiet när han hade gett upp planerna på att bli läkare. Inte heller var det själva flygningen som var hans största drivkraft. I stället var det en längtan ut i världen för att göra något konkret.

– Det känns rätt meningslöst att sitta hemma och klaga framför tv:n, jag ville ut och hjälpa dem som verkligen behöver det, säger han och anropar ett av kontrolltornen längs med vägen på försök.

De svarar inte. De har inte haft ström på flera månader.

Piloterna brukar skoja om att samhället Kaabong är döpt efter ljudet som uppstår när planet tar i den skruttiga landningsbanan. Den rödbruna remsan ligger mellan två klippformationer, omgiven av högt gräs och majsfält. När Samuel går in för landning sprutar dammet över Läkare utan gränsers vita bil som står och väntar.

Det gäller att hålla koll på hur många som ska åka vidare därifrån, för så fort propellern har stannat hoppar ett par hjälparbetare av planet och springer ut i bushen för att kissa. Samuel tar fram ett par brev ur lastutrymmet och ger till dem som står och väntar.

– Jag är pilot, flygvärdinna, incheckningspersonal och brevbärare på samma gång, konstaterar han och serverar vatten till sina passagerare.
Just den här dagen följer det inte med några kylboxar från Kampala, men varje år flyger MAF nästan ett ton blod till sjukhusen i närheten. Så länge det inte är för skrymmande finns egentligen ingenting som är för konstigt för att transportera. Samuel har flugit fyrhjulingar, ebolasmittade blodprov, kistor, byggmateriel och mangopressar. Vissa dagar är det ett öronbedövande kackel från passagerarna.

– Jag flyger ofta hela plan med kycklingar till södra Sudan, det brukar vara mellan fyra och sextusen varje gång. Du kan gissa om det är mycket liv i kabinen då, säger han och gör sig redo för start igen.

För ett år sedan fick Samuel avbryta nedstigningen här i Kaabong eftersom rivaliserande koherdar sköt mot varandra mitt på flygfältet. Den här dagen är det bara barn som vallar får intill landningsbanan. De tittar nyfiket på vidundret som går i gång med ett vrål och tar sats.

Samuel träffade sin Jenny i Stockholm för åtta år sedan medan han höll på att ta sitt kommersiella flygcertifikat. Hon pluggade till farmaceut och bodde i Uppsala, han hade just insett vad han ville göra i livet. Samuel berättade ganska tidigt i förhållandet om sina framtidsplaner, det gällde att Jenny var med på noterna om det skulle fungera.

De har alltid varit överens om att lägga ett par år av livet på arbetet i MAF, men ingen av dem hymlar heller med att det är Samuel som just nu lever sin dröm.

– Jenny har det inte lika roligt. Det känns som att det som avgör hur länge vi stannar här, är om hon kan hitta något jobb när barnen börjar skolan. Det finns inte på kartan att Jenny ska behöva gå hemma hela tiden. Funkar inte familjen här ute, då funkar inte jobbet heller, säger Samuel.

Ändå var det ingen av deras anhöriga som fick slag när paret Bälter berättade att de skulle ta med sin 1,5-åriga dotter och flytta till Afrika. Vad skulle de säga? Samuel tillbringade sina första 13 år i livet på en svensk missionsstation i Centralafrikanska republiken och lärde sig prata sango samtidigt som han formade sina första svenska ord.

I stället önskade föräldrarna dem lycka till och pustade sedan ut i tysthet när de första planerna på att flytta till Chad gick om intet.

– Att sätta en familj med en 1,5-åring i ett ökenlandskap i 45-gradig värme där folk springer runt och skjuter på varandra hade nog inte varit en så bra idé. Vi sa inte nej när vi blev tillfrågade, men bad om lite betänketid för att se lite hur säkerhets­situationen utvecklades, berättar Samuel.

Veckan därpå drog sig MAF ur Chad som sista internationella organisation. Då hade säkerhetsläget blivit så dåligt att de inte ens vågade landa med sina flygplan. Och Bälters hamnade i Kampala i stället.

Bönen står som nummer fyra på Samuels checklista före start. Tron på att det finns en annan himmel än den han just nu flyger i, delar han med alla piloter inom rörelsen. MAF betalar inte ut någon lön till sina anställda. Pengarna som Samuel och familjen lever av kommer från kristna församlingar i Sverige som stöder deras projekt. På det viset är de en ganska typisk missionärsfamilj, även om Samuel gärna lägger till det lilla epitetet »modern«.

– Förr i tiden var det väl lite så att missionärer och pastorer kom till Afrika för att försöka »frälsa hedningarna,« men så ser det inte ut i dag. Vi tror inte på att säga »läs Bibeln så blir allt bra«, människan har ju grundläggande behov. Har du ingen mat för dagen så skiter du väl i Bibeln, säger Samuel.

I stället är det idén om den barmhärtige samariten och strävan efter att göra något gott för sin nästa som fungerar som drivkraft. De flesta kristna organisationer jobbar numera mest med vanligt bistånd såsom sjukvård och matprogram.

– Skillnaden är väl att vi också har en tro på ett liv efter detta. För många kan det vara ett sätt att få kraft och ork – att se en mening med livet, säger Samuel.

Dagens sista stopp är på flygfältet i Gulu. Landningsbanan användes främst av militären under inbördeskriget, vilket innebär att den är både bred, lång och asfalterad. »Nästan lite tråkigt«, mumlar Samuel när han går ner för landning.

Som pilot är han för det mesta ganska avskuren från det som händer på marken – han lämnar av sin last och flyger vidare. Men ibland kryper sig verkligheten på, som vid ett tillfälle just här i Gulu. Samuel kallades in för att flyga en dödssjuk malariapatient till sjukhus. När han hade landat vräkte regnet ner, blixtarna ven från himlen och landningsbanan täcktes av tio centimeter vatten.

– Det gick verkligen inte. Säkerhetsmässigt var det ett enkelt beslut, men känslomässigt var det fruktansvärt svårt att säga att vi inte kunde flyga vidare, berättar han.

Det blev en orolig övernattning i Gulu och transport till sjukhuset dagen därpå. Som tur var klarade sig mannen och Samuel slapp våndas.
– Men i det här yrket ställs du verkligen inför beslut du helst inte vill ta när det handlar om liv eller död.

Trots att Samuel växte upp i Centralafrikanska republiken och arbetade där som hjälplärare ett år längtar han inte längre tillbaka.
– Jag vet inte riktigt varför, säger han, och pausar en stund.

– Alla mina gamla vänner är döda, de dog i aids. Min bästa vän gick bort 2002, då var han 28 år gammal. Det är flera år yngre än vad jag är nu.

Samuel lutar sig bakåt, sitter tyst. Gräset nere på savannen brinner. Kanske är det karamajongfolket som jagar, kanske har elden vaknat av sig själv. Det spelar egentligen ingen roll, här ute finns ingen brandkår.

Efter en halvtimme kommer Nilen krypande över marken som en grönblå orm och Kampalas många plåttak breder ut sig i fjärran. Om en stund ska Samuel göra en gir över huset där han bor, snedda över Victoriasjön och gå ner för landning. Sedan ska han trotsa döden i Kampalas rusningstrafik och åka hem till familjen.