Göteborgsandan inför rätta

Vill man söka Göteborgsandans rötter är det förnäma kvarteret på höjden bakom Götaplatsen en passande start. Villastaden i Lorensberg är ett slags gestaltning av stadens högborgerliga historia i brunt tegel. Herrklubben The Royal Bachelors’ Clubs pampiga medlemslokal, huset tillhörde en gång skeppsredaren Dan Broström, ligger på Skyttegatan, som tar vid där Ekmansgatan upphör, med all sannolikhet döpt efter handelshuset Ekman & Co. Skyttegatan hakar i Lyckans väg som i sin tur korsar Olof Wijksgatan, som fått sin namn av den konservativa affärsmannen och kommerserådet Olof Wijk den äldre.

Här har vi alltså rester av Göteborgsdynastierna Broström, Ekman och Wijk samlade på en yta mindre än en fotbollsplan. Det är fredagen veckan före jul och medlemmarna i The Royal Bachelors’ Club ramlar ut i kylan efter en tidig julbordssittning.

Den gentleman som händelsevis spatserar högerut passerar klubbkamraten Peter Hjörnes hem; han bor i princip mitt över gatan. Göteborgs-Postens politiska chefredaktör och huvudägare har just (enligt GT) flyttat ett snäpp högerut i den radhuslänga i gammeldags engelsk tegelstil som måste ha en vidunderlig utsikt över Göteborg. Det är ett av kvarterets få kvarvarande privatbostäder.

Tegel spelar viss roll i Göteborgsandan, från början ett mått på intimiteten mellan maktbärande människor i en hamnstad med anglosaxiskt hävdelsebehov. I dagens Göteborgsanda, som inte längre är lika tydligt förankrad häruppe i dynastiernas villakvarter, har tegel dock fortfarande betydelse som åtråvärd statussymbol. I förra veckan väckte statsåklagare Nils-Eric Schultz det första åtalet i Göteborgshärvan – de lokala mutbrott som SVT:s »Uppdrag granskning« avslöjat i två program under 2010. En chef i det kommunala bostadsbolaget Poseidon står misstänkt för att gratis ha tagit emot 23,8 ton tegel till sin privata bostad. I utbyte ska leverantören ha krävt förmånlig behandling vid kommunala upphandlingar.

Den korrupta homosociala gratifikationskultur som reportrarna Janne Josefsson och Nils Hansson avslöjade i »Uppdrag granskning« har utspelat sig i Göteborgs bygg- och bostadssektor och speglat vilka livsstilsdrömmar som driver lokala pampar till misstänkt brottslighet. Med förödande konkretion går Janne Josefsson runt i sin egen stad och visar hur privata entreprenörer och chefer i de kommunala bostadsbolagen har bytt tjänster under bordet. Tv-reportagen illustreras med suggestiva panoramabilder av Göteborg i skymningsljus – som om det är något i stadens själva själ och historia som reportrarna vill avtäcka och ställa till svars.

Det är inte alltför långsökt. Göteborg, mer så än andra svenska städer, har en historia av intimt samarbete mellan privat och offentlig sektor. Och man kan fråga sig huruvida det är denna smidiga samarbetskultur – Göteborgsandan – som nu muterat i tiotalet misstänkta mutbrott.
Från början, i det sena 1800-talets välståndsökning, när Göteborg blev rikets första hamnstad, var det inte så mycket ett »samarbete« mellan offentligt och privat som karaktäriserade staden. På den tiden var politiker och kapitalist två sidor av samma mynt. Fram till 1907 ägde den svenske mannen röst efter kapital på en tusengradig skala – om jag var tusen gånger så rik som du hade jag tusen gånger så mycket politisk makt. Och de sextio stadsfullmäktigeledamöterna i Göteborg – som följaktligen var redar- och handelshusens förmögna representanter – såg till att hålla kommunalskatten så lågt under rikssnittet att de själva kunde hantera socialpolitiken genom donationer.

Denna hårt liberala politik är Göteborgsandans startpunkt. Spåren är synliga i staden. Sahlgrenska sjukhuset bär donatorn Niclas Sahlgrens namn, medgrundare till Ostindiska Companiet. William Chalmers, donatorn bakom den tekniska högskolan, var direktör i samma firma.

Gunnar Falkemark, professor i statsvetenskap, kallar systemet »richesse oblige« i sin artikel om Göteborgsandan i den färska antologin »Göteborg utforskat. Studier av en stad i förändring«: den låga kommunalskatten och den resulterade friheten för borgerskapet att själva investera sitt överskott skapade för »första gången i Sveriges historia« en borgerlig kultur som var »oberorende av såväl staten som kyrkan«. Den ansågs inte alltid så förfinad.

När den norska nobelpristagaren i litteratur Bjørnstjerna Bjørnson – han fick priset 1903 – gästade staden konstaterade han: »I Göteborg skrivs ingen dikt; där skrivs fakturor.«

– När man pratar om Göteborgsandan i modern tid brukar det handla om goa’ gubbar, säger Sören Mannheimer, tidigare kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande och styrelseledamot i Volvo.

– Men Göteborg är inte de goa’ gubbarnas stad. Det var fram till modern tid en fruktansvärt segregerad stad där skillnaderna mellan fattig och rik var större än i någon annan svensk stad, där föraktet för de arbetande klasserna var större än i Norrköping och Malmö. Man säger att Göteborg är donationernas stad, men det var ju kopplat till att skatterna var lägre än i någon annan stad. Man höll nere dem och hänvisade till donationer. Det tror jag man ska ha med sig när man diskuterar Göteborgsandan.

Donationerna skapade i Göteborg, och i Sverige i stort, stora kluster av allmännyttiga stiftelser som bär grundarfamiljernas namn. Många av dessa finns fortfarande kvar och alstrar kapital. Själva infrastrukturen i borgerskapets självständighetssträvan är intakt – och därmed kanske ett inslag av en ursprunglig Göteborgsanda.

Sören Mannheimer tillhör själv en av de släkter som varit betydelsefulla för Göteborg. Theodor Mannheimer invandrade från Köpenhamn till Göteborg i mitten av 1800-talet och gjorde karriär inom Skandivaviska Kredit AB, en bank som blev avgörande för finansieringen av det svenska järnvägsnätet. Sören Mannheimer, tidigare make till regissören Carin Mannheimer och far till journalisten och artisten Anna Mannheimer, är ordförande i Theodor o Hanne Mannheimers fond (dottern är ordförande i släktens andra stiftelse Otto och Charlotte Mannheimers fond). Den förra stiftelsens grundkapital på 300 000 har vuxit till 60 miljoner med en årlig avkastning på omkring två miljoner. En liten del av det totala kapital på 12 628 586 429 kronor som i dag ligger samlat i Västra Götalands läns allmännyttiga stiftelser.

– Förmögenhetstillväxten är ganska imponerande, säger Martin Fritz, emeritus professor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.

– Den utpräglade stiftelseformen är mycket vanlig i Göteborg. Stiftelseformen behöver inte böja sig för tidens ideologiska eller politiska påtryckningar. Den förnyas ofta genom att ledamöterna utser sina efterträdare. Det är väldigt besvärligt att ändra i stadgarna. Stiftelsen står oerhört stark.

Fritz eget trebandsverk om Göteborg – han är en av tre författare – är i sig ett resultat av Göteborgsandan. »Göteborgs historia: näringsliv och samhällsutveckling« är finansierad av Richard C Malmstens minne, instiftad av grosshandlare Erik Malmsten för att främja vetenskaplig ekonomisk forskning.

Martin Fritz berättar hur bokprojektet blev verklighet.

– Vi hade uppbackning från ledande kommunpolitiker, men det skulle beredas, det skulle diskuteras; det gick på tomgång. Då ingrep en äldre professorskollega som satt i Malmstenstiftelsen med ett alexanderhugg och löste det hela. Kanske lite för att genera kommunens segdragenhet, för att visa att en stiftelse kan klara det här: ’vi har förtroende för Martin och hans kollegor, vi snackar inte mer, vi garanterar tre års lön, sätt igång pojkar så bli det resultat.’ Så arbetar en förnuftig stiftelse.

Man kan säga att allmännyttiga stiftelser automatiskt reproducerar en världsbild ur det förgångna, då skattereglerna hängt kvar sedan andra världskriget. Då hette det att allmännyttiga stiftelser egentligen bör vara skattepliktiga men att undantag kan göras för donationer som stärker rikets försvar, främjar nordiskt samarbete, samt då vetenskaplig forskning. Göteborgsfamiljen von Sydow, som förvaltar stiftelsen Fru Mary von Sydows, född Wijk, donationsfond, där journalisten Ebba von Sydows far Oscar är ordförande, är just enligt deras hemsida engagerad i att »främja rikets försvar« samt »barns och ungdoms vård och fostran eller utbildning«.

I Sverige anses det gamla klassamhällets maktstrukturer så skamliga att man kanske hellre låter de bero än reformerar dem – varpå de blir än pinsammare när de upptäcks. Men kanske inte i Göteborg, för där tycks den djupt rotade stiftelseformen nu uppleva en renässans.

Just när Madeleine Olsson Eriksson, en parant och rolig arvtagerska med drag av Madeleine Albright, rest sig från lunchrestaurangen på Kungsportsavenyn stånkar en lastbil förbi. Hela krogfönstret fylls av företagsnamnet Stena. Sten A Olssons rederi, i dag ett av världens största, är ständigt närvarande i Göteborg (numer också i bland annat fastighets-, energi- och återvinningsbranschen).

Till sin 80-årsdag 1996 skaffade sig skeppsredare Sten A Olsson en stiftelse precis som de gamla föregångarna. Madeleine Olsson Eriksson är hans dotter och stiftelsens ordförande.

– Pappa ville ha en stiftelse efter sig. Han ville ha ett landmark, bli ihågkommen som en good citizen, om du vill.

Det började med en donation på 51 miljoner till Chalmers, vilket blev grundplåten till stiftelsen Chalmers Innovation, en så kallad företagsinkubator på tekniska högskolan.

– Där tycker jag man kan snacka om Göteborgsanda. Fars bäste vän var ordförande i den Chalmerska stiftelsen. Och de kokade ihop det här. Innovationscentrum är väldigt bra. Vi försöker uppfylla fars intentioner: att mottagaren ska verka i västra Sverige och vara en god medborgare. Det jag är väldigt stolt över för närvarade är att vi har lyckats etablera en forskningsavdelning på Göteborgs konstmuseum. Det har man inte haft tidigare, till skillnad från på Moderna och Nationalmuseum i Stockholm.

Donationsarbetet underlättas av stadens intimitet.

– Det är enkelt för mig att få samarbetspartners på de stora institutionerna. Jag ringer upp Stadsteatern till exempel och pratar med någon av de högre tjänstemännen om vad vi kan hitta på, vilket intresse de skulle kunna ha. Det är väl både ett slags arbete och ett intresse, kan man säga. Man vaknar och tänker på något, diskuterar med ledamöterna i stiftelsens råd och styrelse, och slår ett telefonsamtal. Det är korta och snabba beslutsvägar, säger Madeleine Olsson Eriksson.

Också Peter Hjörne, en avspänd charmör på 58 år i engelska fritidskläder – manchester och lammull med en höstlövsröd Mulberryhalsduk – överväger att skapa en stiftelse nu när familjekonglomeratet med tidningen Göteborgs Posten i centrum står inför ett arvskifte. Hjörne har fem döttrar, varav tre äldre som ska fortsätta som ägare i fjärde generationen.

– Det är ingen hemlighet, det är inget hokuspokus, men så småningom blir det säkert en stiftelse – det är ett bra sätt att kanalisera en del av familjens verksamhet som handlar om samhällsnytta. Vi har engagerat oss på andra sätt tidigare, via tidningen, genom att stödja välgörenhetsinstitutioner. Rent allmänt bör man bidra. Det räcker inte med skattsedeln. Det räcker inte med att betala skatt och tro att staten eller kommunen fixar det.

När Sverige utvecklades mot en demokrati på 1920-talet växte en ny Göteborgsanda fram: mellan näringslivets direktörer och ledarna för socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna. Till skillnad från i Sverige i stort kom socialdemokrater och borgare påfallande bra överens i Göteborg. Efter andra världskriget yttrade sig Göteborgsandan i årliga budgetmiddagar på lyxrestauranger mellan den politiska ledningen och företrädarna för storföretagen.

»Dessa sammankomster skedde innan kommunalskatten för nästkommande år bestämdes«, skriver Gunnar Falkemark i »Göteborg utforskat«. »Vid kaffet och konjaken redovisade kommunens representanter stadens behov och problem medan direktörerna redogjorde för lönsamhetsutveckling, investeringsbehov och liknande«.

De nära kontakterna formaliserades i slutet av 1970-talet under varvskrisen i Näringslivssekretariatet med en politisk styrelse av socialdemokrater och moderater. Denna gav näringslivet en »gräddfil rakt in i det politiska systemets inre kärna«, enligt Falkemark. Näringslivssekretariatet döptes år 2000 om till Business Region Göteborg med socialdemokraten och förra kommunalrådet Göran Johansson som ordförande och moderaten Jan Hallberg som vice ordförande.

Göteborg & Co är en liknande struktur; ett bolag från 1991 som ägs gemensamt av Göteborgs stad och näringslivet (bland annat Stena Line och Liseberg). Göteborg & Co marknadsför Göteborg som turist- och evenemangsstad och har skrivit in Göteborgsandan i stadens varumärke: »… en vänlig småskalig atmosfär med ett unikt samspel och gemensam vision som samlar politiker, näringsliv och universitet. Det är känt som Göteborgsandan. Beslutsprocesser är lätta och avtal kan nås utan större problem – något som har stor betydelse vid större evenemang.«

Leif Nilsson, en go’ gubbe-prototyp som smälter en fläskkotlett i ett konferensrum på Hotell Liseberg Heden, anställdes som evenemangschef på Göteborg & Co 1999 efter att han skördat framgångar som general för Göteborgskalasen och stadsfestligheterna i samband med fotbolls-EM och friidrotts-VM och 1992 och 1995.

Nilsson är uppfylld av en föreställning om att de senaste årens succéer, som musikfestivalen Way Out West och ljusskådespelet Julstaden, är produkter av hans eget kött och blod. Leif Nilsson har två döttrar – en som älskar musik och en som är ljusdesigner.

– Det var hon som föreslog: ’Varför ljussätter du inte stan, pappa?’ Så jag är initiativtagare till Julstan, hela ljussättningen av Avenyn och vårt sagolika julspel vid Götaplatsen. En fantastiskt succé vi gjorde ihop med stadsbyggnadskontoret.

Fröet till Way Out West såddes på Hultsfred.

– Min dotter tog med mig till Hultsfred 1997 och på gräsmattan vid parkeringen låg det ju en väldigt massa trötta ungdomar. Rammstein spelade, gitarrerna brann men jag slogs av tanken att dessa ungdomar om fem år skulle vilja bo på hotell. Det var så idén om det som senare blev Way Out West kom till och jag anställde en medarbetare som heter Henrik Jutbring som kan musik. Det var också min dotter som gjorde att vi sökte för att bli årets popstad 2001. Så då blev vi ju årets popstad.

Johan Öberg, tidigare kulturråd i Moskva och i dag forskningssekreterare vid Göteborgs universitet, kallar Leif Nilsson en symbol för det postindustriella Göteborg: »en moderat i socialdemokratisk dräkt«. En bild av hur »lojaliteten med staden som värde flyttar från vänster till höger«.

Det är sant att Leif Nilsson skickligt tycks ha kombinerat sina roller som stadens egen kalaskonsult med att vara ordförande i miljardären Sven Norfeldts finansbolag Dunross (en kapitalist som Veckans Affärer har dubbat till »Göteborgs Warren Buffett«). På tio år med start i 1970-talets krisår klättrade Leif Nilsson från pinnpojk på ett bygge till marknadschef på NCC region Väst.

I samband med att han lanserade räkfrossan på Avenyn 1994 – det som senare skulle utvecklas till Göteborgskalaset – startade han en evenemangsgrupp med det namnet Nålsögat, som sammanförde beslutsfattare från olika sektorer. Nilsson kallar det för sin egen byggnadsnämnd även om han formellt sett aldrig varit anställd av staden. Han är det slags karaktär som en gång reste sig från en privat smokingmiddag på Bachelors’ för att inviga HBT-festivalen. Han var tillbaks innan kaffet kallnat.

Ett av Leif Nilssons illusionsnummer – invigningen av friidrotts-EM i augusti 2006 på Götaplatsen – tar den disputerade sociologen Catharina Thörn som intäkt för att evenemangsstaden Göteborg rymmer ett demokratiskt underskott. Samtidigt som invigningen av EM pågick det valrörelse i övriga Sverige. Men i Göteborg tog politikerna ett gemensamt beslut att städa bort valstugorna eftersom de skulle skräpa ned stadsbilden – den som smyckats med tv-mässig Göteborgsrekvisita som cyklande poliser och gubbar som låtsades fiska i älven.

Symboliskt för Göteborgsandan, enligt Catharina Thörn. Hon definierar andan till en tystnadskultur som kväver konflikter till förmån för en »elitistisk vision av stadens utveckling«.

– Jag tycker det är anmärkningsvärt att man faktiskt skrivit in Göteborgsandan i vår kommuns varumärke. Att det är lätt att komma överens är en del av vårt varumärke. Det är ju jättebra om man är privat intressent. Men som medborgare känner man ju på ett annat sätt.

Göteborgsandan är instrumentaliserad ovanifrån genom en bolagisering av kommunpolitiken. Göteborg & Co är ett exempel. Utvecklingsbolaget Älvstranden AB ett annat, som Catharina Thörn har personlig erfarenhet av. Hon deltog i ett projekt där stadens medborgare och ämneskunniga skulle få ha synpunkter på omvandlingen av det symboliskt viktiga området kring Göta älv, en gång industrimark för varvsnäringen och nu scen för framväxten av Hammarby Sjöstadsliknande bostadskvarter.

Thörn och hennes kollegor från kulturtidskrifterna Ord & Bild, Fronesis och Glänta föreslog att man av integrationsskäl skulle resa hyreslägenheter med låg hyra där hälften av bostäderna reserverades för medborgare från Biskopsgården, Lärjedalen, Gunnared och Bergsjön.

De fick svaret att förslaget inte kunde behandlas då det var »politiskt«.

– De tyckte vi hade missuppfattat uppgiften. Man skulle inte presentera politiska visioner. På ett av de här mötena fick jag höra att om jag offentliggjorde min kritik mot projektet så skulle det aldrig mer göras ett liknande demokratiskt experiment i Göteborg.

Möjligen har en försiktigare press bidragit till samförståndet. Sören Mannheimer hävdar det bestämt.

– Det kanske allra viktigaste i Göteborg är att vi har fått vara massmedialt ifred på ett helt annat sätt än Stockholmspolitiker, säger han.

– Det har långt fram i nutiden varit lättare att jobba med frågor över partigränser utan att omedelbart bli beskylld för att vara kryptokommunist eller högergubbe och hur kan du som sosse, och så vidare. Det tror jag spelat väldigt stor roll. Man har kunnat sitta ned i lugn och ro och fråga sig: ’Ska vi försöka bygga bostäder på den delen av hamnområdet? Vad är det för industrier som ska evakueras? Och man har kunnat låta tjänstemän göra utredningar om det.

– Jag har själv suttit 15 – 20 år i Volvos styrelse, jag var ordförande i Chalmers stiftelse och jag har varit kommunalråd, jag har kunnat flytta lite mellan olika nätverk utan att ha blivit upplyft som förrädare. Stockholmspress är så oerhört dominant. Här finns ju nu bara GP kvar. Det är lättare att göra upp diskret.

På Göteborgs universitet bedriver professorn i statsvetenskap Bo Rothstein välfinansierad antikorruptionsforskning. Han är övertygad om att korruptionsskandalerna som »Uppdrag granskning« avslöjat hade kunnat undvikas om de kommunala bolagen i Göteborg bara rättat sig efter lagen om offentlig upphandling. Rothstein, just hemkommen från Prag, lutar sig framåt i en av sina tunga oxblodsfärgade chesterfieldpjäser och formulerar väsande sin anklagelseakt mot Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande fram till 2009.

– Problemet med att betrakta korruption som resultatet av en anda, är att man inte kan åtala en anda. Men här finns faktiska beslut. Ett politiskt ansvar att utkräva.

I början av 2000-talet uppstod en juridisk gråzon i Sverige om huruvida kommunala bolag ska tvingas följa lagen om offentlig upphandling – den lag som i Sverige ska stävja korruption; till exempel det slags olagliga gynnande av vänner som skett i det kommunala bostadsbolaget Poseidon.

Sveriges Kommuner och Landsting, intresseorganisationen, ska enligt Rothstein ha uppmanat kommuner att bruka lagen trots att man inte var juridiskt tvingad. I Göteborg gjorde de styrande tvärtom. De många kommunala bolag som socialdemokraterna skapat i staden ska därmed avvika från svensk praxis.

– Och i min värld är det att öppna dörrarna för den här problematiken. Vad »Uppdrag granskning« avslöjat är ett kompisnätverk som rullat på. Det hade inte gått om man följt lagen om offentlig upphandling. Den lagen minskar kraftigt riskerna. En anledning till att vi har tämligen låg korruption i Sverige är att alla som arbetar i den offentliga sektorn vet att vilken dag som helst kan vilken journalist som helst komma in och be att få alla papper på bordet – ett ökat incitament att avstå från korrupta handlingar, säger Bo Rothstein som inte sparar på krutet gentemot sin egen hemstads ledning.

– Kommunen bör ställas till svars för sin naivitet, brist på insikt och ansvar. Korruption har en dubbel negativ effekt: dels minskar förtroendet för de politiska institutionerna och demokratin. Dels minskar förtroendet människor emellan. Och det är allvarligt, för väldigt mycket av det vi gillar i ett samhälle – tolerans, jämställdhet, tillväxt – hänger starkt samman med förekomsten av social tillit.

Tar man professor Rothsteins åtal till Göran Johansson svarar han med marknadens logik.

– Vi hade uppfattningen att vi kom i ett sämre upphandlingsläge gentemot de privata om vi inte gjorde som vi gjorde. Vi skulle hamna i ett läge med sämre konkurrenssituation. Det var ingen svårt beslut att ta.

Och apropå rekommendationen från Sveriges Kommuner och Landsting svarar Johansson kort att »den organisationen har jag aldrig hört talas om«. Frågan är hur förra veckans åtal, och de kommande, kommer att prägla Göteborg. Ett möjligt scenario är att kraven ökar på att kommunen ska göra sig av med de kommunala bolagen.

Peter Hjörne är till exempel av den åsikten. Kanske skulle man samtidigt göra sig av med en del av den infrastruktur som upprätthåller Göteborgsandan. Enligt forskningssekreteraren Johan Öberg är det fortfarande 50 – 55 procent av alla lägenheter i Göteborgs som ägs av allmännyttan (genom holdingbolaget Framtiden AB som i sin tur äger Poseidon och Familjebostäder).

Öberg funderar över utvecklingen:

– Vad händer med de här fastighetsbolagen och det faktum att kommunen äger så mycket? En del av Göran Johanssons geni – beroende på politiskt perspektiv – har varit att hålla kvar allmännyttan, till skillnad från i Stockholm. Det har varit en del av hans socialpolitiska idé. Kommer vi få en mer borgerlig politik inom två-tre år efter rättegångarna?

Då blir man av med korruptionen men också med ett av de sista starka verktygen för samhällsstyrning.

– Jag tror att Göteborgsandan kommer demonteras i och med att den samhälleliga kontrollen över mark och fastigheter försvagas.

Detta har hänt

I förra veckan lämnade statsåklagare Nils-Eric Schultz in det första åtalet i muthärvan i Göteborg som avslöjades i SVT:s »Uppdrag granskning«. En tidigare vd för det kommunala bostadsbolaget Poseidon anklagas för att ha tagit emot emot 23,8 ton tegel från ett byggföretag som ville bygga åt kommunen. Samtidigt pågår ytterligare ett tiotal förundersökningar om mutbrott, som rör kommunens idrotts- och föreningsförvaltning, flera kommunala bostadsbolag samt Göteborg Energi.Källa: GP.