Öppet mål för socialdemokratin

Ekot av det som inte hörs är ofta det som märks mest. Just nu är ljudet av den frånvarande socialdemokratiska oppositionen öronbedövande.

På många sätt har de senaste månadernas händelser varit öppet mål för landets största oppositionsparti. I frånvaron av en partiledare som kan slå in bollen är passiviteten inte konstig. Men tystnaden är så kompakt att det avslöjar ett parti med långt djupare problem än brist på partiledarkandidater.

Detta är jag förvisso inte den första att påpeka. Men jag pratar här inte om något obskyrt politikområde, utan vänsterns kärnfråga – statens förhållande till kapitalet. Närmare bestämt: gränslandet däremellan, som privatiserad offentlig verksamhet och statlig reglering av marknader.

Aktuella målchanser på det området, där borgerlighetens försvarslinje befunnit sig långt upp på läktaren, avlöser just varandra.

• Vinterns snökaos har – för andra året i rad –blottlagt stora problem i avregleringen av järnvägen, liksom SJ:s status som bolag med vinstintresse.
• Svenska dagbladet har i en artikelserie visat på problemen med missbruket av värktabletter. Samtidigt har SVTs nyhetsprogram påtalat stora brister i tillgängligheten av mediciner för patienter. Båda ställer stora frågor om avregleringen av apoteksbranschen.
• Elpriset har under vintern nått nya rekordnivåer, vilket åter ställer stora frågor om den marknadens avreglering, som ju tvärtom skulle ge lägre priser.
• Det kanske allvarligaste problemet för den borgerliga regeringen kom i början av december när den så kallade Pisa-rapporten från OECD visade hur resultaten hos svenska skolelver rasar jämfört med i andra länder. Helt uppenbart har friskolereformen bidragit till problemen för den svenska skolan. SVTs Uppdrag granskning har också förtjänstfullt påvisat stora brister hos flera friskoleföretag, liksom hos myndigheternas uppföljning av branschen.
• Till detta ska läggas att den svenska finansbranschen under kreditkrisen var på gång att kollapsa för andra gången på 15 år (Kaupthing Sverige, Carnegie och HQ gick under – SEB och Swedbank var på vippen att göra det).

Dessa är bara några aktuella uppenbara fall som påvisar stora problem i samhällsangelägna privata och/eller privatiserade verksamheter eller avreglerade marknader. Öppna sår i den borgerliga försvarsmuren som man kunde förvänta sig oppositionen skulle kasta sig över och bombardera med kritik och motutspel.

Men icke.

Möjligen har man kunnat höra gnäll från några enstaka representanter inom socialdemokraterna. Men någon tung, upprepad och systematisk kritik av den uppenbara passivitet som präglar de senaste borgerliga regeringarnas (och dess föregångares) förhållande till samhällsviktigt privat näringsliv har jag inte sett röken av. Full överblick över de rödgrönas alla utspel har jag inte, men en genomgång av socialdemokraternas centrala informationsflöde den senaste tiden innehåller i princip ingenting i den vägen.

Mest påtagligt är bristen på konstruktiva motförslag, idéer som går längre än rent det-var-bättre-förr-snack. Hur vill till exempel arbetarrörelsen att den framtida järnvägsmarknaden ska se ut? Hur ska SJ styras annorlunda? Exakt hur ska Sverige bygga om skolan så att vi kan ta igen positionen på kunskapsrankningen? Går det att göra om friskolereformen, i så fall hur? Hur ska den optimala apoteksstrukturen se ut? För att inte tala om koherenta och kunniga förslag på hur finansmarknaden bör regleras, bortanför enskilda populistrop på tobin-skatter.

Man kan tycka att den kompakta tystnaden på det här området enbart är socialdemokraternas problem. Och att om man står till höger, att det är gott så.

Det är ett felslut av flera skäl. Dels håller stora delar av borgerligheten med om att det finns problem på flera av områdena ovan, som järnvägarna, skolan och finansmarknaden (även om förslagen till lösning nog skiljer sig från vänsterns). Dels är en artikulerad och kunnig opposition en absolut nödvändighet för den politiska processen i Sverige och kvaliteten på besluten.

Generellt råder det också en brist i politikers kunskap och intresse för organisations- och regleringsfrågor i den privata sektorn. De borgerliga har haft en schablonföreställning att allt privat är bra, och därmed inte problematiserat frågan alls, medan den mer extrema vänstern på samma sätt har haft motsatt inställning.

En annan förklaring kan vara att politiker, över hela spektrat, helt enkelt inte velat skita ned fingrarna med så detaljerade frågor som strukturer på olika marknader.

Socialdemokraterna har historiskt spelat en viktig roll som pragmatisk och kunnig motvikt mot den privata sfären. Att döma av 1990-talets avregleringar och partiets nuvarande tystnad verkar den traditionen till stora delar vara förverkad (vilket jag har skrivit om tidigare i Aftonbladet Kultur). Detta är en tragedi, också för näringslivet som behöver en kunnig, kritisk och aktiv motpart i politiken. Under många år på 1960- och 1970-talet misstrodde till och med den svenska industrin borgerligheten just av denna orsak.

När samhället förändrades under 1980- och 1990-talet, den marxistiska analysen förlorade sin förklaringsstyrka, och staten dessutom tvingades till kraftiga besparingar, försvann självförtroendet och idégenererandet hos arbetarrörelsen.

Under mellandagarna har det på ett antal socialdemokratiska bloggar synts små tecken på att det trots allt finns röster som åtminstone försöker formulera sig kritiskt frågan om politikens förhållande till det privata näringslivet (Fokus har skrivit om liknande tankar den 19 november).

En särskilt aktiv röst i denna bloggdebatt har varit Lena Sommestad, den förre ministern och nuvarande professorn i ekonomisk historia. I flera inlägg är hon tydlig med att marknaden måste underordnas politiken, som i detta från den 28 december.

”Socialdemokratin har liksom alla svenskar ett intresse av ett väl fungerande näringsliv, men politiken för att skapa ett sådant näringsliv är endast delvis i samklang med företagarnas egenintressen. Hälsa, utbildning, väl fungerande samhällsinstitutioner och social tillit är enligt modern forskning avgörande faktorer bakom ekonomisk tillväxt och nationellt välstånd. En socialdemokratisk tillväxtpolitik kan därför mycket väl stå i motsatsställning till enskilda företags kortsiktiga vinstkrav.”

Som jag förstår det blir Lena Sommestad, med den här typen av argument, klassad som vänstersosse. Det är svårt att förstå. Att vara tydlig i gränsdragningen mellan politik och näringsliv vore väl för alla socialdemokrater inte vänster, utan sunt förnuft.

Politikens intressen bör, enligt detta sunda förnuft, ibland vara desamma som det privata näringslivets, men långtifrån alltid. Ibland för att marknaden inte klarar sig själv utan offentlig reglering, vilket finansmarknaden med emfas har bevisat för världen. Men främst för att det är politikens jobb att bedriva politik för medborgarna som just medborgare, och inte konsumenter.

Då har Sommestad ett annat, och viktigare problem. I likhet med sina partisystrar och bröder i s-bloggosfären hittar jag i hennes texter inga konkreta förslag till nya idéer eller ny politik på några av de aktuella problemområdena. I stället listar hon bara ett antal övergripande välfärdsmål, som alltså ska gå före privata vinstintressen. Handfasta planer på hur dessa mål ska förverkligas med utgångspunkt i hur samhället ser ut i dag, verkar inte finnas alls.

Frågan är om det inte är i dessa uppenbara och faktiska akuta problemområden som socialdemokraterna måste börja sitt förnyelsearbete. Krisgrupper om det som har gått fel i all ära - tillsätt i stället kommissioner inom vart och ett av områdena ovan, med de smartaste fritänkande hjärnorna som går att hitta inom ”rörelsen”. Alla med uppdrag att leverera sammanhängande, långsiktiga och moderna alternativ till det rådande tillståndet.

Det, om något, skulle skapa en hel del huvudvärk åt den till ganska oartikulerade förvaltarregering som nu härskar på Rosenbad.

Det vore inte bara räddningen för socialdemokratin. Det vore toppen såväl för näringslivet som för hela Sverige.