Rosentaggar i hjärtat
Det var den 21 september 1809. Lord Castlereagh och George Canning, det brittiska Torypartiets två stjärnskott, riktade pistolerna mot varandra. Var sitt skott. Sedan var sitt till.
Lord Castlereagh insisterade.
Deras fejd hade fullständigt paralyserat regeringen. Hela London pratade om det. Duellen var bara ett logiskt nästa steg. Kungen meddelade att han var »förfärad« över att två seniora statsråd hade försökt döda varandra. Castlereagh sköt Canning i benet och Canning lyckades, i alla fall enligt en del källor, skjuta av knappen i Castlereaghs rock. Men ingen dog. Tack och lov.
I politiken behöver folk oftast inte sträcka sig efter pistolen. I dag räcker det med telefonen. Manövra, manipulera och baktala. John Campbells bok »Pistols at Dawn: Two Hundred Years of Political Rivalry« som börjar med Castlereagh och Canning och slutar med Tony Blair och Gordon Brown får en i alla fall att inse att det antagligen alltid har varit så här. Och att precis som i både fallet Castlereagh/Canning och Blair/Brown, där rivaliteten fanns mellan personer i samma parti – familjegrälen är alltid värst.
För vad ska man egentligen säga om de pågående socialdemokratiska palatsintrigerna? Jag blev själv indragen häromveckan. Och blev naturligtvis tvungen att erkänna. Ja, jag åt lunch med Jan Larsson, Göran Perssons före detta statssekreterare. I tre timmar. Den måndagen. Jan Larsson känner Pär Nuder. Det gör jag med. Jan Larsson känner dessutom Sten Olsson som var Pär Nuders statssekreterare på finansdepartementet. EN HEMLIG KAMPANJGRUPP FÖR PÄR NUDER, som Expressen vrålade. Ja, varför inte. Mig veterligen har Pär Nuder slutat med politik och säger nej till att bli partiledare. Men vi funderade starkt på att fakturera honom ändå. Och planerade ett nytt möte. Kom gärna förbi. Lösenordet är »köttberg«. Så, den ankan slutade i alla fall lyckligt. Vilket är mer än man vågar säga om den pågående partiledarprocessen.
Mona Sahlin tvingades bort efter att ha lett socialdemokratin till deras sämsta valresultat i modern tid. Folk ropade på förnyelse. En annan väg. Så, var befinner vi oss nu – knappt två månader senare? Jo, Aftonbladets reporter bär runt en pappfigur av Sven-Erik Österberg och frågar folk vad de tycker. Vilket är dels talande. Dels uppenbart nödvändigt. Den verklige Sven-Erik Österberg säger ju ingenting.
Om det nu är så, vilket många bedömare börjar luta åt, att Sven-Erik Österberg kan bli partiledare med Thomas Östros som ekonomisk-politisk talesperson. Hur har herrarna tänkt sig att göra socialdemokratin relevant? Partiet förlorade valet på för det första sin ekonomiska politik, för det andra sin jobbpolitik. Precis de områden som Österberg och Östros ansvarade för. Men det är klart. Sossarna testade en kvinna. Det funkade inte. Nu är hon borta och då kan man förstås lika gärna befordra killarna som formulerade hennes politik. Så låter den implicita logiken. Österberg går i alla fall inte i Pride-tåget. Vilken tur. Landsfaderpotential. Minst.
Han bor inte i Stockholm, han började som skogsarbetare och har suttit i riksdagen i 17 år. Det är den sammanlagda medierapporteringen om Sven-Erik Österberg. Tycker han något? Pratar han? Oklart.
Men vem vet. Allt det här kan förstås bara vara dimridåer. Att lyfta fram kandidater, låta dem duellera sönder varandra i medierna och sedan föra fram någon helt annan, sägs ju vara standard i socialdemokratins parallella universum. Turerna kan – för oss av mugglarblod – vara svårbegripliga.
Göran Persson sägs ha sagt att om SSU-konflikten skulle nå moderpartiet, då är det över. En hel del de senaste månaderna har tytt på att det är vad som håller på att hända. Och kanske Persson får rätt. Han har trots allt även tidigare medgett parapsykologisk kompetens. Bland annat hade han telepatisk kontakt med Anitra som statsminister. De behövde inte sms:a eller mejla varandra: »Jag vet när hon söker mig utan att jag kan förklara varför.«
Oavsett vad som just nu håller på att hända, detta är sant: när politiker börjar tro på sin egen propaganda. Kramar sina gamla antaganden. Och enbart omger sig med dem som håller med. Då är det dags att byta ledning. Ett politiskt projekt som inte förnyar sig efter ett katastrofval som detta kommer oundvikligen att irra iväg i sina egna besvärjelser – en paranoid skugga av sitt forna jag.
»Förfärligt allt det här, för folks bild av oss«, skrev den brittiske finansministern Spencer Perceval om duellen mellan Castlereagh och Canning.
Just det.
***
För övrigt visar eurokrisen att försök att binda samman länder ekonomiskt kan leda till att de politiska motsättningarna ökar. Inte minskar.
