Tala klarspråk med dem

Den 16 januari 1969 trädde en 20-årig filosofistuderande vid namn Jan Palach ut på Vaclav-platsen i Prag, hällde bensin över sig och brände sig själv till döds. En desperat protest mot de sovjetiska stridsvagnarnas krossande av Pragvåren. Tjugo år senare blev minnet av Palach en del av den sammetsrevolution som fällde Husak-regimen i Tjeckoslovakien. Palachs offerplats täcktes med tusentals stearinljus. I dag finns där ett kors lagt i marken.

Det är svårt att inte tänka på Jan Palach när revolutionens vindar, till slut, blåser upp över Nordafrika och kanske över hela arabvärlden. Jasminrevolutionen i Tunisien har sorgligt nog letts av självmördare. Inte den typ av mordiska, hatfulla självmordsbombare som ofta pryder nyhetsspalter från Mellanöstern, utan unga idealistiska pojkar som offrat ingen annan än sig själv i protest mot förtrycket i Tunisien, i Algeriet, i Egypten.

Det började med 26-årige Mohamed Bouazizi som fredagen 17 december satte eld på sin kropp framför guvernörsbyggnaden i sin hemstad Sidi Bouzid på tunisiska landsorten. Hans berättelse innehåller, liksom Jan Palachs, mycket av folkets lidande. Han ville studera vidare, men hans familj hade inte råd. För att försörja sig själv och sina föräldrar sålde han färsk frukt från en kärra. Men polisen, med förevändning att han bröt mot någon av statens alla regler, stal med jämna mellanrum hans frukt. Det var när polisen stal även hans kärra som Mohamed Bouazizi köpte två dunkar träsprit och skrev ett avskedsbrev till sin mor.

Diktaturens godtycke, idiotregleringar, gränslös korruption som kväser företagande och stänger alla utvägar för unga människor med ambitioner – det är vad som driver revolutionen.

Det påstås ibland felaktigt att islam och demokrati inte kan samsas, trots att två av världens folkrikaste demokratier, Indonesien och Turkiet, har islam som huvudreligion. Arabvärlden, med undantag för de märkliga systemen i Libanon och Palestina, har dock varit under kompakt diktatur. Det har länge tolererats som ett försvar mot militant islamism, på samma sätt som fruktan för kommunismen en gång berättigade blodiga högerdiktaturer i Asien och Latinamerika. »He may be a son of a bitch, but he’s our son of a bitch«, som Franklin Delano Roosevelt lär ha sagt om Somoza (vars son sedermera störtades av sandinisterna).

Men under 1980-talet började USA och väst försiktigt inse att stödet för »våra« diktaturer inte bara var förkastligt, utan även motarbetade sitt syfte. När högerdiktaturerna tvingades demokratisera vaccinerades de slutgiltigt mot kommunismen.

Tunisien må vara lite mer undantag än regel, Tunis mer som Paris eller Prag med en filosofisk Amnestyordförande och en fackföreningsledare som ledande oppositionsmän. Dessutom vet ingen om armén till slut tar över. Men revolutionen där visar ändå tydligt att den arabiska oppositionen är långt mer frihetlig och socialliberal än fundamentalistisk.

Det fundamentalistiska hotet visar sig tvärtom vara en myt som regimen odlat för att legitimera våldet. De tunisiska islamisterna i Nahda-rörelsen har spelat en underordnad roll i revolutionen. Ledaren Rachid Ghannouchi har dessutom sedan länge avsvurit sig fundamentalismen, och vill jämföra sig med turkiska regeringspartiet AKP.

Den stora frågan är nu vad som händer i Egypten, som med sina 79 miljoner invånare dominerar arabvärlden. Svårt sjuke Hosni Mubarak vägrar släppa makten. Förtrycket är något lättare än under Ben Ali, men genom att hunsa och fängsla sekulära ledare, genom att bekämpa det civila samhället, har den enda opposition som kunnat verka bland de fattiga varit det underjordiska Muslimska brödraskapet. Extremismen göds av förtrycket. Hat mot väst handlar inte främst om Israel eller ens kolonialismens brott utan om att vi samarbetar med deras plågoandar, på ett sätt som vi aldrig gjorde med kommunistdiktaturerna. Egypten har fortfarande trovärdiga sekulära oppositionsledare, som Mohammed El-Baradei och Ayman Nour.

Nu, när väl Ben Ali störtats, skyndar våra utrikesministrar och regeringschefer till det tunisiska folkets försvar. Men nu är vår chans att förklara för de andra dynastierna i Mellanöstern och Nordafrika att deras tid är ute, att våra demokratier inte är förenliga med deras diktatur, att vi lyfter vår hand ifrån dem och sträcker ut den till folket.

Mohamed Bouazizi lär ha avslutat avskedsbrevet till sin mor med orden: »förlåt mig, men om jag inte lytt dina förmaningar, rikta inte dina förebråelser mot mig, utan mot den tid vi lever i«.
***
FÖR ÖVRIGT får Sverige inte lätta trycket mot vår närmaste maffiaboss till diktator, Alexander Lukasjenko i Vitryssland, som tillskansat sig en ny »valseger« genom osannolikt fusk och brutal misshandel.