Idétorka i bunkern

 » Länge leve arbetslinjen … men sen då?« Rubriken i Svensk Tidskrift säger egentligen allt om tillståndet i Sveriges just nu mest framgångsrika parti. Moderaterna har vunnit sitt andra val i rad, de har passerat socialdemokraterna i opinionsmätningarna och de styr ett land vars ekonomi gör omvärlden avundsjuk. Ändå är det något som saknas.

När kom det senast något nytt från nya moderaterna?

Det har gått åtta år sedan [[Fredrik Reinfeldt]], [[Anders Borg]] och [[Sven Otto Littorin]] började fila på vad som skulle komma att bli de nya moderaterna. Deras budskap vände upp och ner på det mesta: inga ofinansierade budgetförslag, inga skattesänkningar som primärt gynnar höginkomsttagare och inga attacker på den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Bara arbetslinje.

Det som var revolutionerande då var trygghet i valrörelsen 2010. Förtroendet för Anders Borgs förmåga att hantera finanskriser och arbetslöshet vann valet. Men alla som väntade på vad som skulle komma härnäst, när a-kassan och sjukförsäkringen redan hade reformerats och jobbskatteavdraget var uppe i steg fyra, väntade förgäves.

Det kom ett femte avdrag, inget mer.

Moderaterna är det viktigaste partiet i regeringen; samtidigt det minst nytänkande. Är ett åtta år gammalt svar verkligen lösningen på dagens utmaningar?

Visst, den stora bilden ser ljus ut. Arbetslösheten minskar och ekonomin växer. Men därunder hopar sig problemen. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande bland de högsta i Europa, skoleleverna halkar allt längre efter i den globala konkurrensen och vad ska hända med alla utförsäkrade och de som befinner sig i arbetslöshetens slutstation, fas 3?

Om det inte är på Anders Borgs finansdepartement man hittar nya idéer till lösningar, var hittar man dem då? Kanske på ett fik på Östermalm.

Tankesmeden. Nima Sanandaji vill se en välfärd som är smalare men mer generös.

Nima Sanandaji är 29 år, doktorand i bioteknik vid KTH och vd för tankesmedjan Captus. En före detta ordförande för Fria moderata studentförbundet i Göteborg som står överst på telefonlistorna hos varje intressegrupp på högerkanten. Han har – förutom fem egna böcker – skrivit rapporter för Svenskt Näringsliv, Företagarna, Handelskammaren, Skattebetalarna, Timbro och flera internationella tungviktare, däribland Washingtonbaserade tankesmedjan Cato Institute. Alla vill lyssna på honom, alla utom landets regeringsbärande parti.

Egentligen säger det lika mycket om studentförbundet. Organisationen som födde Anders Borg fungerar inte längre som plantskola. När Nima Sanandaji först lägger ut texten får man åtminstone en delförklaring.

– Socialdemokratins långsiktiga framsteg har delvis en enkel förklaring, att de höjde de dolda skatterna i stället för de synliga. Jag förstår inte varför inte regeringen synliggör skatterna. Tänk om både lönen, skatten och arbetsgivaravgiften för en sekund nuddade löntagarens bankkonto. Då skulle allmänheten direkt se hur hälften av lönen försvinner i väg till skatt och arbetsgivaravgifter.

Han låter onekligen mer som Anders Borg 1991 än Anders Borg 2011 – så varför skulle finansministern lyssna?

Kanske för att Nima Sanandaji, liksom de flesta i moderaterna i dag, omfamnar grunderna för de nya moderaterna. Det här handlar inte om den gamla konflikten mellan en reinfeldtsk pragmatism och mer marknadsliberala moderater.

Nima Sanandaji vill helst av allt tala välfärd. Han har en idé om hur man skulle kunna sänka skatten samtidigt som man stärker välfärden, och på köpet helt ta initiativet från socialdemokraterna. Höj bidragen till funktionshindrade!

– Hur kan man i ett samhälle som tar majoriteten av medelinkomsttagarnas pengar i skatt ge så låga ersättningar till en person som har grova handikapp? De flesta håller nog med om att den behandlingen är absurd, givet det massiva skatteuttaget.

Mikael Wiehes stämma strömmar nu ur fikets högtalare.

– Problemet i dag är att de som verkligen inte kan jobba – personer med allvarliga fysiska och psykiska funktionshinder – delar ersättningssystem med dem som verkligen borde jobba. På så sätt döms de till ett oundvikligt liv i fattigdom.

Man borde, föreslår Nima Sanandaji, göra en hård men rättvis bedömning. De som kan arbeta ska ut i arbetslivet, alternativt vara öppet arbetslösa. Och de som bedöms vara oförmögna att arbeta ska ges ekonomiska förutsättningar för ett gott liv.

– Det är inte alls omöjligt att designa sådana här system. Samtidigt som man uppmuntrar till arbetslinjen så ger man mer i bidrag till den här gruppen. Detsamma med fattigpensionärer. Den debatten vore intressant att se.

När nya moderaterna skapades var Anders Borgs omläggning av den ekonomiska politiken central. Men nästan lika viktig för partiet var det mentala skiftet. De nya moderaterna stod för saker de gamla inte tog i med tång. Feminismen till exempel.

Både Anders Borg och Per Schlingmann har i efterhand berättat vilken inverkan boken »Frihet och feminism« från 2003 hade för deras egna feministiska uppvaknanden. Plötsligt förstod de att jämställdheten inte behövde vara en vänsterfråga.

Ekonomen. Johanna Möllerström vill få moderaterna att tänka i flera steg.

En av bokens författare, Johanna Möllerström, hittar man i dag på anrika Harvarduniversitetet i USA. Bakom sig har hon åtta år som rekordung moderat kommunpolitiker i Sundbyberg, en examen från Handelshögskolan i Stockholm och ett par år som analytiker på några av de största investmentbankerna i världen.

Som doktorand i ekonomisk psykologi har hon tagit ett steg tillbaka och ställt sig den stora frågan: Hur påverkar regleringar människors och företags agerande?

– När man reglerar och ställer upp incitament så tror man att folk ska reagera rationellt ur en väldigt snäv bemärkelse. Men i själva verket reagerar människor ofta på ett annat sätt än lagstiftarna har tänkt sig.

Hon drar typexemplet: Ett dagis hade problem med att föräldrarna hämtar sina barn för sent. Därför införde dagiset en straffavgift. Vad blev resultatet? Jo, föräldrarna tyckte att de hade betalt för rätten att komma för sent, och började hämta barnen ännu senare.

– Så det är inte alls givet hur man ska ställa upp incitament. Det tror jag är någonting man kommer att behöva fundera på mer i framtiden. Att man gör det man gör på ett optimalt sätt.

Så går det också formulera moderaternas problem. Att modeller inte fungerar lika bra i praktiken som i teorin, eller leder till helt nya samhällsproblem. Där brukar regeringar landa efter ett tag. Ser man på alliansens första mandatperiod så har reformerna inte alltid varit optimalt utformade, sett till de effekter som regeringen velat uppnå, anser Johanna Möllerström.

– Jobbskatteavdraget verkar väldigt många inte ha märkt av. Man trodde att om folk bara får mer pengar i plånboken så kommer de att märka det, men det verkar inte som om alla gör det.

Hon tycker att den andra sidan av arbetslinjen lider av samma brist på fördjupad konsekvensanalys. Vid reformerna av sjukförsäkringen och a-kassan kom debatten att handla om något helt annat än vad moderaterna hade tänkt sig.

Eller ta jämställdhetsbonusen som regeringen införde i föräldraförsäkringen.

– Det är ett typiskt sådant exempel. Man har en bra föresats: de som tar ut föräldradagarna mer jämställt får de här pengarna. Men om systemet är krångligt utformat eller om det hinner gå lång tid innan utbetalningen sker, då kommer incitamentet inte att kännas. Då kommer man inte att ta hänsyn till det.

Lösningen kan tyckas enkel, men den förutsätter att policyarbetet på finansdepartementet förändras:

– Man måste tänka i många steg, säger hon.

Alla partier har problem, även de som till det yttre ser kärnfriska ut. Kanske är det så paradoxalt att moderaternas dolda hjärtfel döljer sig på samma finansdepartement som vann valet. Det är därifrån som de nya idéer som alla nymoderata tillskyndare utanför partiet nu ropar på måste komma. Från policymänniskorna som räknar ut, formulerar och i slutändan skapar regeringens politik. Men det gör de inte.

I den kretsen finns statssekreteraren Hans Lindblad och planeringschefen Jörgen Eklund på finansdepartementet, båda gamla arbetskamrater till Borg från tiden på Riksbanken. Där finns Reinfeldts närmsta män i statsrådsberedningen, planeringschefen Kristoffer Tamsons och statssekreteraren Mikael Sandström. Även Eva Uddén Sonnergård, statssekreterare vid arbetsmarknadsdepartementet som tillsammans med Sven Otto Littorin lade om moderaternas jobbpolitik, måste räknas dit.

Till deras gemensamma egenskaper hör, förutom makten, en solid medieskygghet. När Fokus ber att få tala med några av dem om samhällsproblem och reformplaner blir det stopp. I stället skickar partiet fram den person som leder arbetsgruppen som ska ta fram ett nytt moderat idéprogram.

Politikern. Jessica Polfjärd ska skriva moderaternas nya idéprogram.

Hon heter Jessica Polfjärd, är riksdagsledamot från Västmanland sedan 2006, gruppledare i näringsutskottet och typexemplet av en nymoderat, med kläder från H&M och Zara och en retorik som spinndoktorn Per Schlingmann kan vara stolt över.

– Vi har gjort en förändring och vi har också nått framgång i det förändringsarbetet. Därför tycker jag att det är positivt att vi nu, trots detta eller på grund av detta, fortsätter att förändras och förnyas. Det är ett styrkebesked, tycker jag, att vi inte lutar oss tillbaka och tycker att det här är bra och att vi är nöjda.

Men är det verkligen från hennes arbetsgrupp Anders Borg ska få inspiration?

– Det är inte riktigt vårt uppdrag att utvärdera den politik som har förts, kanske inte heller att peka på reformbehovet, säger Jessica Polfjärd.

Arbetsgruppen har heller inte kommit så långt. Det enda som verkar stå klart, och som skvallrar om eventuell prioritering, är följande:

– Arbetsfrågan och Sveriges ekonomi är fortfarande centralt, inte minst utifrån att vi har tagit oss ur en lågkonjunktur. Och det finns fortfarande samhällsutmaningar i ungdomsarbetslösheten. Det är fortfarande något vi inte är tillfreds med.

Undrar om Anders Borg lyssnar? Han som nyligen sa att arbetslösheten kommer att vara nere mot fem procent i slutet av mandatperioden och att svenska modellen fungerar även för arbetslösa ungdomar.

Forskaren. Nationalekonomen Andreas Bergh har filat på en stor skattereform.

En som vet hur svårt det kan vara att få gehör för nya tankar i nya moderaterna är välfärdsforskaren Andreas Bergh. Här har vi en pragmatisk liberal – med en preskriberad bakgrund i folkpartiets ungdomsförbund – som delar sin tid mellan nationalekonomiska institutionen på Lunds universitet och näringslivets forskningsinstitut Ratio i Stockholm.

Häromåret gick alltså Andreas Bergh med i moderaterna. Från partiet fick han ett välkomstbrev undertecknat »Fredrik« med två förslag på hur han kunde engagera sig: antingen hjälpa till och bygga en hemsida eller baka bullar.

En blogg hade han ju redan – som dessutom innehåller fler förslag på hur arbetsmarknaden och välfärden borde reformeras än vad man kan läsa på moderaternas egen hemsida. Och bullar bakar han inte.

Vad Andreas Bergh hade att bidra med var en genomgripande skattereform som han hade skissat på. Men den 3 mars 2010 fick Bergh ett brev från moderaterna som meddelade att han hade uteslutits ur partiet.

Problemet – enligt moderaterna, som uppenbarligen inte delade Berghs pragmatiska syn på partipolitiken – var att han samtidigt hade löst medlemskap även i centerpartiet, folkpartiet och miljöpartiet.

Så av idén om en skattereform bidde intet. Men när han sitter på tåget mellan Skåne och Stockholm kan han inte släppa tanken på att en sådan reform fortfarande behövs.

– Jobbskatteavdraget i all ära, men det har ju krånglat till skattesystemet ganska rejält.

Egentligen är han lika imponerad som alla andra på högerkanten i svensk politik av Reinfeldts och Borgs förmåga ­att genomföra skattesänkningar som Bo Lundgren och hans före­gångare bara drömt om. Att bygga politiken kring arbetslinjen var både en opinionsmässig och en policymässig framgång. Men.

Politiskt har det bara ­varit möjligt att sänka skatten små steg i taget. Så varje steg framåt har också varit ett steg bort från det enkla skattesystemet. Ett jobbskatteavdrag här. Ett rut-avdrag där. Lite rabatt på arbetsgivar­avgiften om man anställer ungdomar, ­eller pensionärer, eller långtidsarbetslösa, eller ny­anlända. Var för sig välmotiverade åtgärder, menar Andreas Bergh, men tillsammans bildar de ett problematiskt lapptäcke.

– Ju fler specialregler man har, desto fler gränsdragningsproblem uppstår, och desto mer kommer folk att försöka kringgå systemet för att betala så lite i skatt som möjligt. Och det där är ju inte produktivt. Det är bättre om man lägger sin tid på att producera sådant som folk vill ha, därför finns det skäl att ha ett så enkelt skattesystem som möjligt.

Den svåraste frågan att driva igenom politiskt anser han också vara den viktigaste: att skapa en flexibel arbetsmarknad anpassad till ett modernt tjänstesamhälle. Det hänger ihop med allt från utbildningsväsendet till pensionssystemet och socialförsäkringarna.

Just nu är Sveriges stora bekymmer att unga och utlandsfödda i stor utsträckning stängs ute. De skulle behöva en helt ny arbetsmarknad med större rörlighet, lägre ingångslöner och uppluckringar i anställningsskyddet.

Varje gång Anders Borg ställs inför kravet på arbetsmarknadsreformer brukar han svara att forskningen visar att turordningsreglerna inte spelar någon roll för hur hög arbetslöshet vi har. Så långt stämmer det. Dock är det avgörande för vem som är arbetslös och vem som har jobb. Som det är nu drabbas unga och utlandsfödda.

– Mycket kan nystas utifrån fackens ovilja att ändra till exempel turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd och moderaternas ovilja att provocera facket i den frågan. Och då blir de också ovilliga att se på relaterade frågor, som ingångslöner. Det i sin tur har effekter till och med på invandrings- och flyktingpolitiken.

Eftersom arbetsmarknadspolitiken inte fungerar så integreras inte invandrare som kommer till Sverige, vilket gör att Sverige blir alltmer restriktivt i sin flyktingpolitik. En spiral som leder tillbaka till behovet av en reformerad arbetsmarknad, menar Andreas Bergh.

– Som nationalekonom är det lätt att imponeras av hur väl Anders Borg känner till forskningen, och hur han för en ganska rationell politik. Men just för att det är på det sättet blir det också mer uppenbart att man duckar för vissa frågor där fakta och forskning ganska entydigt talar för reformer.

Säger Andreas Bergh. Som dock befinner sig långt från finansdepartementets innersta kärna. För att få en bild av hur en nymoderat ser på de nya samhällsproblemen måste man därför prata med någon som har Anders Borgs mobilnummer.

Veteranen. Sven Otto Littorin tvivlar på att arbetslinjen räcker för att skapa framtidens jobb.

Sven Otto Littorin – före detta arbetsmarknadsminister och partisekreterare, Anders Borgs bästa vän från tiden i Moderat skolungdom i Norrköping, best man på Anders Borgs bröllop – klämmer in samtalet före en föreläsning på Stanforduniversitetet i Kalifornien.

Det är hans första intervju sedan den hastiga avgången förra sommaren. Hans titel på universitetet är »visiting scholar«, hans uppdrag att undervisa i svensk reformpolitik. Men han tänker fortfarande på svensk politik.

– Min erfarenhet från tiden som partisekreterare är att partier i grunden är konservativa. De måste utmanas och ifrågasättas konsekvent.
Hans ingång är därför rak: det räcker inte med enbart arbetslinjen framöver för att sysselsättningen ska upprätthållas.

– Nej, jag tror inte det. Det är något annat som måste till. Om jag ska vara ärlig har jag lite svårt att veta vad det är.

Sverige ligger i framkant när det gäller att uppfinna nya lösningar och skapa nya företag. Men problemet, som Littorin grubblar på, är att innovationerna sällan leder till speciellt många nya jobb. Produktiviteten och tillväxten ökar men arbetstillfällena uteblir.

– Det har ju pratats jättelänge i Sverige om att biotech-industrin skulle vara nyckeln i framtiden. Ja, de kanske anställer 10 000 personer i Sverige. De är två promille av arbetskraften. Ett företag som Facebook, med 600 miljoner användare har 2 000 anställda. Det är ingenting i det stora hela. Så den stora frågan blir ju att även om man lyckas få de här innovationerna att ta rot och leda till nya företag, varför blir det inte tillräckligt med nya jobb av det?

Han berättar om när han reste runt bland arbetsförmedlingar och företag i krisdrabbade orter. När den första, panikartade vad-gör-vi-nu-frågan hade lagt sig uppkom nästa: Vad gör vi sedan? Vad ska vi jobba med om tio, tjugo år när de gamla industrierna inte längre spelar samma roll? Det är gåtan som har aktualiserats efter finanskrisen; risken för jobblös tillväxt. Ett stort bekymmer, enligt förra arbetsmarknadsministern. Det är här utmaningen finns.

– Jag tycker någonstans att nästa logiska steg blir att titta på hur vi kan se till att skörda frukterna av den innovationskraft som finns i Sverige så att det skapar fler jobb. Det är en ganska naturlig fortsättning på arbetslinjen.

En arbetslinje 2.0 om man så vill.

När han utvecklar saken börjar han där allt startade. I riksdagskansliet där Bo Lundgren städslat honom och Anders Borg som tjänstemän. Hur de tänkte när arbetslinjen formulerades. Steg ett var att se till att det lönade sig bättre att arbeta, genom sänkta skatter och minskade ersättningar. Vilket var förhållandevis enkelt.

– Med jobbskatteavdraget kunde vi titta på Clinton-åren och Blair-åren och se hur de gjorde och vilka effekter det fick. Man kan ganska lätt räkna ut hur arbetsutbudet ökar och vad det betyder för sysselsättningen och arbetslösheten. Dessutom är det klart att den typen av utbudsreformer som många länder har gjort, där kan man ganska snabbt räkna hem vinsterna.

Utmaningen nu – arbetslinjen 2.0 – är en svårare resa, konstaterar Littorin.

För det första måste man övervinna de svårigheter som uppstått när man väl fått de grundläggande incitamenten för att jobba på plats. För det andra måste man våga söka svar på det han kallar de riktigt svåra frågorna.

– Man har inte riktigt svarat på den här mer långsiktiga frågan: Hur ska vår konkurrenskraft kunna behållas över tiden? Där finns väldigt mycket mer att göra.

Han pratar om Barack Obamas senaste tal till nationen och EU:s nya flaggskepp »Innovation Union« – två ansatser till att få fram svar på hur nya uppfinningar ska leda till nya jobb.

– Man kan inte, varken som land eller som politiskt intresserad, undvika att försöka ta tag i den frågan. Det är för viktigt, säger Littorin.
Samtidigt konstaterar han att det inte finns något föregångsland som Sverige kan kopiera, inga enkla uträkningar att göra och inga snabba vinster att räkna hem. Bara ett växande behov.

Han ska alldeles strax rusa iväg till sin föreläsning, men hinner peka ut det som kanske är den riktigt stora svårigheten när det gäller den här delen av arbetsmarknaden: att få politiker att anta utmaningen.

Han säger att han pratat »med en och annan sosse« som är otroligt nyfiken på detta också; den stora frågan blir ju då om det ens går att få till en politisk konflikt i den här frågan. Den andra frågan går att formulera så här: Om moderaterna skulle göra en sådan här arbetslinje 2.0 och därmed klampa rakt in på näringsdepartementets domäner, vad skulle den redan rätt pressade Maud Olofsson säga då?

Den avgörande frågan återstår dock: Är Anders Borg villig att bygga en arbetslinje 2.0? Är någon politiker villig att göra det?

– Frågan har inte riktigt hamnat på den politiska dagordningen än. Det följer väl både av att den politiska debatten ofta handlar om lite mer kortsiktiga frågeställningar och mer akuta problem som man har att hantera.

Det är här det avgörs om nya moderaterna är en uppsättning färdiga ståndpunkter eller om det faktiskt är en genuin vilja att ständigt ompröva gamla sanningar och ta sig an nya samhällsproblem, så som Fredrik Reinfeldt en gång sålde in det till svenska folket.