Poeter söker läsare

När jag som ännu outgiven satt och skrev på det sympatiska, numera nedlagda, fiket Espacio på Kungsholmen i Stockholm började två faktiska litterära karaktärer dyka upp. Ofta satte de sig vid bordet bredvid mig, ibland var de där redan när jag kom dit på morgonen. Författarna var Roslund och Hellström, som precis hade gett ut »Box 21«. Caféägarna var naturligtvis väldigt stolta över att de satt och skrev just här, men jag själv var inte lika övertygad. Kunde man som poet arbeta rygg mot rygg med några av landets mest kommersiella författare, i världens mest täta deckarland? Som poet vill man gärna låta saker få det där skimret av klassisk eurobohème, som på Ariman i Lund när Jan Kunicki fortfarande levde och verkade. Så, precis som kommersen kring deckarna tog allt större utrymme i anspråk kände jag att det var dags att flytta på mig.

Läsaren
Vem läser egentligen poesi i dag? Och vilka står över? En diktsamling som säljer fler än 500 exemplar betraktas generellt som en stor framgång – men inte många titlar gör det. Likväl fortsätter förlagen att trycka upp och distribuera dessa. I bokhandeln lever poesin minst sagt i skymundan. Ofta hittar man det ytterst begränsade urvalet i små, smala bokhyllor, inte sällan under beteckningen »litteraturvetenskap«. Man kan ju fråga sig vad de egentligen gör där, och hur många läsare som hittar dit.

Samtidigt försvårar förlagen ytterligare utbredningen av denna genre genom att sätta överdrivna priser. Inte sällan kostar det ett par hundralappar för en tunn bok med några verser per sida. En entusiastisk läsare köper detta, i dubbel bemärkelse, men i princip ingen annan gör det. Formatet är låst till sin egen exklusivitet och man har ännu inte anpassat marknadsföringen eller distributionen, eventuellt med det mindre undantaget bonnierlyrik.se, så att denna förbannelse kan hävas. Den digitala revolutionen verkar nå lyrikens förstäder allra sist, och det är ändå här som språkets viktigaste gatustrider utkämpas.

Vad är det då som gör att så få människor läser och konsumerar poesi? Ofta får jag höra att man inte vet hur man ska läsa dikter. Att man har försökt, och misslyckats. Rådet jag brukar ge är att man ska vara försiktig med den respekt man tillskriver de poetiska verken. Man förväntar sig att dikten är komplicerad och högtravande, men det är inte alltid så enkelt. En viktig aspekt med poesins besvärligheter ligger förmodligen i något slags memento mori; minns att du är dödlig. På samma sätt som folk kan uppleva det invasivt och problematiskt med existentiellt ifrågasättande konst i det egna hemmet, som varje morgon innan vi ger oss iväg till jobbet manifesterar sig som en konkret påminnelse om vår korta tid på jorden, vad man inte uppnått i livet, eller om saker som i största allmänhet övergår våra förstånd, blir dikten en ansträngning, kanske till och med något motbjudande. Här har vi konsten som förtryckare, som häcklare. Någon här verkar vilja visa sig större än läsaren. Frågan är om man har lust och tid till detta?


Också, den emotionella estetiken uppfattas inte sällan som alltför intim och privat. Vem vill egentligen bli översköljd av någon främlings känslor, hennes bottenlösa sorg eller titta på, riktigt nära, när hon knullar? Denna känslans klaustrofobi drabbar säkert många som både av vana och främmandeskap aldrig riktigt vant sig vid miljön. Man öppnar en bok – drabbas av ett slags litterär svindel – och stänger den genast igen, kanske med en fågels svordom. »Krax«. »Merde.«, för det är väl vad de säger?

1959 får Salvatore Quasimodo Nobel­priset i litteratur. Man kan tänka sig att den mycket korta dikten »Ed è subito sera« (1936) har något med saken att göra: »Ognuno sta solo sul cuor della terra / trafitto da un raggio di sole: / ed è subito sera.« (Var och en står ensam, mitt på jordens hjärta/genomborrad av en solstråle/och plötsligt är det afton.) (Min översättning.) I all sin enkelhet skulle dessa rader, eller denna rad, kunna reta gallfeber på nästan vem som helst, och detta på grund av att den är så simpel. Den är så okonstlad att det blir konstigt. Jante skulle alltså hata den för att den var för lätt. Naturligtvis finns det också de (herregud) som inte förstår den, och då är detta garanterat ett hatmotiv: det vi inte förstår förminskar oss.

Poeten
När Pier Paolo Pasolini mördas 1975 talar Alberto Moravia på hans begravning: »Vi har förlorat framför allt en poet; och det föds bara tre eller fyra poeter under ett helt århundrade.« Inte så många alltså. Och vem ska man då räkna dit? Finns det en relevant poetisk kanon? Göran Greider, Aase Berg och Stig Larsson diskuterade ett slags höjdens legitimitet i ett avsnitt av SVT:s »Babel« häromåret. Problemet var, enligt Greider, svårtillgängligheten i viss poesi, och han manade till en förenkling av poesin, något som Larsson och Berg blev upprörda över. I den mån Greider har en poäng kan man tänka sig att enklare texter skulle öppna för bredare läsande i sig. Men inte att folk plötsligt börjar ta till sig poesi. Snarare verkar det meningsfullt att inför läsaren använda sig av all sin talang i arbetet, och visa hur vackert det kan bli. Hur starkt vi faktiskt kan tillåta oss att känna. Det krävs ovillkorligen en stilistisk begåvning för att genren ska kunna utvecklas, eller för att den över huvud taget ska kunna kallas samtida. Någon som förstår tiden bör rimligtvis också beskriva den så noga som hon kan, och då duger inga förenklande genvägar.

Förlagen
Den generella inställningen till poesi hos de stora förlagen verkar vara den förvaltande, att det är av synnerlig vikt och ett litterärt ansvar att man ger ut mindre kommersiellt gångbar litteratur, som just poesi och dramatik. Jag har hört min förläggare tala om ett framtidsansvar, på samma gång som man menar att varje utgåva ekonomiskt är en förlustaffär. En annan sak som man återkommit till har varit hur poesin alltid hittar sina egna vägar, och på något sätt verkar det som att man inte vill att poesin ska ges en annan, högre position, nästan som att man vill behålla detta läge i nollgravitation. Varför? Detta är en komplikation. Som poet känner inte jag någon förtröstan i resonemanget om att till exempel Van Gogh under sin livstid inte sålde några verk, åtminstone inte till någon annan än sin egen bror. Han kan inte ha varit vidare förtjust i detta, med tanke på att han skar av sig örat.

Vilka poeter är det då som faktiskt har uppnått ett slags popularitet, och säljer förhållandevis bra? Tranströmer är legio, även för ofrälse, och Bruno K Öijer är inte bara en av de bästsäljande i genren, han har också som få lyckats marknadsföra sig, och därigenom kunnat genomföra något så ovanligt som en litterär turné, trots osmickrande dyra biljettpriser. »Svart som silver« har enligt poetens hemsida sålt i 20 000 exemplar. Göran Sonnevi når ut, och Bob Hansson syns och hörs i tv och radio. Katarina Frostenson och Kristina Lugn är ytterligare två högt älskade som tagit sig långt in under folkhemmets läslampor.

Jag menar att poesin är viktig för att människan ska kunna förstå vem människan är. Det är ingen slump att konstverk skickas ut i rymden för att beskriva våra framgångar på planeten. Men det känns orätt när det är deckarnas mörka värld vi frossar i. Det är polisdramat vi älskar. Det är dessa böcker vi kommer hem till. Till slut är det med detta vi identifierar oss, så ärligast av allt vore väl att skicka en sond nu på en gång. Mankell, Marklund och Larsson exploderar i skyn. Roslund och Hellström till Andromeda!