Upp till kamp emot valet

Kritiken mot partiets partiledarval har nått orkanstyrka under veckan när distrikten in i det sista har försökt blockera varandras kandidater.

Ilskan riktas nu åt alla håll: mot valberedningen, mot [[Göran Persson]] och Thage G Peterson som lade sig i, mot maktspel à la SSU, och indirekt också mot alla tigande kandidater, inklusive vinnaren.

Kriskommissionens rekommendationer om en kravprofil räckte inte. Och dess opreciserade förslag »partiet bör i högre utsträckning genomföra medlemsomröstningar om sak och person« har i varje fall inte tillämpats för [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] efterträdare.

Främst är det distriktsstyrelsernas exklusiva roll som valberedningens bollplank som står i skottgluggen. Eller som kongressombudet och tidigare LO-ordföranden Stig Malm uttryckte det i tisdags:

– Vi är valda för att gå dit och välja en partiledare, inte för att gå dit i stalinistisk anda och rösta på det vi blivit tillsagda.
Proteströrelserna är redan i gång.

I höstas startade några socialdemokratiska bloggare i nätverket Netroots.se den alternativa Öppna Kriskommissionen, ÖKK, som dammsög bloggosfären på idéer. De formulerade sedan en radikal lösning där partidistrikten inte bara förlorar sin ställning som kungamakare. Distrikten slopas helt och hållet. Varje partimedlem får fritt nominera en partiledarkandidat, inklusive sig själv. »Vi får lämna Jante därhän«, skriver ÖKK.

I ÖKK:s modell ingår så kallade primärval och öppna utfrågningar av partiledarkandidaterna. Valberedningen finns kvar, men bara som ett sållningsorgan för att kandidaterna inte ska bli orimligt många.

– Vår bedömning är att Obama aldrig hade blivit presidentkandidat med de svenska socialdemokraternas nuvarande stadgar. Etablissemanget ville ju först ha Hillary Clinton, säger [[Johan Westerholm]] som har samordnat ÖKK.

Själv tycker han att socialdemokraterna på kongressen borde välja »en uttalad interimslösning«, just för att förbättra processen.

– En tillfällig partiledare som får i uppdrag att städa upp partiet och modernisera stadgarna, så att en ny partiledare med verklig förankring kan väljas därefter. Till exempel på den ordinarie kongressen år 2013.

Men ÖKK:s modell kan inte genomföras smärtfritt. Avskaffade eller ej, så kommer partidistriktens ledningar knappast säga hurra om de tappar inflytande.

Man måste inte gå ända till USA för att hitta en lösning.

– Den första uppgiften för den nya partisekreteraren borde vara att samla in goda exempel från s-partier i resten av Europa, säger [[Eric Sundström]], tillförordnad chefredaktör för Dagens Arena. Han är inspirerad av Storbritannien.

Där valde Labour i september en ny ledare, Ed Miliband. Händelsen gick till historien eftersom slutstriden stod mellan honom och brodern David. Men det var också det enda inslaget av Shakespeare i en i övrigt tydligt reglerad process.

Enligt Labours regler får bara parlamentsledamöter ställa upp i partiledarval. De måste dels anmäla sitt intresse själva, dels stödjas av 12,5 procent av Labours parlamentsledamöter för att få kandidera. Fem kandidater nådde taket och grillades i fyra tv-sända utfrågningar under förra sommaren. Givetvis höll opinionsinstituten noggrann koll på allmänhetens reaktioner.

När det var dags för omröstning låg en tredjedel av röstvikten hos medlemmarna, en tredjedel hos parlamentsledamöterna och en tredjedel hos Labours sidoorganisationer. Valet skedde enligt röstöverföringsmetoden, alternative vote, där den som röstar får rangordna kandidaterna. Röster på chanslösa kandidater går automatiskt till andrahandsvalet. Kandidaterna elimineras tills en har fått majoritet, och det krävdes fyra rundor innan det stod klart vilken Miliband som hade segrat.

– Sossarna i Sverige skulle kunna ge en tredjedel av röstvikten till medlemmarna, en tredjedel till distriktens kongressombud och en tredjedel till partiets riksdagsledamöter, föreslår Eric Sundström.

Johan Persson, kommunalråd i Kalmar som ansvarade för Kriskommissionens analys för organisatorisk förnyelse är tveksam till Labourmodellen.

– Man måste vara medveten som parti så att man inte får falangstrider. Om man ger sig in i en engelsk process kan det bli så. Vi har hittills klarat av att hålla ihop partiet. Det är olyckligt med dessa etiketteringar till höger och vänster, säger han.

I England stod David Miliband för högern och Ed Miliband för vänstern. Men båda var Labour. Överlevde partiet? Ja. Var det falangstrid? Definitivt. Kan det bli mer falangstrid än så?

Ja, det kan det. I Frankrike.

Där är falangerna i Parti Socialiste sedan länge institutionaliserade. De olika strömningarna, courants, har egna möten och ibland också egna hemsidor. Legendariska rivalstrider har utspelats, exempelvis på 1970-talet mellan den statssocialistiskt inriktade Francois Mitterrand och den mer socialdemokratiske Michel Rocard, på 2000-talet mellan Ségolène Royal och Martine Aubry.

I den franska modellen börjar man inte med att välja partiledare, utan politik.  Medlemmarna får välja mellan distinkt olika programförslag inför varje kongress, 2008 stod inte mindre än sex stycken på menyn. Röstetalen blir sedan receptet för partiets officiella ideologiska mix. Tanken är att även minoriteten ska ha inflytande.

Inte förrän detta är klart sker parti­ledarvalet i två valomgångar. Och kandidaterna och deras supportrar brukar inte gulla med varandra. I november 2008 anklagade Ségolène Royals stab Martine Aubrys läger för valfusk, varpå Aubryläget hotade med att stämma Royalstaben för förtal. Båda sidorna hade valobservatörer på plats i kritiska valdistrikt.

Men tumultet 2008 har inte hindrat det franska socialistpartiet från att förstärka dramatiken inför 2012 års presidentval. Det är snart dags att nominera socialisternas presidentkandidat. Uppmarschen sker i sommar, då alla fransmän som vill – inte bara partimedlemmar – får registrera sig för att välja.

En snarlik modell prövades faktiskt av socialdemokraterna i Sundbyberg i höstas, vilket bevisar att socialdemokraternas regler faktiskt är flexibla. Dock kräver det att ledningen verkligen vill förändra.

– Vi hade en modell inspirerad av amerikanska primärvalen, berättar kommunstyrelsens ordförande Jonas Nygren.

– Först fick alla partimedlemmar i Sundbyberg nominera till fullmäktigelistan. Listan ställdes i bokstavsordning. Sen fick medlemmarna kryssa för fem kandidater. De som hade fått flest kryss fick en liten påse pengar för att göra en kampanj och marknadsföra sig. Sen fick alla medborgare i Sundbyberg delta i primärvalet. Jag fick flest röster och hamnade överst på listan och blev sen, efter valet, kommunstyrelsens ordförande.

Han är nöjd, inte bara för att han vann.

– Det blev lyckat. Det var dubbelt så många som deltog i primärvalet som i provvalet. Vi fick de effekter vi ville, vi satte bilden av ett modernt parti. Vi som kandidater tvingades ut på banan tidigare, i öppna hearingar. Det tvingar fram en kultur där vi är mer tillgängliga.

– Det som gjorde att det funkade var att det var både provval och primärval. De kandidater som ställde upp i primärvalet hade ju först gått igenom partiets granskning. Vi slapp ju kuckelurandet med valberedning där man inte riktigt vet vad som har sagts, det blev en väldigt transparent process, säger Jonas Nygren.

Men har [[Berit Andnors]] valberedning något val nu? Skulle en delegat kunna resa sig upp på kongressen och föreslå ett annat namn, som sedan ändå får utmana valberedningens förslag?

Svar nej. Det nya förslaget måste ändå passera valberedningen, och de kan i sin tur bara föreslå en person. Vid jobbkongressen 2009 avslogs en motion om att kongressen ska få välja mellan två personer. I sitt avstyrkande skrev partistyrelsen att valberedningens uppgift är att »för varje uppdrag finna den mest lämplige«.

Och denna ordning skulle riskera att brytas, menar partistyrelsen, om varje val skulle göras mellan två personer.

UPPDATERING - KORRIGERING

De kommentarer nedan som påtalar att det faktiskt kan bli omröstning om en annan kandidat till partiledare på kongressen än den som valberedningen föreslår har rätt. Fokus efterforskningar visar att reglerna är mer invecklade än vad som framkom i artikeln.

Enligt partistyrelsens sekretariat kan kongressombuden få till stånd en omröstning om partiledare. Det förutsätter dock att 1) personen faktiskt har nominerats till valberedningen, 2) ett ombud lägger förslag och 3) personen själv går upp på scen och säger sig ställa upp.

I praktiken har scenariot bara aktualiserats 1969 när Gunnar Sträng föreslogs som motkandidat till Olof Palme. Sträng tackade nej med en legendarisk formulering:

- Har man en ung man som besitter alla de önskvärda kvalifikationerna och en äldre man som har en del av dessa kvalifikationer, talar allt för att den yngre ska väljas.

Partiledarval som sådant finns inte reglerat i socialdemokraternas stadgar. Att valberedningen har haft distriktsstyrelserna som samtalspartners – och inte någon annan nivå - härleds ur partistadgarnas tredje kapitel, första paragrafen, där det framgår att partidistrikten ansvarar för nominering av företrädare på länsnivå.