Kultur

Det våras för Hitler

Text: Ylva Herholz

Publicerad 2011-05-09

Bild: margareta bloom sandebäck

Den här tiden på året, och just i dagarna, infaller en av möparnas främsta högtider.

Möp: militärt överintresserad person, alltså, om uttrycket inte skulle vara bekant.

Själv stötte jag på det för första gången under en konferens på historiska institutionen vid Stockholms universitet, tidigare i vår – i ett ämne som borde vara angeläget att rannsaka i vidare kretsar: Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen i svensk populärkultur. (Flera av forskarna som deltog i symposiet medverkar i en antologi på temat, som planeras till årsskiftet.)

En ansenlig del av de uppenbarligen allt fler möparna är upptagna, fängslade eller besatta av just andra världskriget – som tog slut den 8 maj, för nu 66 år sedan. 1945.

En rundringning i förlags- och tidskriftsbranschen verifierar. Jodå, andra världskriget är ett »säkert säljande motiv«, som en person i chefsställning uttrycker det. Andra röster vittnar om detsamma. Med bilder, rubriker och symboler ur detta stoff ökar upplagan med omkring 25 procent, enligt en initierad redaktör. En klar Hitler-faktor finns. Och en tysk general säljer bättre än en amerikansk.

Termen möp lär förresten härstamma från förlagsvärlden. Med avseende på en viss kategori läsare. Kanske även en viss kategori författare. Men bland förläggarna själva återfinns naturligtvis också en och annan dito; vilket som är frö respektive planta i sammanhanget är svårt att urskilja.

Kortversionen av rubriken för projektet nazi- och krigsreferenser i populärkulturen är förresten »nazipop«, i de mejl som utväxlas mellan deltagarna. Termen sätter ljuset på en av tendenserna i sammanhanget: refererandet till Tredje riket, führern, nazismen och dess yttersta konsekvens Auschwitz synes bara bli fler. I alla möjliga och omöjliga kombinationer och kontexter; åtskilliga kopplingar till ämnessfären är omotiverade, och påtagligt oreflekterade. En del populärkulturella nazireferenser liknar mest flirt. Som inom vissa rockgenrer, med naziemblem som rekvisita. Och hur är det egentligen med seriefiguren Rocky? En del hänvisningar som uttrycker ett avståndstagande avslöjar samtidigt, och i själva verket, en fascination för brunskjortornas värld – och vädjar förstås till den läsande och lyssnande publiken på motsvarande sätt.

När en av projektledarna för nazipopstudien, Tanja Schult, på telefon presenterade sin och kollegornas bokidé för ett antal förlag fick hon från flera håll höra: om det finns ett hakkors på omslaget kan den nog sälja.

Det säger något om vår samtid. Och vad den gör med oss.

En vårmorgon, när jag läser min morgontidning, faller blicken på en annons i botten på kulturdelens förstasida. »Resor för själen« står det sirligt högst upp; resebyrån ifråga gör reklam för sina resor till Polen, och räknar upp delmålen i den rundtur som ingår i paketet. Först nämns Auschwitz. Besöket där lämnar ingen oberörd, utlovar arrangörerna.

Sammankopplingen mordfabrik-själsupplevelse är inte bara besynnerlig. Den är morbid. Vämjelig.

Man kan undra vilka som lockas av en sådan slogan.

Nazityskland och därmed förknippade fasor, förbrytelser och figurer har ännu makt över sinnena. Och kan utnyttjas.

Bland forskarna inom nazipopprojektet bollas uttryck som Holocaust-industrin, ritualisering, instrumentalisering, trivialisering och Metaphores of Evil: sammantaget begrepp som borde mana till eftertanke kring vårt kollektiva minne, och hur vi vårdar det.

Ja, Tredje riket, führern och hakkorset har kommit att bli metaforer för det onda – symboler för självaste urondskan – i den förenklade, svart-vita föreställningsvärld som dominerar populärkulturen. Det är en del av fenomenet nazipop. I brist på andra urondskor, kan man ana. När hin onde själv bortrationaliserats, i sekulariseringens spår, behövs någon annan figur att projicera allt djävulskt på. Nazister och deras attiraljer blir användbara sinnebilder i oändliga variationer av ont-och-gott-historien. Och mer och mer av kliché.

Idéhistorikern Louise Nilsson skriver på en studie om »Kriget som underhållning« – om andra världskriget, Förintelsen och nazismen i svenska deckare. Intressant och angeläget, med tanke på deckargenrens exempellösa framgång. Nilsson tar succéförfattaren Camilla Läckbergs »Tyskungen« som exempel. I en av de inledande scenerna hittar hjältinnan en nazistmedalj i en kista uppe på vinden.

Fyndögonblicket dyker upp redan på tredje sidan i den spektakulära storyn. Ve och fasa!

»... bilder från alla journalfilmer och dokumentärfilmer hon sett från andra världskriget hade flimrat förbi på hennes näthinna. Vad gjorde en nazistmedalj här i Fjällbacka? I hennes hem?«

En motsvarighet till våldsporr, menar Louise Nilsson om deckarförfattarens sätt att skildra och förhålla sig till det upphittade föremålet och hela dess associationssfär. Hon kände själv ett väldigt obehag då hon läste just det avsnittet. Naziporr – invävd för att kittla, exploatera, fängsla.

Att metoden och berättarattityden är succébefrämjande säger i sin tur återigen något om breda lager av den läsande allmänheten. Och om opinionen, synbarligen.

Liknelsen kanske är opassande, men själv kommer jag också att tänka på »Monty Python« och John Cleese, när jag i efterhand läser Läckbergs rader om det olycksbådande fyndet och huvudpersonens reaktioner. Det är något dråpligt över situationen – förmodligen oavsiktligt – som faktiskt mycket träffande fångar den svenska inställningen i den så kallade skuldfrågan i ett snapshot. Fast kanske inte på det sätt som författaren avsett, det heller.

Också andra forskare kommenterar det talande i bilden. Ett främmande hot någonstans utifrån har abrupt dykt upp i det trygga, välordnade lilla samhället. Oh, aliens! Nazister! Här i en variant på temat the monster within, odjuret som nästlat sig in, innanför dörren.

Sådant är ju ännu det svenska synsättet på skeendet i vår omvärld under naziåren. På tyskarnas och våra egna roller i synnerhet.

Det var dom.

Vi har inte gjort något.

Förmodligen är det någonting just med det. Att vi stod bredvid och tittade på, medan terrorn, krigsaggressionerna och masslakten pågick i vår närhet. Eller blundade. Tysklandskännaren och författaren Barbro Eberan – nu aktuell med boken »Var Hitler en demon?« – hör till dem som efterlyser en betydligt grundligare uppgörelse med Sveriges handlande under krigsåren, än den som gjorts hittills. Hon tror bland annat att de allt fler referenserna till nazitiden i svensk populärkultur har att göra med att det moderna Sverige faktiskt söker en skuld. På ett mer eller mindre medvetet plan.

Konstnären-författaren-kulturen kan gestalta och formulera våra känslor. Och en svensk hållning. En dåtida, såväl som en nutida.

Som Barbro Eberan ser det är den nu påbörjade diskussionen om nazipop ett exempel på hur en djupt nergrävd skam över vårt agerande under naziåren yttrar sig i våra dagar. Det är på tiden att Sverige erkänner den, anser hon. Något vi kanske har större anledning till än andra europeiska länder.

Den som underlåter att ta itu med ett skuld- och skamkomplex kommer också fortsättningsvis att trollbindas av allt som spelar upp dess ledmotiv. Det har både folksagorna och psykologin lärt oss. Så länge vi inte rensar upp i detta hörn av folksjälen förblir förmodligen trion hakkors-Hitler-nazister också lösenord i en lukrativ business.

Konstvetaren Tanja Schult pekar på det dilemma som alla som sysslar med Förintelsen konfronteras med: att de lever på nazisternas förbrytelser, profiterar, bygger akademiska karriärer på temat. Inklusive hon själv; hon är inriktad på bland annat minneskultur, och har skrivit en avhandling om Raoul Wallenberg-monument. Nu studerar hon Dan Park och hans provocerande gatuaffischkonst, som ofta innehåller nazireferenser, och nazisymboler. Vad står de för, egentligen? Det är Schult inte riktigt på det klara med än. Hon är hur som helst lyhörd för alla former av omotiverade hänvisningar till nazismen. Kanske för att hon kommer från Tyskland – som kommit mycket längre än svenskarna i bearbetningen av det tunga förflutna.

Nej, vi får inte glömma. Vi måste minnas. Men det viktigaste är att vi reflekterar kring hur vi minns och vad vi lärt oss av det vi minns.

66 år efter att de överlevande i nazisternas dödsläger befriades, och Tredje riket besegrades, är det sorgligt att höra att hakkors säljer. Säljer svenska böcker. Och andra kulturyttringar.

Jag klickar mig in på några tidskrifts-hemsidor. Tre magasin i historiebranschen – alla ges för övrigt ut av samma förlag. Typläsaren är en man på drygt 40. Att månadstidningen Militär Historia startades 2009 är ett faktum som talar för sig. Den fick raskt 20 000 stadiga köpare. Allt om Historia – med en upplaga på cirka 35 000 – hade Hitlers namn på sex av tolv tidningsomslag 2009. På det tionde med kriget som paradnummer stod det i stället nazisterna. 2010 var antalet tre av tolv. I år handlade det första numret om »Kampen mot tyskarna«, och i april kunde den intresserade läsa om »Hitlers väg till makten«. Populär Historia – upplaga cirka 34 000 – uppvisar liknande statistik. Tidskriften gör på sin nätsida också reklam för en dvd-dubbelbox som den hängivne kan köpa för 998 kronor: Hitlers hantlangare I & II ... alla tolv delarna på en gång. Något inte bara för möpar. Tydligen finns också en inte oansenlig mängd nazistiskt överintresserade. Nöpar.

Ylva Herholz är journalist och författare.