Fången från Folkrepubliken

Beijing, oktober 2003. Den svenska affärsmannen George Karimi, pappa till Arineh och Angineh, fem respektive tio år, satt i en lägenhet och rullade tummarna. Han var en av många på resande fot som fastnat i Asien på grund av sars-larmet. Affärerna gick trögt och resplanerna ändrades. Epidemin hade en förlamande effekt på hela regionen efter utbrottet i södra Kina på senvintern. Ett halvår senare hade sjukdomen spridits till 37 länder och rädslan för en världsomspännande pandemi var fortfarande stor.

Normalt agerade George Karimi mellanhand i handeln mellan Kina och Europa. Han såg till att importörer i Europa som ville köpa alltifrån damkläder till mopeder av kinesiska producenter kom i kontakt med rätt personer, och ordnade så att rätt papper, tillstånd och kontrakt fanns på plats för att underlätta transaktionerna. Tack vare uppväxten i Iran, tretton år i Indien och sedan tidigt 1990-tal fast bosatt i Sverige hade han ett rikt kontaktnät och goda språkkunskaper som gjorde honom till en viktig spindel i nätet.

Nu var han strandad i huvudstaden och bodde tillfälligt i en lägenhet tillsammans med Ara, en barndomsvän och affärspartner från Iran. De hängde tillsammans med en annan kompis, Milup, bekant från i Indien. De förmedlade kontakter, tolkade, tog hand om grejer åt varandra och hjälptes åt med det mesta. Så när Milup gav George en väska med en massa kataloger var det inget utöver det vanliga.

Men några dagar senare, den 9 oktober, svarade inte Milup i telefonen när George ringde. Han började undra, och efter lunch traskade George över till Milup för att kolla om han var där. Väl där möttes George av ett tjugotal myndighetspersoner som snabbt drog in honom i ett rum. »Milup har fått sars« var Georges första tanke, men han fick inga svar på sina frågor. Ett par timmar senare fördes han till tullen, och ytterligare några timmar senare till det gamla häktet i Beijing. Vid ankomsten togs han till en cell som mätte två gånger två meter, snäppet mindre än svenska byggkrav på minsta sortens handikapptoalett. Där i mörkret låg sex personer och trängdes på golvet. Vakten sparkade till den som lång närmast, »Vakna!«, föste in George och stängde dörren.

Så krymptes globalisten Georges tillvaro från affärsresor i Kina och Europa, familjeliv i Stockholm och vänner över hela världen till en liten cell på ett överfullt häkte i Beijing. Hans fru gjorde upprepade försök att besöka honom men det skulle dröja fyra år innan George fick träffa sin fru och sina flickor igen. Hans yngsta dotter, som var fem år när han försvann, kände knappt igen honom men morskade upp sig, överlämnade en kamouflagefärgad, skolslöjdad kudde och sa: »Pappa, om du behöver något, säg till mig, så ska jag fixa det«.

Den första morgonen i cellen, efter en sömnlös natt, såg George i gryningsljuset att det fanns en annan utlänning bland de intagna. Han frågade när de skulle kunna gå ut och fick till svar »Vet du, det gör vi inte. Jag har varit här tre veckor och har fortfarande ingen aning om varför, eller vad som ska hända mig«.

– Jag tänkte: herregud, om jag står ut här i en vecka är jag stålmannen. Då visste jag inte att det skulle bli åtta månader, säger George och ler snett.

Rutinerna i cellen var lätta att förstå, svåra att följa: ett: sitta still, två: vara tyst. Med ryggbesvär hade George svårt att sitta över huvudtaget, än värre att sitta på golvet utan att kunna röra sig eller ändra ställning. Första dagen vägrade han, reste sig och rörde sig runt sina cellkamrater. När han inte lydde order om att sätta sig ned stängde vakterna av fläkten och inom ett par minuter rann svetten i värmen. George gav upp och satte sig som de andra.

Det var ett av straffen för regelbrott. Andra inkluderade stryk från medfångar på order av vakterna, fotbojor, handbojor, i värsta fall bakom ryggen i flera dagar så att man varken kunde äta eller hantera ett besök på den vidriga toaletten som stod inklämd i ett hörn av cellen.

– Det hände att intagna fick så mycket stryk att de dog av skadorna, men vakterna skrev alltid »avliden på grund av aids«, berättar han.

Menyn på häktet bestod genomgående av billigast möjliga »Beijing cabbage«, en sorts vitkål, utblandad med lite lugnande medel för att stabilisera stämningsläget hos fångarna. Under den första månaden tappade George 15 kilo och håret grånade.

En viktig del i den psykiska nedbrytningen var att det i cellen oavbrutet visades filmer av dödsdömda, avrättningar och anhöriga inför en avrättning. Förtvivlan från en mor som såg sin son inför arkebuseringen eller en liten pojke som skakade av gråt för att han visste att pappan skulle avrättas.

Snart kom vintern, kylan och mörkret. Infektionerna avlöste varandra, alltid var det en eller flera i cellen som hade feber. Anledningen till Georges vistelse var fortfarande oklar och några förhör hölls egentligen inte. Däremot brukade han hämtas vid sjutiden om mornarna och placeras i en stol på gården, överkroppen spändes fast i ett järngrepp med ett bälte och där fick han sitta kvar tills det blev mörkt. När han berättar om det tåras ögonen men i nästa ögonblick säger han:

– Vet du, det var nästan så att jag föredrog att sitta där jämfört med cellen.

Känslan av overklighet var under lång tid större än skräcken över att befinna sig i ett kinesiskt häkte, i händerna på det kinesiska rättssystemet. George trodde länge att allt byggde på ett missförstånd, att det bara var en tidsfråga innan han skulle slippa ut. Efter någon månad fick han höra att han misstänktes för något slags våldsamt motstånd.

När rättegången mot George Karimi inleddes i januari 2005 hade han sedan ett halvår flyttats till ett nybyggt häkte där förhållandena var något bättre. Anklagelserna hade nu vuxit från våldsamt motstånd till att han var huvudman i en stor smugglingshistoria. Härvan hade blivit en stor inrikespolitisk framgång med tusentals dollar i beslag och flera utländska personer inblandade.

Varken George eller personalen vid svenska ambassaden hade någon större erfarenhet av det kinesiska rättsväsendet, de agerade som om de befann sig i ett demokratiskt system och krävde att få del av bevisning, att kunna bygga ett fungerande rättsligt försvar, att få yttra sig över förundersökningen och att byta ut både domare och jury.

– Kinesiska myndigheter ville sätta fast någon för smuggling och det var extremt dumt av mig att försöka försvara mig eller avslöja brister i bevisningen. Jag skulle ha erkänt allt från början och bara gjort som jag var tillsagd men jag var naiv nog att tro att jag skulle kunna motbevisa dem, att jag skulle kunna påverka processen, säger George.

Enligt åtalet – och senare domen när den väl kom 2007 – hade följande skett: George skulle ha förmått Milup att stämma möte med två medborgare från Singapore på ett hotell i Beijing för att sälja 128 300 falska amerikanska dollar i sedlar, gömda i tio anteckningsblock, för en summa av 73 000 dollar. Männen från Singapore ertappades med en mindre summa förfalskade dollarsedlar på flygplatsen den 7 oktober 2003, alltså två dagar innan George dök på polisen hemma hos Milup. Vid husrannsakan av Georges och Aras lägenhet den 9 oktober hittade polisen 41 nerpackade anteckningsblock innehållande ytterligare 534 000 dollar i falska sedlar. George beskrevs som ledaren och organisatören bakom gärningen.

Så tog förhandlingarna vid. Advokaterna satt tysta under förhandlingarna, med böjt huvud och händerna i knäet. Att utmana domaren var samma sak som att utmana de myndigheter som varje år förnyade deras licenser. George begärde själv att få se den bevisning som åklagaren åberopade.

– Till slut producerades bilder av en gammal gisten sedelpress som inte kunde ha nyttjats på många decennier. Och den där väskan som Milup gav till mig – den åberopades av åklagaren som påstod att den varit full av förfalskade dollarsedlar, men vi fick aldrig se vare sig väska eller pengar under förhandlingarna, säger han.

Gång på gång försökte George föra fram motbevisning till sitt försvar. Hans gamla kompis Milup var åklagarens kronvittne, men han kunde inte höras i rätten eftersom han utvisats till Indien ett par månader tidigare. Milups vittnesmål pekade alltså ut George som skyldig, men problemet var att Milup senare uppgivit att han hade pekat ut George under tortyr. George ifrågasatte därför vittnesmålet och begärde att få höra förhörsledaren. Han visade också upp Milups skriftliga ed – skickad från Indien – som intygade att George var oskyldig. Men allt avvisades av domaren.

Den 19 december 2005 satt George i rättssalen tillsammans med ambassadpersonal, medåtalade och advokater medan domaren läste upp domslutet. Sakta sjönk orden in. Den overkliga historien blev kall verklighet medan det fortsatte att snurra i huvudet – livstid? Han minns hur han leddes till en cell där andra dömda väntade. Han tyckte synd om sig själv, kände vanmakt.

– Till slut kunde jag inte hålla mig utan berättar för killen bredvid, »Jag fick livstid. Du?«, och får svaret »Jag ska avrättas i morgon«. Du förstår, då försvann all självömkan.

Mot bättre vetande fortsatte George att försöka ta tillvara sina rättigheter genom att överklaga domen, byta advokat och så vidare. Till sist hade han nått vägs ände och livstidsdomen stod fast. Han flyttades till ett fängelse där förhållandena var drägliga. Han lärde sig systemet, att allt har ett pris, att det bara handlar om att ta reda på vilket och sedan kunna betala. Till skillnad från tiden på häktet hade han här hyfsad status och kunde ställa krav. Efter ett par års gott uppförande omvandlades straffet till arton års fängelse. Först 2006 fick han för första gången tala med sin familj på en knastrig telefonlinje.

Georges berättelse ger bilden av ett rättsväsende där ingenting kan tas för givet, angripas på rättsliga grunder eller på något sätt förutses. Det är svårt att värdera innehållet i åtalet och domen mot honom. Bristerna i det kinesiska rättssystemet innebär inte bara att chanserna att få en rättvis rättegång är små och riskerna att få ett oproportionerligt hårt straff är stora, de innebär också att en utomstående har svårt att bedöma vilken grund som fanns för anklagelserna. Den bevisning som vid första anblick kan tyckas besvärande för George, kan vid närmare eftertanke ha varit rena falsarierna.

När Fredrik Reinfeldt besökte Kina 2008 framförde han kritik mot summariska rättsprocesser och den utbredda användningen av omskolningsläger. I utrikesdepartementets landrapport om mänskliga rättigheter i Kina från 2007 skriver författarna bland annat att rättssystemet fortfarande har »omfattande brister såsom långa häktningstider, sen tillgång till juridiska ombud och utbredd förekomst av tortyr« och konstaterar att »En överväldigande majoritet av de som åtalas för brott blir fällda«. Det senare kan tolkas som ett utryck för att domare i Kina inte använder sig av den grundläggande juridiska principen att ingen ska dömas för brott till dess skulden är ställd utom allt rimligt tvivel. George Karimis bild av att advokaterna inte vågar trotsa domare och åklagare får stöd av Amnesty International, som förra året kritiserade trakasserierna mot kinesiska advokater. Amnestys syn var att hotet om tillbakadragna licenser allvarligt underminerar rättssäkerheten i landet.

Korrespondensen mellan svenska UD och ambassaden i Beijing vittnade om lång tids tyst diplomati. Ingenting läckte ut som kunde störa processen och relationerna till den känsliga supermakten. Men en viss desperation kan spåras i de engagerade svenska ambassadtjänstemännens missiv: »Jag kan inte låta bli att reflektera över kontrasten mellan (landets) konsekventa hävdande av att rättssystemet är utan brister och hur det de facto fungerar med mutor, rätta kontakter och bristande tillgång för advokaterna till bevismaterial och klienter.«

Sommaren 2010 fick den tysta diplomatin effekt. George Karimi överfördes diskret till Sverige. Han uttrycker en oändlig tacksamhet över att han som en av få européer kunnat flyttas från Kina för att avtjäna straffet i sitt hemland.

– Det var ett mirakel att få återvända till Sverige. Jag har två kvinnor vid svenska ambassaden i Beijing att tacka för mitt liv.

Det händer att han drömmer att han är tillbaka i det kinesiska fängelset och när han vaknar kastar han sig ur sängen och tittar ut för att försäkra sig om att han är i Sverige igen. Men sju år i kinesiska fängelser har märkt George Karimi. De kinesiska myndigheterna utlovade dogmatiskt att »han har varit frisk, han är frisk och han kommer att förbli frisk«. Men när han öppnar munnen ser man hur näringsbrist och vanvård förvandlat tänderna till bruna, sönderruttnade, glesa taggar. Hans diskbråck har förvärrats. Han har högt blodtryck, lider av panikångest med andningssvårigheter. Magen fungerar illa. Han säger att han känner sig som en bil färdig för skroten.

Men det är bara utsidan. Att han har missat sina döttrars uppväxt kan inte graderas på en smärtskala. Sorgen är stor över att han förlorat så många år som far. George ska enligt planerna släppas från fängelset år 2015. Då kommer hans små flickor att vara stora – 17 och 22 år – och deras minnen av sin pappa är få och fragmentariska. Nu är han placerad på Storboda-anstalten norr om Stockholm, och familjen kan ringa och besöka honom flera gånger per vecka. Samtidigt har han funnits i deras liv hela tiden och både döttrarnas och deras mammas engagemang för George har varit stort. Bland utrikesdepartementets papper finns ett långt brev från den äldsta dottern till Carl Bildt där hon vädjar till honom eftersom »du som har barn måste veta hur det känns att vara borta från dem, veta hur viktigt det är att ha en pappa«.

Vid ett besök i höstas bad hans yngsta dotter: »Pappa, kan du inte berätta något så att jag har något att komma ihåg?« Hon vill ha ett minne från tiden då hon hade en pappa hemma hos sig, något konkret som visar att han en gång fanns där som alla andra föräldrar. George sa ingenting, utan lade handen i hennes nacke, såsom som han gjort när hon var liten. Och precis som hon brukade säga då, sa hon: »Jag är väldigt känslig där, det är så skönt när du lägger din hand där.«

Slutord

I januari 2007 beslutade Fokus redaktion, utifrån fallet med den 2001 mordåtalade Calle Jonsson, att skriva om svenskar i utländska fängelser – hur många de är, vilken brottslighet det handlar om, och vilka länder. På utrikesdepartementets lista över 200 svenskar i utländska fängelser fanns bland de allvarliga brotten fallet George Karimi, en svensk 46-årig man i Kina som dömts till livstids fängelse för penningförfalskning. Där stod: Kön: man, medborgarskap: svensk, ålder: 46 år, Land: Kina, brott: penningförfalskning, straff: livstids fängelse. En man som Sverige aldrig hört talas om, ett brott och ett oproportionerligt straff som ingen skrivit om.

Efter kontakter med svenska ambassaden i Beijing stod det klart att medial uppmärksamhet var det sista man ville ha. Kontakterna med stingsliga kinesiska myndigheter befann sig i ett känsligt läge och all publicitet kunde vändas mot Sverige och mot den fängslade svensken. I Fokus artikel (nr 2 2007) om svenskar i utländska fängelser blev det bara en bisats om den livstidsdömde mannen.

Nästan fyra år senare ringer advokaten Sten de Geer. Han var George Karimis ombud när denne fick svenskt medborgarskap i slutet av 1990-talet och meddelar nu att George förts över till Sverige och är öppen för en intervju med Fokus.

Fakta | Fem fängslade

I dag sitter fem svenska medborgare i kinesiskt fängelse.

Man, född 1954. Greps i augusti 2005, misstänkt för mutbrott. Dömdes i september 2006 till 11 års fängelse.

Man, född 1970. Greps i januari 2007, misstänkt för kreditkortsbedrägeri. Dömdes i oktober 2008 till 11 års fängelse plus böter.

Man, född 1961 i Kina. Greps i mars 2007, misstänkt för narkotikabrott. Dömdes i december 2007 till livstids fängelse, omvandlat till 18 år.

Man, född 1967 i Kina. Greps i juli 2009, misstänkt för ekobrott. Dömdes i juli 2010 till 4 års fängelse. Friges 2013.

Man, född 1974. Greps i april 2010, misstänkt för olaglig affärsverksamhet. Ingen dom är känd, mannen troligtvis fortfarande häktad.

Källa: UD

Det finns inga officiella siffror över hur många fångar som sitter i kinesiska fängelser, men uppskattningar från flera håll anger en siffra på ungefär 1,6 miljoner. Därmed kommer Kina på andra plats efter USA över antalet fångar.