Bojkotta flummolnet!

Ett av många sunda svenska ord är »behovsprövning«. Det når kanske inte riktigt upp till den nyktra klangen i »nederbörd« eller »öronbarn«, men det är desto viktigare. Tyvärr har den digitala tidsålderns giganter missat både ordet och dess innebörd. Det sista någon tycks säga på ett ledningsmöte hos Apple, Google och Microsoft nuförtiden är: »Vem behöver det här egentligen?«

Jag pratar alltså om Molnet, ett koncept som Microsoft började tjata om för flera år sedan utan att någon tänkte mycket mer på det. Men i dagarna har Apple, som annars brukar ha bättre känsla för vad folk faktiskt vill ha, lanserat sin version: Icloud. Blotta uttrycket är svindlande vagt, och dessutom smått obehagligt för oss med höjdskräck och mardrömmar om att ramla ur flygplan. Men värst av allt är att vagheten verkar vara medveten. Avsedd.

När en tillverkare går ut och säger att det man åstadkommit »på sikt kan bli vad som helst« är det dags att dra öronen åt sig. Säg att man läser en bilannons; om payoffen är att bilen »kommer att utvecklas helt efter användarens behov och på sikt vet vi ingenting om hur det ska sluta«. Köper man den bilen? Nej, det gör man inte. I bästa fall skakar man trött på huvudet och bläddrar vidare tills man hittar en annons för en riktig bil. En bil där det hela slutar med att man stänger av motorn och drar åt handbromsen.

Vad är Molnet? Enligt Apple och de andra drakarna är Molnet ett sätt att befria våra hårddiskar från programvara. I stället för att installera program på datorn och sedan dubbelklicka på ikonen för att starta det ska vi surfa in på en jättelik webbplats där alla tänkbara program väntar oss.

Vän av bestående ordning kan då invända följande. För det första finns det milt uttryckt inte alltid en snabb, stadig internetuppkoppling på plats. Och om man befinner sig utomlands kostar det som bekant miljarder att så mycket som kolla mejlen på mobilen. Folk har till exempel börjat ladda ner stadskartor i förväg innan de ger sig av till resmålet; detta för att slippa den svindyra uppkopplingskostnad per sekund som tillkommer när man använder Google Maps. Den lyxen – att det hela är nedladdat och klart, stabilt och pålitligt och färdigbetalt – finns redan när det gäller våra datorer. Eller den har funnits, vill säga. Frågan är hur det kommer att se ut om tio år.

För det andra kommer programmen som sådana att vara mindre, sämre och fulare i webbversion. Man måste logga in, med allt vad det innebär av fler lösenord att hålla reda på och de vanliga kötiderna på servrarna som gör att man får vänta i minuter innan programmet startar. Det blir en fördröjning mellan tangentnedslag och text på skärmen, något som kommer att driva en till vansinne om man är van vid ett hederligt ord­behandlingsprogram. Och det kommer inte gå att ställa in utseende och annat på programmen i den utsträckning som nu är möjligt (jämför bara hur Scrivener, Photoshop och till och med Word går att skräddarsy in i minsta detalj med de hårdnackat statiska Gmail och Facebook).

Det är trist att Apple har låtit sig dras med i detta trams. Någon måste ha fått panik inför tanken på att hamna efter i den så kallade utvecklingen. Uppenbart är att Molnet mest handlar om att jättarna vill ta kontroll över programmen, minska risken för piratkopiering och, sist och långtifrån minst, ta betalt i mängder av små doser – vilket på sikt innebär att vi får betala betydligt mer än nu. Ingen verkar ha ägnat en tanke åt kunderna. Min förhoppning är att de flesta besvarar frågan vi aldrig fick genom att tjurigt stanna nere på jorden.