Svenska vapen smusslades till Irak

Den 9 juni i år tog regeringen ett hemligt beslut att rusta upp svenska försvarets artilleriradarsystem Arthur för omkring en halv miljard kronor. Det är slutet på en lång och krokig resa till krigens Irak och Afghanistan och en av försvarets märkligaste affärer.

Försvarsmakten har ett tiotal Arthur­enheter, det exakta antalet är hemligstämplat, inköpta med skattemedel för omkring 1,5 miljarder kronor i dagens penningvärde. De tillverkades i Göteborg och norska Halden av dåvarande Ericsson Microwave Systems, som 2006 köptes av försvarskoncernen Saab. Arthur anses vara bland de bästa systemen i klassen och har sålts till ett dussintal länder för cirka tio miljarder kronor. Helt klart ett efterfrågat vapensystem, alltså.

Det var det också när USA och Storbritannien den 18 mars 2003 beslöt att invadera Irak, utan att invänta ett FN-mandat. Samma morgon sa statsminister Göran Persson i »Rapport«:

– Vi tycker att det USA nu gör, det bryter mot folkrätten.

Redan året före hade britterna beställt fyra Arthur. Problemet var att de inte kunde levereras förrän 2004. Lösningen blev en hyresaffär där Storbritannien fick tillgång till system som redan levererats till det svenska försvaret. Britterna var mer än nöjda, framför allt med tanke på att svenska vapen till kriget var en potentiellt mycket känslig fråga efter statsministerns uttalande.

Den 12 juni 2003 uttrycker den brittiske brigadgeneralen Dick Applegate sin uppskattning i ett brev till FMV-chefen Arne Hedén som Fokus tagit del av. Han   tackar för den snabba assistansen till de nyligen genomförda operationerna  i Irak och koordineringen mellan försvarsdepartementet och Ericsson »... särskilt med tanke på den rådande politiska känsligheten«.

Lån eller leasing av vapen är i och för sig inget ovanligt. Försvarets materielverk, FMV, leasar ut 28 överflödiga Gripenplan till Tjeckien och Ungern. Vi lånar nu bandvagnar från Holland för att använda i Afghanistan i väntan på höstens upphandling. Men då handlar det om tydliga och regeringsgodkända avtal mellan staternas myndigheter.

Sverige stod 2003 inte under hot om artilleriangrepp under överskådlig tid och behövde inte alla sina Arthur. Normalt hade ÖB inhämtat regeringens tillstånd, låtit FMV skriva avtal med britterna och skickat leasingintäkten till finansminister Bosse Ringholm. Men hur skulle det se ut om en svensk myndighet skickade vapen till ett krig som statsministern klassat som brott mot folkrätten?

I stället iscensattes följande kedja: Försvarsmakten lämnade sina Arthur till FMV, som i sin tur lånade ut dem till Ericsson, som leasade ut dem till Storbritannien. Fyra Arthurenheter skeppades till Irak, där svenska tekniker hjälpte till med service och utbildning. Uppgifterna bland Fokus källor går isär om huruvida svenska försvarsanställda var i Irak, i så fall tjänstlediga och tillfälligt anställda av Ericsson.

Samma teknik användes när Kanada året därpå ville låna fyra Arthurenheter till Afghanistan och när Italien 2005 ville låna två Arthur till Irak. Ericsson fick göra affärer med Försvarsmaktens vapen och kunde ta bra betalt för materiel som svenska skattebetalare redan betalat en gång.

– Det var så man gjorde förr, säger en väl insatt källa i FMV. I dag är affärerna mer spårbara och transparenta.

– Att stödja försvarsindustrin var ­prioriterat på socialdemokraternas tid, bekräftar en källa inom Försvarsmakten. Sysselsättningsmålen var övergripande.

Vem tog det formella beslutet att låna ut försvarets Arthur?

– Chefen för krigsförbandsledningen, generallöjtnant Mats Nilsson, svarar Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård.

Visste ÖB om det?

– Ja, Håkan Syrén var informerad.

Men vad fick då FMV för att de lånade ut svenska folkets vapen?

Fokus har tagit del av avtalen mellan FMV och företaget, men alla summor är sekretessbelagda. I avtalet lovar Ericsson att återställa och rusta upp den lånade materielen. Leasingintäkterna hamnade hos Ericsson, men FMV fick enligt Fokus källor inte insyn i företagets avtal med leasingtagarna. I avtalet står också att FMV ska ha en kopia av Ericssons avtal, men att »kopian ej ska innehålla några priser«.

FMV:s kommunikationsdirektör Toni Eriksson hävdar ändå att FMV haft insyn:

– Ja, men uppgifter rörande prissättningen omfattas av kommersiell sekretess.

Arthurenheterna tog mycket stryk i Iraks öknar och Afghanistans berg. När de återställdes till ursprungsskick hade FMV en rad anmärkningar. Saab, som nu köpt företaget, använde då några tiotal miljoner av vinsterna från utlåningen, men merparten stannade hos Saab som själva stod för upprustningen.

Nu ska Arthur livstidsförlängas för att kunna användas till 2030. Utvecklingen av programvara går fort och radarn ska ställas på nya bandvagnar. Kostnaden uppgår till omkring en halv miljard kronor. Men finansdepartementet har anledning att ifrågasätta affärerna. I stället för att få intäkten från utlåningen, som hamnade hos Saab, får statskassan nu punga ut med ytterligare en halv miljard till just Saab.

En insatt källa inom försvaret sammanfattar:

– Saab kan tjäna pengar tre gånger om på samma materiel: när de sålde till oss i direktupphandling, när de hyrde ut samma utrustning och när de rustar upp den, vilket i och för sig måste göras då och då.

Statssekreterare Håkan Jevrell på försvarsdepartementet bekräftar affärens märkliga turer:

– När vi tittade bakåt fann vi en del frågetecken om FMV:s relation till Saab. Min bild är att dåvarande regering inte ville ha ärendet på bordet. Vi har därför inte svaren i departementet och har bett FMV och Försvarsmakten komma med förklaringar. Vi vill veta hur avtalen slutits och vad de har inneburit.

Men den här aktiviteten på försvarsdepartementet startade först efter att Fokus börjat ställa frågor om affären till försvarsminister Sten Tolgfors. Då hade regeringen redan beslutat om den dyra uppgraderingen.

– Jag har ingen anledning att ifrågasätta regeringsbeslutet, säger Håkan Jevrell. Vi vet inte om FMV haft insyn i företagets uthyrning, men vi har all anledning att tro att deras kunder betalt marknadsmässigt. Men vi har inte sett några som helst handlingar ännu.

– Vi vill veta hur stora intäkterna blivit, hur pengarna kommit in i systemet och hur de använts. Vi har också hört att några tiotal miljoner gått till återställning. Men det är inte glasklart om betalning tillkommit staten i den utsträckning det borde. För oss är det viktigt att böckerna är rätt så att vi kan bevaka skattebetalarnas och statens intressen.