Bok utan lattehållare

Det gick inte att ta miste på upphetsningen i min vän musikkritikerns röst när han förstod att jag hade gått i samma filmvetarklass på universitetet som serietecknaren Mats Jonsson. Och besvikelsen när jag förklarade att vi inte alls umgicks och att jag inte figurerade ens som statist i hans kultförklarade »Hey Princess«.

År 2002 kom Mats Jonssons själv-biografiska serieroman, som utspelar sig i rökdimmorna på Filmhusets lunchrestaurang, i studentrummets skräpiga hångeltillvaro och på indiepopsöder-krogen Hannas i Stockholm. I ett enda slag gjorde den honom till 90-talets och Expressen Fredag-generationens mest träffsäkra uttolkare. Och överstepräst bland alla de indiepoppare, rockkids, synthare och gothare som då befolkade östra och mellersta Södermalm.

Med lite åldersdistans blir Mats Jonssons sardoniska vardagsbetraktelser än bättre, än festligare, märker jag vid en omläsning av »Hey Princess« (aktuell som nyutgåva, Galago). Stadiet »ung, pank, olyckligt kär och obscent självupptagen« är sedan länge passé, nu återstår bara igenkänningen, inte skammen.

Att »Hey Princess« släpps på nytt har med den fristående uppföljaren att göra, »Mats kamp«. I den har Mats blivit 28, flyttat ihop med sin kärlek Victoria och håller på att växa upp, något. Men han plågas av tanken på att vara en föredetting. I en serieruta hytter Mats med näven framför nyöppnade restaurangen »A la Turka« som flyttat in där Hannas tidigare låg: »Och just när jag ritade en generationsroman om indiekulturen, så dog den!«

Mats Jonssons underfundighet och träffsäkerhet är intakt. I alla fall nästan. Mats kamp är, liksom Knausgårds, en kamp om det där så uttjatade att få vardagen att gå ihop som småbarnsförälder. Mats blir nämligen pappa, till Ellen. Och där någonstans blir teckningarna emellanåt för slitna: de sömnlösa nätterna, relationsbråken, dagishämtningarna …

Fast så plötsligt, mitt i allt det där, bränner samhällskritiken till – livet på föräldrakooperativet »Tok-klok« är en uppvisning av konsumtionssamhällets mesta förlorare: barnen. Som skolas till statustänkande och loja värderingar.

I »Mats kamp« blottas föräldraskapets riktigt svåra utmaning: att inte tappa det mentala greppet. Att inte ge vika för uppförandekodex och duktighetshets. Och att inte tappa orden. Att berätta om den glädje ett barn ger en, utan att falla ner i schablonen, och förminska både sig själv och sitt barn, går det överhuvudtaget?

Det är som om Mats Jonsson, tids nog, inser sin begränsning och i stället för att brista ut i en kärleksbalad till sin dotter, avslutar med en svart, värdig serieruta. Och ordet: »Tack«.

»Mats kamp« och nyutgåvan av »Hey Princess« ges ut på Galago förlag.