Borgs bank missar guldläget

Anders Borgs femte statsbudget i all ära, men de verkliga rikshushållarna – de som faktiskt hushåller med statens pengar – finner man två kvarter från Stureplan i Stockholm. Hos Riksgälden.

Avstånden till regeringens Rosenbad är egentligen inte så långt: högst upp i myndigheten sitter Fredrik Reinfeldts föregångare på moderatledarposten, Bo Lundgren, och chef för skuldförvaltningen är Anders Borgs gamla arbetskamrat från Alfred Bergs penningmarknadsfirma Transferator, Thomas Olofsson.

Tillsammans har de en svensk statsskuld på drygt 1 000 miljarder kronor – eller 122 000 kronor per invånare om man så vill – att beta av i den takt som finansministern har dikterat.

I dessa skuldkristider är det en närmast försumbar summa. Medan länder som Grekland, Italien och USA har en skuldbörda på över 100 procent av BNP ligger Sveriges på 35 procent.

Det är just den kombinationen – en krisande världsekonomi och ett tryggt Sverige – som ger Riksgälden nya bekymmer. Om än angenäma sådana mot vad tjänstemännen på Norrlandsgatan 15 har för vana att hantera.

– Sverige har blivit ett Lillschweiz, säger Riksgäldens Thomas Olofsson.

På ekonomspråk handlar det om en flykt till kvalitet. Panikslagna investerare söker en säker hamn att placera sitt kapital i. Då lockar svenska statspapper. Trots att avkastningen på de statsskuldväxlar och obligationer som Riksgälden ger ut är minimal, eller till och med obefintlig om man räknar med inflationen.

För ju fler pensionsfonder, försäkringsbolag och centralbanker som vill låna ut pengar till Riksgälden i hopp om att säkra så mycket av sitt värde som möjligt, ju lägre blir räntan på de statspapper de köper.

– Just nu är det är rekordlåga räntor, säger Jussi Hiljanen, chef för ränteanalys på SEB.

På ett halvår har räntan på obligationer med tio års löptid gått från redan låga 3,5 procent till 1,7 procent – den lägsta nivån någonsin i Sverige. Och för en månad sedan kunde Riksgälden låna upp en miljard euro åt Riksbanken på ett tvåårigt lån för 0,93 procents ränta – det lägsta eurolånet någonsin i Europa. Faktum är att lånet övertecknades tre gånger om, vilket visar hur eftertraktade statspapperna är.

Riksgälden har lånat upp pengar åt svenska staten sedan 1789, då myndigheten tillkom för att finansiera Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland. Aldrig har de kunnat låna så billigt som nu. Vilket paradoxalt sker i ett läge där Sverige inte behöver låna pengar, åtminstone inte enligt finansminister Anders Borg som har gjort skuldreducering till en dygd. Tvärtom kommer statsfinanserna att gå med överskott både i år och nästa år, och statsskulden därmed fortsätta att minska, enligt Riksgäldens prognoser.

Men det är ju nu staten borde låna, börjar allt fler resonera.

»När pengar är gratis finns det ingen anledning att hålla igen«, skrev SEB:s tidigare chefsstrateg Henrik Mitelman i en krönika i Dagens Industri förra veckan, och konstaterade att »Med en real ränta under noll tjänar staten pengar ju mer den lånar«.

Om pengarna dessutom används för att finansiera exempelvis infrastruktur skulle de ge dubbel avkastning, eller trippel om man räknar in stimulanseffekten i en tid när svensk ekonomi riskerar att dras in i den ekonomiska oron på kontinenten.

– Om vi går in i en global avmattning kommer det självklart att slå mot Sverige, och då är det sannolikt att vi får budgetunderskott och tvingas låna upp mer senare. Men då är det inte givet att räntorna är så här låga. Så ur ett skattebetalarperspektiv är det ingen tvekan om att det skulle vara ganska bra att låna upp lite mer nu för att ta höjd för framtiden, säger Nordeas räntestrateg Fredrik Floric, som i ett utskick från banken nyligen ställde den retoriska frågan: »Vore det inte en perfekt tajming att utnyttja möjligheten att ge ut extra obligationer, i stället för att vänta på budgetunderskott?«

Riktigt så enkelt är det inte, menar Riksgäldens Thomas Olofsson. Riktlinjerna från finansdepartementet är tydliga: låna när det är underskott i statsbudgeten, amortera när det är överskott. Allt till så liten kostnad och risk som möjligt.

De senaste åren visar dock att Riksgälden har ett visst handlingsutrymme. Strax efter investmentbanken Lehman Brothers fall i september 2008 beslutade Bo Lundgren att ge ut statsskuldväxlar till ett värde av 150 miljarder kronor med enda syfte att få i gång en iskall finansmarknad, vilket Riksgäldens egna jurister ifrågasatte lagligheten i. Och under 2009 spekulerade Riksgälden i att kronan var undervärderad – genom att flytta över 50 miljarder kronor av utlåningen till utländsk valuta – vilket ett år senare gav en vinst på 8 miljarder kronor.

Men att nu börja låna pengar bara för att räntan är rekordlåg är inte ett alternativ, enligt Thomas Olofsson.

– Vi varken kan eller vill. Det skulle förstöra den förutsägbarhet vi eftersträvar. Investerarna ska veta ungefär vilka lånebehov vi har. Vi kan inte bara skyffla ut massor med obligationer för att det är billigt.

Inte heller planerar Riksgälden att öka löptiden på obligationerna de ger ut, för att på så sätt binda lånen till den historiskt låga räntan.

Låneplanen ligger fast.

– Vi kan inte skutta omkring som en apa i ett litet träd, utan vi rör oss som en stor elefant i trånga utrymmen. Det är det som är vår strategi, säger Olofsson.