De fallna profeterna

»Nu har jag försökt göra mig till ovän med så många grupper av ekonomer som möjligt. Jag tror att jag har fått med de flesta: andra makroekonomer, finansiella ekonomer, ekonomhistoriker, centralbanksekonomer, ekonometriker plus alla andra som inte vill prata om samma saker som jag själv på kafferasterna. Jag har även varit lite kritisk mot mig själv.«

Kollegorna i panelen tittade på honom. Kollegorna i publiken tittade på honom.

Vad var det Lars Calmfors, den svenska nationalekonomins enda fixstjärna, just hade sagt?

Om dem, om deras yrke, om deras världsbild.

Det var en tisdagskväll i januari 2010, och herrarna i Nationalekonomiska föreningen – för det var nästan bara ålderstigna män – hade samlats i Handelshögskolan i Stockholm för att debattera. Precis som de brukar göra en handfull gånger per år och hade så gjort sedan den gamle finansministern Carl Fredrik Waern för första gången kallade till möte på Hotell Rydberg den 29 januari 1877.

Men det var något speciellt över just denna tillställning. Föremål för debatten var varken ekonomin eller den ekonomiska politiken. För första gången handlade debatten om ekonomerna själva. Eller som det hade formulerats i kallelsen: »Vilka lärdomar bör den nationalekonomiska professionen dra av den ekonomiska krisen?«

Och först ut att tala i raden av tunga nationalekonomer var alltså Lars Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet och professor i internationell ekonomi. Han gick rakt på sak:

– Frågan är om vi nationalekonomer har gjort ett tillräckligt bra jobb? Jag tycker det uppenbara svaret är nej.

Resten av tiden ägnade han åt att såga allt och alla i sin egen kår: det är risker som underskattas, analyser som är felaktiga, teorier som inte stämmer och modeller som inte håller måttet. Kanske allvarligast, menade Calmfors, är att det knappt längre existerar några ekonomer som ser den stora bilden, som försöker förstå ekonomin i sin helhet.

– Har vi inte fått för många specialister? Behöver vi inte fler »allmänläkare« – om jag får använda den formuleringen – som intresserar sig mer för breda frågeställningar? Numera kan man ju inte tala om allmänläkare utan att också omedelbart tänka på obducenter. Behöver vi flera sådana också? Svaret är väl att det är vi alla egentligen redan, sa Calmfors.

Han hade kunnat tillägga dödgrävare. Ekonomerna hade grävt sin egen grav, om man fick tro den offentliga debatten, genom en ekonomisk kris de inte hade förutspått, inte kunde förklara och inte hade lösningen på. Vissa gick så långt som att hävda att ekonomerna själva var orsaken till krisen; att det var deras komplexa finansiella instrument, deras lågräntepolitik och deras legitimering av avregleringar som hade gjort att investmentbanken Lehman Brothers och sedan hela världsekonomin kollapsade hösten 2008.

Nu låg nationalekonomin på en iskall brits innanför Handelshögskolans stenväggar, dissekerad av Lars Calmfors själv. Landets nationalekonomer flockades runt – frågan är om Nationalekonomiska föreningens möten någonsin dragit så mycket folk? – och såg på med skräckblandad förtjusning.

Det var en tillställning ingen ville missa.

Det är lätt att glömma, men bara några år innan depressionen återuppstod var ekonomerna på den absoluta toppen av sin popularitet. I akademiska kretsar talades det om »the Great Moderation«: världsekonomin hade inte sett en stor kris på ett kvarts sekel, konjunktursvängningarna hade blivit allt mildare. Självständiga centralbanker hade avvärjt inflationshotet och lågkonjunkturerna var under kontroll.

Nationalekonomerna hade inte bara lyckats tämja världsekonomin, de kunde till synes förstå världen in i minsta detalj. Överst på bokförsäljningslistorna låg »Freakonomics«, där författarna Steven Levitt och Stephen J. Dubner använder statistik och nationalekonomisk teori för att förklara allt från sumobrottning till Ku Klux Klan.

Ingen utryckte ekonomernas oumbärliga roll bättre än den republikanska senatorn John McCain när han förklarade vad han skulle göra om centralbankschefen Alan Greenspan skulle dö.

– Jag skulle sätta på honom ett par mörka solglasögon och behålla honom så länge jag kunde, skämtade Arizonasenatorn.

2003 kunde nobelpristagaren och en av de mest betydelsefulla nationalekonomerna genom tiderna, Robert Lucas, som kallats »The Keynes Killer«, i ett tal hos amerikanska ekonomföreningen, stolt deklarera:

– Makroekonomin har i sin ursprungliga mening uppnått sitt mål: det centrala problemet med att förhindra depressioner är i praktiken löst, och har faktiskt varit löst i flera decennier.

Det var en seger i dubbel bemärkelse. Å ena sidan i den reella ekonomin, å andra sidan i den akademiska striden mellan olika teoretiska skolor. Vilket var en minst lika stor bedrift sett ur ett historiskt perspektiv.

Den nationalekonomiska makroteorin föddes ur den stora depressionen på 1930-talet. Ekonomer hade det visserligen funnits i olika former så länge människosläktet hade bedrivit handel; från Bibelns Josef som förkunnade att man behöver spara under de feta åren för att kunna konsumera under de magra, till Adam Smith på 1700-talet som menade att det gemensamma tjänar på om individerna handlar efter sitt egenintresse.

Sverige fick sin första professor i nationalekonomi redan år 1741 i Anders Berch vid Uppsala universitet.

Ändå var det som om tideräkningen började om med John Maynard Keynes, en brittisk tjänsteman vars lärdomar från krisen på 1930-talet lade grunden till såväl forskningen som den ekonomiska politiken de kommande decennierna.

Av allt han skrev var det framför allt en sak man tog till sig: att marknaden på egen hand saknar förmåga att skapa stabilitet och full sysselsättning, varför det är nödvändigt för staten att bedriva en kontracylisk finanspolitik. Låna pengar för att stimulera i lågkonjunktur, överbalansera statsbudgeten i högkonjunktur.

Det fungerade fram till mitten på 1970-talet då ekonomin drabbades av stagflation – ökad arbetslöshet och ökad inflation på samma gång – vilket var svårförklarligt med keynesianska modeller och ännu svårare att hantera med keynesianska verktyg.

Nationalekonomin skulle nu genomgå en andra, antikeynesiansk, revolution, ledd från universitetet i Chicago. I spetsen gick frimarknadsliberalerna Robert Lucas och Eugene Fama.

Chicagoskolans utgångspunkt var enkel: människor agerar rationellt och marknader skapar sin egen jämvikt. Enligt deras hypotes om effektiva marknader reflekterar priset på en finansiell tillgång – exempelvis aktier – alltid all tillgänglig information. Marknaden prissätter så att säga alltid rätt. På så sätt är det i praktiken omöjligt för ekonomiska bubblor att uppstå, eller åtminstone bestå – om någon tillgång är övervärderad kommer investerarna upptäcka det och sticka håll på bubblan innan det uppstår en reell kris.

Kriser är något som skapas av regleringar och finanspolitik, menade Chicagoskolan i full kontrast till Keynes.

Utvecklingen fick den nationalekonomiska professionen att delas i två läger. I stridens hjärta, USA, kom man att kalla de två sidorna för sötvattensekonomer respektive saltvattensekonomer. Sötvatten efter universiteten inne i landet – framför allt Chicago – och saltvatten efter kustuniversiteten – Berkeley, Harvard, Massachusetts Institute of Technology (MIT) etcetera – där keynesianismen hade starkare fäste.

Till en början var det som om de två talade olika språk, med varsin uppsättning teorier och metoder.

Saltvattensekonomen och nobelpristagaren Bob Solow förklarade en gång skillnaden med följande liknelse:

– Föreställ dig att någon sätter sig bredvid dig och säger att han är Napoleon Bonaparte. Det sista jag vill göra i det läget är att dras in i en teknisk diskussion om kavalleritaktik vid slaget om Austerlitz. Om jag gör det blir jag taktiskt indragen i ett spel som förutsätter att han är Napoleon.

Ändå var det precis det som hände. Saltvattensekonomerna kom med tiden att köpa Chicagoskolans grundantaganden om rationella aktörer och effektiva marknader i takt med att »the Great Moderation« såg ut att ge sötvattenekonomerna rätt.

Samtidigt kom sötvattensekonomerna alltmer att acceptera den nykeynesianska ekonomiska politik som växte fram, av den enkla anledningen att saltvattensekonomerna hade övergett den kontracykliska finanspolitiken till förmån för penningpolitik och tron på att realekonomin kunde styras med enbart räntan.

Bräckt nationalekonomi, skulle man kunna kalla det som började dominera från mitten på 1980-talet. De tankarna tog över institutionerna världen över. Idéerna kom också att praktiseras av fristående centralbanker – inklusive svenska Riksbanken – som fick inflationsbekämpning som sitt främsta mål.

I ett kvarts sekel såg ekonomerna ut att ha det mesta under kontroll. Men det fanns ett stort problem, vilket skulle visa sig med all kraft hösten 2008. Modellerna – så kallade DSGE-modeller – som de bräckta ekonomerna arbetade med, oavsett vilken skola de i grunden tillhörde, saknade i nästan samtliga fall en sak. Där fanns ingen finansmarknad, och således inga banker, och därmed inget Lehman Brothers.

Enligt teorierna om jämvikt kunde ju inte finansmarknaden hamna i kris, och skulle den mot förmodan hamna i kris skulle den inte dra med sig resten av ekonomin.

Dagen då Lehman Brothers föll blev därför också dagen då den nationalekonomiska makroteorin föll från sin piedestal. Eller som domen från den kanske mest kända nationalekonomen av dem alla i dag, den amerikanska nobelpristagaren Paul Krugman, lyder:

– Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst, och som sämst direkt skadligt.

En annan professor, Philip Mirowski på Notre Dame-universitetet i USA, föreslog att man helt enkelt skulle upphöra med att dela ut Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne de kommande tre åren, med motiveringen:

– Om nationalekonomerna fortsätter att ge sig själva pris för allt mer ovidkommande teorier blir priset bara mer pinsamt.

På fjärde våningen i Ekonomikum – ekonomernas högborg i Uppsala – sitter professor Nils Gottfries i ett rum belamrat med pärmar, travar med papper och överfulla bokhyllor från golv till tak. En av veteranerna i skrået.

Han har ljusgrått skägg och lutar pannan i handen. Han har just fått frågan om nationalekonomerna inte borde ha kunnat förutse krisen, och funderar bekymrat. Efter en lång paus svarar han:

– Vi vanliga makroekonomer har ju ingen koll på finanssektorn, vi vet inte mycket om de där sakerna. Det är de finansiella ekonomerna man får fråga, varför varnade inte de?

Svensk nationalekonomi är en liten värld. Om man räknar alla makroekonomer verksamma på universiteten är de inte fler än att de skulle kunna rymmas i en folkabuss. Teoretiskt och metodologiskt sett skulle de få plats i en liten bubbla.

Nils Gottfries är ett talande exempel på det.

– Jag tycker om det rationella förväntningsbegreppet trots att jag är och alltid har varit keynesian. Det är logiskt: om världen fungerar på ett visst sätt så kommer folk att skapa förväntningar som är rationella i den världen, säger han.

Och tillägger:

– Men grundproblemet som jag tycker att finanskrisen pekar på är att förväntningarna om den ekonomiska utvecklingen ändrades i ett slag, på grund av saker som ingen förstod. Ingen visste hur många banker som skulle drabbas och hur stora förlusterna var.

Investmentbankerna hade, enligt Gottfries, för hög skuldsättning, för liten buffert och var för dåligt reglerade – samtidigt som ekonomerna underskattade riskerna och spridningseffekterna.

– Det är klart att vi borde haft folk som kunde det här bättre, det är klart. Men jag tycker inte att det finns någon anledning att ifrågasätta grundteorin.

Samma försvar för den förhärskande makroteorin finner man sju mil söder ut, i ett välstrukturerat rum på åttonde våningen i Stockholms universitets ljusblå höghus. Där, på det prestigefyllda Institute for International Economic Studies, sitter professor Per Krusell.

Han är Nils Gottfries motpol i svensk nationalekonomi, men låter ändå likadant. Bara mer resolut när han avfärdar nationalekonomins kritiker.

– De är helt ute och cyklar. Kritikerna slåss mot antaganden som ingen gör längre. Inte ens Lucas talade om den perfekta marknaden för att han trodde på den. Han gjorde det för att det var det enklaste sättet att visa etablissemanget att den då etablerade makroforskningen hade fundamentala brister, säger Krusell.

För Krusell är det inte tal om ett paradigmskifte – så som nationalekonomin genomgick under de ekonomiska kriserna på 1930-talet och 1970-talet – eller ens om en återgång till mer keynesianism.

– Jag säger inte det för att jag är part i målet. 90 procent av min egen forskning handlar om marknadsmisslyckanden. Man vill gärna hitta en källa till stora marknadsmisslyckanden, men det är så himla svårt, säger Krusell.

Ingen modell kommer att kunna fånga alla kriser eftersom kriserna inte ser likadana ut. Men det är inget skäl för ekonomerna att överge sina modeller, menar Krusell.

– Alla modeller bygger på förenklingar och antaganden. Man vet aldrig om man har förenklat för mycket. Men så måste det på något sätt vara.

Risken som Krusell varnar för är snarare om folk fastnar i finanskrisen 2008 och blir som generaler som tenderar att utkämpa gårdagens slag.

För honom, liksom de andra inom svensk nationalekonomi, är striden redan vunnen. Ingen verkar umgås med tankar på att överge sina teorier eller metoder. Få verkar se behovet av den självprövning som Lars Calmfors talade om hos Nationalekonomiska föreningen.

För att över huvud taget hitta någon som står för ett alternativ måste man bege sig långt ut i nationalekonomins utkanter. Till Malmö högskola närmare bestämt, och en professor i – samhällskunskap. Som publicerar sig lika ofta på debattsajten Newsmill som i vetenskapliga tidskrifter.

Lars Pålsson Syll är en »one man show« – som han själv beskriver det – inom svensk nationalekonomi.

– Det finns en anledning till att jag sitter på Malmö högskola och inte på Handelshögskolan i Stockholm eller någon av de andra prestigetunga ekonomiska institutionerna. Det är ingen tillfällighet, säger Pålsson Syll.

Om rådande nationalekonomin säger han:

– I den framställs ekonomin i grunden som en bytesekonomi, då missar man det helt avgörande inslaget av pengar, finanser och osäkerhet.

Lars Pålsson Sylls kamp mot allt vad rationella förväntningar och effektiva marknader heter var länge tröstlös. Liksom hans försök att få kåren att börja läsa Keynes klassiker och inte bara urvattnade nykeynesianer. Så kom den ekonomiska krisen, som i Lars Pålsson Sylls ögon gav honom rätt. Men nej, inte började man lyssna på honom för det.

– Det känns som om det är jag mot de andra.

Ett tecken så gott som något om tillståndet för nationalekonomin i Sverige.

John Maynard Keynes skrev en gång att svårigheten inte ligger så mycket i att utveckla nya idéer som att fly från gamla. Ett påstående som tycks ha lika stor giltighet i dag, oavsett om man talar om fallna sötvattensekonomer som klamrar sig fast vid sina teoribyggen eller revanschlystna saltvattensekonomer som ser möjligheten till Keynes återkomst.

Det är lättare att blicka tillbaka än att tänka nytt.

– Vi inser att det behövs bättre teorier, det insåg vi före krisen också, men att gå därifrån till att komma på hur teorierna ska se ut, det är ett stort steg. Vore det lätt hade vi redan gjort det, säger professor Martin Flodén vid Stockholms universitet.

Han tar den centrala frågan om rationalitet som exempel.

– På något sätt är det väldigt lätt att anta att alla aktörer är rationella och alla marknader är perfekta. Då finns det en unik modell. Men om människor inte är rationella är det svårare. Det finns ju ett oändligt antal sätt att vara irrationell på. Det är väldigt svårt att göra något utifrån den insikten, säger Flodén.

Det låter som en paradox utan lösning: behovet av ett paradigmskifte inom nationalekonomin finns där, men inte förutsättningarna. I avgrunden däremellan har ekonomerna fallit ner från sin upphöjda position som moderna profeter.

Vad ska man med nationalekonomer till om de inte kan förklara ekonomin?

Året efter finanskrisen var frågan högst relevant. Sedan hände något som ironiskt nog kan bli ekonomernas räddning. Världen föll in i en ny kris. Grekland, Irland, Spanien, Portugal, USA och Italien fick se sina statsskulder explodera.

Det var på många sätt en klassisk ekonomisk kris som hämtad från den national­ekonomiska läroboken. Logiken följde den enklaste av modeller: en stat kan i längden inte göra av med mer pengar än den tar in i skatt. Den vetskapen finns ju till och med i själva begreppet ekonomi, sprunget ur grekiskans ord för hushållning.

Därmed kastas rollerna om. Denna gång är det oansvariga politiker som inte har klarat av att hushålla med resurserna, och nu behöver de ekonomernas hjälp för att klara upp situationen.

Det här var ju precis vad Chicagoskolans fader Milton Friedman hade varnat för när han sa:

– Låt den federala regeringen styra över Saharaöknen, och om fem år kommer de att ha brist på sand.

För nationalekonomerna öppnar sig den lätta vägen ut ur deras egen legitimitetskris. När verkligheten återigen passar in i modellerna kan man låtsas som om finanskrisen aldrig hade visat hur fel de kunde ha – även om det kommer till priset av att nödvändig teoretisk utveckling uteblir.

Speciellt när skuldkrisen samtidigt ger dem möjligheten att peka på konsekvenserna av den keynesianska stabiliseringspolitiken i praktiken: det är lätt att stimulera, men svårare att strama åt. Så även om keynesianismen skulle fungera i teorin skulle krisländerna inte ha råd att genomföra den.

Då återstår bara den nationalekonomi som formades i Chicago på 1970-talet. Samma teoribygge som nyss föll som ett korthus.

Fakta | Eurokrisen

I början av veckan ökade oron för att Grekland ska göra konkurs, och sluta betala räntor på sina lån. Risken bedömdes då som 98 procent, det framgår av prissättningen på skydd mot betalnings­inställelse. Det är framför allt tyska och franska banker som kommer att drabbas, de stora aktörernas aktiekurser har rasat med mellan 40 och 70 procent i år.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa att hon inte tänker låta Grekland ställa in betalningarna under »oordnade former«. Grekland sänkte nyligen sin tillväxtprognos för i år till minus fem procent.

Adam Smith

1723–1790. Skotsk filosof och matematiker. Räknas tillsammans med David Ricardo och John Stuart Mill till nationalekonomins klassiker. Skrev i sin mest berömda bok »Nationernas välstånd« om den osynliga handen som styr marknaden och ser till att individens egoistiska strävanden leder till det gemensammas bästa.

John Maynard Keynes

1883–1946. Brittisk tjänsteman och publicist. Socialliberal som ville rädda kapitalismen undan marknadsekonomins återkommande kriser. Lade med boken »The General Theory of Employment, Interest, and Money« grunden till den keynesianska politik som kom att dominera ekonomin efter andra världskriget, där lågkonjunkturer möttes med stimulanser.

Milton Friedman

1912–2006. Amerikansk ekonom född i Ungern. Förgrundsgestalt för Chicagoskolan. Nyliberal som startade revolutionen mot keynesianismen. Var förgrundsgestalt för den monetaristiska skolan, som menar att det viktigaste är att påverka penningmängden för att hålla nere inflationen, medan kontracyklisk finanspolitik är direkt skadligt för ekonomin.

Robert Lucas

Född 1937. Amerikansk ekonom tillhörande Chicago-skolan. Den mest inflytelserika nationalekonomen de senaste 40 åren. Tilldelades Nobelpriset 1995 för »att ha utvecklat och tillämpat hypotesen om rationella förväntningar och i grunden förändrat makroekonomisk analys och synen på ekonomisk politik«.