Mästare i känslopjunk

I början av åttiotalet låg tiotusentals unga tjejer vakna nätterna igenom och läste Marianne Fredrikssons böcker. Hon var en av de författare som betydde mest för mig i lägre tonåren och för många av mina kvinnliga vänner var romanen »Simon och ekarna« själva inkörsporten till vuxenlitteraturen. Själv hade jag svårt med identiteten och zappade därför glatt mellan Fredrikssons »Den som vandrar om natten« och Tolkiens »Sagan om ringen«. En förvirrad tid.

Ett tag såg det faktiskt ut som om Fredriksson skulle bli accepterad av det litterära etablissemanget. Vid sidan av de kommersiella framgångarna fick hon ett visst kritikererkännande, men under nittiotalet svängde pendeln tillbaka igen. Kvaliteten på de romaner Marianne Fredriksson fortsatte att spruta ur sig sjönk, och alltså dalade hennes litterära stjärna. Nu kan det vara dags för revansch.

Tidningsdrottningen, som blev en av Sveriges bäst säljande romanförfattare men aldrig någonsin accepterad av etablissemanget, ler säkert i sin himmel åt att filmatiseringen av hennes mest hyllade bok »Simon och ekarna« snart går upp på biograferna. Även den numera pensionerade Bengt Nordin, Mariannes litteräre agent och personlige vän, glädjer sig:

– Jag hoppas att det leder till att Marianne får upprättelse. Hennes böcker borde kunna läsas i många generationer och om det kan komma fler filmatiseringar med återutgivningar i bokform som en följd av detta, så tror jag att hon har chansen att bli en ny Selma Lagerlöf.

Det är svenska Lisa Ohlin som regisserar »Simon och ekarna« men denna kvalitetsproduktion har sedan länge varit en europisk angelägenhet med finansiärer från en rad länder – vilket fick den först tillfrågade regissören Björn Runge att i vredesmod säga upp sig.

– För många kockar, var Runges kommentar till avhoppet.

För att förstå vem Marianne Fredriksson var och vilken ställning hon hade i svensk offentlighet, kan man jämföra med en nutida framgångsrik chefredaktör som Amelia Adamo. Säg att Adamo helt plötsligt – på toppen av sin karriär – hade gått igenom en livskris, börjat i terapi och satt i gång med att skriva skönlitteratur, så begriper ni hur jag menar. Något kan det säkert förklara varför domen över Marianne Fredriksson blev så hård – radikala karriärbyten är inget som brukar uppskattas i Sverige, särskilt inte om karriärbytaren blir framgångsrik i sin nya roll.

– Marianne förstod aldrig hur det kunde vara en sådan stor skillnad på kritiken i Sverige jämfört med i utlandet, säger Bengt Nordin. Hennes egen tes var att i utlandet recenserades berättelserna men i Sverige försökte man sig på att även bedöma vad författaren egentligen ville säga. Och att mycket av vad hon skrev ansågs »flummigt« här hemma. Jag håller med och tror dessutom att hennes enorma framgångar på den tiden inte alltid sågs med blida ögon.

Marianne Fredriksson växte upp i Göte­borg, och glömde aldrig de socialdemokratiska värderingar hon fick i sig med modersmjölken. På kvällstidningen GT blev hon under sextiotalet journalist och när ryktet om vilken nyfiken och orädd reporter hon var nådde Stockholm rekryterades hon blixtsnabbt av Åhlén & Åkerlund. Hon skulle rycka upp specialtidningen Allt i Hemmet. Precis som Adamo visste hon vad som låg i tiden och vad som sålde, och kunde därför skissa fram Vi Föräldrar, den nyskapande tidning som profiterade på den unga generationens osäkerhet inför barnafödande och föräldraskap.

När legendaren Buster von Platen skulle ge nytt liv åt Svenska Dagbladet 1974, ville han ha med sig Fredriksson. På den tiden tyckte hon, enligt mångårige kollegan Erik Sidenbladh, att nyhetsjournalistik var det tråkigaste som fanns. Så Marianne Fredriksson blev tvungen att uppfinna en alldeles egen genre. Idag-sidan såg dagens ljus. Så där väldigt många efterföljare fick den inte på studs, men nu efteråt ser vi att den har förändrat redaktionernas sätt att tänka och fungera. Journalistik om psykologi och existentiella frågor som tidigare fanns ute i marginalen, får plötsligt hela uppslag.

Mycket har skrivits om Marianne Fredrikssons livskris – och om den terapeut som öppnade hennes ögon för new age och alternativt tänkande. Hon vidhöll alltid att första romanen, »Evas bok«, kom till henne under meditation. I början av åttiotalet ökade intresset för new age, samtidigt som skepsisen mot »flumimporten« från USA fortfarande var stark. Sjuttiotalet hade präglats av en politiserad och förnufts­baserad kultur, och litteraturkritikerna var strikta marxister, allergiska mot allt känslopjunk. I detta klimat började Fredriksson intressera sig för bibliska berättelser och antika myter, sådant som hade varit tabu tidigare.

Kanske var det just därför hon fick ett så stort genombrott. Hennes böcker slog en bräsch i muren av rationell tråkighet – när hon författade och kvinnor läste, så skapade de tillsammans något som smakade förbjuden frukt. Hon diktade fritt ur hjärtat, som det brukar heta, utan att bry sig om litterära konventioner. På ett okomplicerat och föga politiskt korrekt vis gestaltade hon typiskt kvinnliga erfarenheter som misshandel, våldtäkt och utomäktenskapliga födslar. Det fanns inga ämnen hon var för fin för att ta i. Samtidigt kunde en kvinnlig läsekrets uppskatta att hon till skillnad från spektakulära författare som Jackie Collins använde ett vårdat språk och avhöll sig från detaljerade samlagsbeskrivningar. Anständiga äldre damer behövde inte skämmas över att ha en Fredriksson liggande på nattduksbordet.

På nittiotalet började Marianne Fredrikssons romaner att få en räckvidd långt utanför Sveriges gränser. I början var det dock ganska besvärligt att sälja henne till utlandet, berättar Bengt Nordin. Några böcker hade utkommit i de nordiska länderna men utan försäljningsframgångar.

– Vi lyckades, efter enormt många refuseringar från andra bokförlag i Tyskland, hitta ett stort förlag som också ville satsa på hennes bok »Anna, Hanna och Johanna«. Vi sålde rättigheterna redan 1995 men det dröjde till mars 1997 innan boken var översatt och utgiven. Jag glömmer aldrig den glädje vi kände när boken i maj 1997 gick in på Der Spiegels tio-i-topplista. Där låg den kvar på förstaplats i över ett och ett halvt år. Dessutom innehade hon andraplatsen under en del av samma period med »Simon och ekarna«.

När Tyskland väl fick upp ögonen för Marianne Fredriksson blev det inledningen till en ovanligt intensiv kärlekshistoria. En svensk-tysk kritiker som vill vara anonym säger att den tyska framgången kan ha haft att göra med att Fredriksson på ett ofarligt sätt hanterade saker som hade varit tabu i landet efter andra världskriget: skuldfrågorna, våld mot kvinnor, släktband och relationer mellan svenskar och judar. Filmatiseringen av »Simon och ekarna« är som ett mikrokosmos där hela den tyska krigs- och efterkrigshistorien ryms – fast berättad och återgiven från en trygg plats, nämligen det oskuldsfulla, neutrala Sverige.

– Jag tror att det stämmer, säger Bengt Nordin. Inte minst när det gäller just »Simon och ekarna«. Men framför allt fick vi höra att i Tyskland fanns det ingen författare som skrev som Marianne. Den berättartraditionen saknades. På någon av de sista Frankfurt-bokmässorna jag besökte, när svenska deckarförfattare hade fått uppmärksamhet och var populära, sa en av de stora utländska förläggarna till mig: Men mest av allt söker vi efter en ny Marianne Fredriksson!

Det kan verka lite märkligt att den eftertänksamma Marianne Fredrikssons bortgång skulle orsaka en av de mest pikanta skandalerna i svensk litteraturhistoria. Innan hon avled 2007 ändrade nämligen Marianne Fredriksson sitt testamente så att all kvarlåtenskap, förutom 100 000 kronor till organisationen »Läkare utan gränser«, tillföll hennes assistent och trädgårdsmästare Samuel Reyes. De två döttrarna blev av naturliga skäl upprörda och försökte få testamentet ogiltigförklarat i tingsrätten, grundat på att ett av testamentets vittnen inte varit medveten om vilken typ av handling som skrevs under. Men tingsrätten gick emot döttrarna som alltså i princip blev arvslösa.

– Jag beklagar att det blev så, säger Bengt Nordin. Inte för att hennes personliga assistent fick del av hennes tillgångar, eftersom jag vet hur mycket han betytt för henne. Utan för att hon på slutet tappade kontakten med sina döttrar.

»Skandalen« kastar en viss skugga över ett författarskap som i övrigt gick i ljusets och tröstens tecken, och som fortsätter att framstå som unikt. Svensk underhållningslitteratur som numera domineras av deckare verkar helt enkelt inte kunna få fram någon ny Marianne Fredriksson.

Hon fortsätter att vara en ensam stjärna och inspiratör, inte minst för alla i den blomstrande feelgood-branschen. Och det är kanske där, bland bästsäljande författare som immunologen Sanna Ehdin och självkänsla-nu-experten Mia Törnblom, man hittar Marianne Fredrikssons riktiga arvtagerskor.