Den stora baksmällan

I gathörnen kring Möllevångstorget i Malmö svärmar chaufförerna.

– Taxi, taxi?

– Taxi?

Till området kring torget går man dagtid för att köpa billiga grönsaker och dricka espresso på kaffebaren på hörnet. Här ligger halalköttaffären på samma gata som det autonoma kaféet, vinylskivbutiken och konstgalleriet. I småbutikernas kassor kan man be om de billiga cigaretterna, som förvaras under disken och kostar trettio kronor paketet.

Det billiga, enkla och mångkulturella livet runt Möllan, som får konstnärer, arkitekter och författare att flytta söderut, har gjort att Malmö börjat kallas Sveriges Berlin.

På kvällen äter man några av Malmös bästa middagar här, om man inte vill bli mätt på falafel för en tjuga. Man kryssar mellan drinkar på innebarerna och öl på de små, billiga indiska restaurangerna. Sedan dansar man på någon av alla klubbar i kvarteret, eller går på fest i någon av de stora sekelskiftesvåningarna. Det pågår en rörelse runt torget.

– Taxi, taxi? Taxi?

Tidigt på kvällen går det trögt för svarttaxichaufförerna, men när nattklubbarna stänger vid tretiden går bilarna österut i skytteltrafik. Fem minuters bilfärd bort ligger Norra Grängesbergsgatan, i ett industriområde ett stenkast från centrum. Här har många druckit ljumma burköl och dansat på taken. Nere i en källare fortsätter flera av Malmös klubbarrangörer att ordna fest när alkoholtillstånden inte längre gäller, men det är fortfarande många timmar kvar av natten.

Åtminstone var det så fram till i somras. Då knivhöggs dörrvakten till svartklubben på Norra Grängesbergsgatan 19 till döds, när han vägrade släppa in några män som kopplas till ett kriminellt gäng i Malmö. Det är sådant som gör att Malmö också fått öknamnet Sveriges Chicago.

Sedan mordet på en 15-årig pojke på nyårsnatten är det berättelsen om Chicago vi har hört, staden med illegala vapen och gäng, där dödsskjutningarna har flyttat ut på gatan.

När vanliga medborgare frågar vad de kan göra brukar polisen, kriminalreportrarna och politikerna peka på samma sak: Stöd inte den svarta handeln.

– Mycket av det vi ser i form av skjutningar och grova brott handlar om att skaffa sig ett våldskapital, för att bland annat freda ekonomisk verksamhet. Den vanlige malmöbon som vill komma över billiga ­cigaretter, tycker samtidigt att det grova våldet är oacceptabelt, men ser inte att de här två hänger ihop, säger Henrik Stiernblad, polischef med operativt ansvar för gängsatsningen Fokus Malmö.

Sextio procent av stadens kontrollerade butiker säljer smuggelcigaretter. Polisen vet att delar av pengarna går till organiserad brottslighet. Samma sak gäller smuggel­spriten, som körs i busslaster från Tyskland.

Vi vet inte om de senaste dödsskjutningarna i Malmö är kopplade till gängen. Men vi vet att den organiserade brottslighet som bidrar till bilden av Sveriges Chicago bland annat försörjer sig på en verksamhet som gör Malmö till Sveriges Berlin: svartklubbarna. De är populära hos den unga, kreativa befolkning som kommunen arbetar aktivt för att locka till sig.

Berlin och Chicago går hand i hand genom Malmö. Den kreativa staden förser den kriminella med pengar, som förser den kreativa med nöjen.

Solen sken lördagen den 12 mars förra året, när Malmö firade sina 300 000 invånare med tårta på Stortorget. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu var på ovanligt gott humör. Hans stad växer och lockar unga. Det är det som kännetecknar en framtidsstad, tänkte han.

Befolkningsrekordet är viktigt för Malmö. Under många år lämnade människor staden. Nu ökar befolkningen med omkring 5 000 per år, tack vare invandring, högt barnafödande och en stor inflyttning av unga.

Reepalu upprepar gång på gång berättelsen om det kreativa, unga och nya Malmö, även om han kanske inte jämför med just Berlin. Han berättar om den döende industristaden, som vände utvecklingen, byggde en bro, ett skruvat torn och en högskola och blev en kunskapsstad. Nuförtiden finns det fler industriarbetare i universitetsgrannen Lund. Malmö har återuppstått i förnyad form och alla kommunanställda har fått gå kurs för att lära sig hur historien ska berättas.

Det finns en särskild målgrupp för kommunens storytelling om kunskapsstaden. Det är den så kallade kreativa klassen. Konceptet är plockat från den amerikanske forskaren Richard Florida, vars böcker står i varje stadsbyggnadsdirektörs bokhylla.

Tanken är att kreativa människor, som arbetar inom till exempel kultur och media, bidrar med innovationstänk och drar med sig de viktiga framtidsföretagen, som garanterar staden tillväxt. För att den kreativa klassen ska komma behövs ett rikt kulturliv och trendiga bostadsområden.

Malmö har lyckats bra, säger Veselinka Möllerström, kommunikationsforskare på Lunds universitet. I hennes nya avhandling om Malmö som kunskapsstad intervjuas nyinflyttade personer ur den kreativa klassen.

– Den del av den kreativa klassen som arbetar inom kultursektorn vill gärna ha det bångstyriga som inte passar in i några mallar. Den kultur som upplevs som äkta och svårtåtkomlig har dragningskraft, säger Veselinka Möllerström.

Den kreativa klassen vill inte ha det välkammade och slätstrukna. Den är van vid att åka till Berlin på helgerna och dansa till techno till sena morgonen och många tycker att det är självklart att kunna göra samma sak i Malmö.

Det har gett ett gott underlag för stadens festfixare. Svartklubbarna finns inte bara i industriområdena. Även Lilla torg, det närmaste man kan komma ett Stureplan i Malmö, hade en svartklubb i somras. I det lokala badhuset västerut mot de finare delarna av staden har det också funnits en klubb.

– Folk, särskilt inflyttade medelklass­hipsters, älskar svartklubbar och tycker att det är exempel på ett levande nattliv. Det ger också en känsla av att man har lite bättre koll än andra, säger Mona Masri, kulturjournalist och radioprofil i Malmö.

Klubbarna hajpas även i media, Sydsvenskan har tipsat om dem. Nöjes­guiden har hyllat dem. Grammisnominerade ­Maskinen har skrivit en låt om dem.

Norra Grängesbergsgatan var ett tag även namnet på en välbesökt blogg som skildrade gatan. Malmö stad utnämnde därför hela gatan till kulturarv.

»Här huserar svartklubbar och skrotupplag, moskéer och bilhandlare. Hit flyttar invandrarföreningar, små däckfirmor och baklavabagerier. Här finns falafelvagn och lampaffär, replokaler och en livsfarlig stärkelsefabrik. Allt det där och mer därtill, i en salig blandning«, står det på kommunens hemsida.

Det var ingen slump att en dörrvakt mördades utanför den klubb som har varit en av de populäraste på Norra Grängesbergsgatan. Malmös tungt kriminella har stora intressen i klubbarna och enligt polisen blir det ofta problem i samband med festerna.

Vid Norra Grängesbergsgatan har polisen mött mord, skjutningar, människohandel, våldtäkter, misshandel och rån. Här såldes en tonårsflicka i en uppmärksammad kopplerihärva. Strax intill avslöjades en illegal fabrik som tillverkade vattenpips­tobak.

De svartklubbar som fyller dansgolven med samma gäster som de etablerade klubbarna har alla ungefär samma livs­cykel. Unga festfixare får hyra en lokal billigt, vanligtvis av en förening. Inträdet delas med den som har lokalen. De flesta drivs av möjligheten att ha fest sent. Det handlar mer om kulturen än om pengarna.

De kriminella finns oftast med på ett hörn redan från början, men det behöver inte alltid vara uppenbart för vare sig klubbarrangörer eller gäster. I takt med att klubbens populäritet ökar blir det mer intressant för de kriminella att kräva större utrymme. Det sker på olika sätt. En biffig vakt i dörren och höjda priser. Fler som kommer för knarkets skull, både säljare och köpare. Fler gangstrar som vill ha kontroll.

Plötsligt kan det bli problem om arrangörerna drar för lite folk till klubben. De får höra saker som »ni spelar en timme till«, och vill man lägga ner sin klubb blir det nobben, »ni kommer hit nästa vecka också«. Man säger inte emot. Man polisanmäler inte heller hot i samband med ett svartklubbsarrangemang man själv står bakom.

För ett par år sedan avsatte kulturnämnden en miljon kronor till ett projekt som skulle utreda den »spontana« kulturen i Malmö. Det blev skandal, på grund av projektets förslag att kommunen skulle lätta upp de strikta tillståndsreglerna. Svartklubbar beskrevs som medborgarinitiativ och kommunen borde söka upp klubbarna, ha en dialog med arrangörerna och ge tillstånd till de mer seriösa.

Oppositionen och polisen rasade. Skulle kommunen stödja kriminella?

Malmös övriga kulturliv är tillräckligt intressant för att klara sig utan svartklubbarna, tycker Katrin Stjernfeldt Jammeh, som är kommunalråd med ansvar för ­sociala frågor och brukar pekas ut som Ilmar Reepalus efterträdare.

– Jag tror att alla är hyggligt medvetna om vad som är en svartklubb. Även smuggel­cigaretterna vet man att de inte är helt legala. Men jag tror inte att man har vetat att pengarna också understödjer en grov kriminalitet som gemene malmöbo tar väldigt starkt avstånd från, säger hon.

Det finns uppenbarligen en gräns för lockelsen med det ruffa Malmö. Den gränsen är nådd, menar kulturjournalisten Mona Masri.

– Jag tror inte att man har varit medveten om allvaret i att det är maffian som finns med bakom svartklubbarna, säger hon.

Taxibilarna går inte längre lika ofta fram och tillbaka mellan Möllevången och Norra Grängesbergsgatan. De flesta av klubbarna som den kreativa klassen gillar har flyttat till nya industrilokaler. Inte på grund av polisens specialsatsning eller det nya nattliga trafikförbudet längs gatan, utan den växande obehagskänsla som kulminerade med att en dörrvakt mördades. Nu försöker klubbarrangörer att komma så långt från det kriminella som möjligt. Men de flesta räknar med att behöva fortsätta flytta runt. De svarta pengarna lockar alltid vissa typer, och inte bara dem som kommunen vill ha.

Fakta | Detta har hänt

Sedan november har fem människor skjutits till döds i Malmö. Vid tolvslaget på nyårsafton mördades en 15-årig pojke på gården utanför sina släktingars bostad. Tre dagar senare sköts en 48-årig lokal basketprofil ihjäl utanför sitt hem. Polisen i Skåne och Malmös politiker kräver hårdare straff för vapenbrott. En specialkommission, med förstärkning från Rikskriminalen, arbetar för att lösa morden.

Fakta | De kriminella nätverken

Polisen i Malmö har haft omkring 65 personer i fokus sedan gängsatsningen startade våren 2011. Flera av de kriminella nätverken är rörliga och grundar sig mer i vänskapsrelationer än medlemskap i toppstyrda gäng. Malmös kriminella tjänar pengar på bland annat kortkapning, narkotikaförsäljning, beskyddar­verksamhet, smuggelcigaretter, smuggelsprit och svartklubbar. Polisen uppskattar att det finns omkring 30 svartklubbar i Malmö, varav tio är särskilt aktiva.

Förra året beslagtogs 689 illegala vapen i Sverige, cirka 200 av dem i Skåne. I hela landet uppskattas de illegala vapnen till någonstans mellan 30 000 och 40 000. Polisen bedömer tillgången i Malmö som mycket stor.