Från oskuld till skuldtyngd

Jag minns exakt var de stod. »H« hamnade i hakhöjd för en tioåring och det irriterade mig. Böcker som står mitt framför ögonen är lättare att plocka med sig av bara farten.

Hans-Eric Hellbergs böcker var tillräckligt utlånade ändå, utan att man skulle behöva konkurrera med okunniga slump-läsare.

Jag och min kompis var ständiga besökare på Falu Stadsbibliotek under mellanstadiet, ofta gick vi på omslag, ibland lukt eller slitage. Det är inte otroligt att Hellbergs böcker kvalade in på sina titlar: »Kram«, »Puss« och »Älskar, älskar inte«.

Vi läste dem om och om igen. Vi pratade sällan om dem, men vi delade ändå en upplevelse. En sexupplevelse. För det jag minns i dag är Jonnies och Katarinas experimenterande och funderande omkring den egna och andras kroppar. En scen beskriver hur Katarina kryper ned i Jonnies säng när han är sjuk i feber. Hon bestämmer att de ska leka följa John, hennes finger leder färden på hans kropp, hans finger följer efter på hennes. De känner på varandra, det är svettigt och lite krångligt att nå.

Nu har författaren Tony Elgenstierna skrivit en biografisk essä om Hans-Eric Hellberg och det som aldrig var glömt kommer tillbaka.

Intressant är att höra hur »Kram« (1973) »beställdes« med den uttalade ambitionen att »den sexuella revolutionen borde nå också barnboken«, som en dansk förläggare uttrycker sig i ett brev till Albert Bonniers förlag. »Kram« var tänkt för nio- till tolvåringar, alltså före pubertet.

Det här var på den tiden när min mamma, då förskollärare, tillsammans med sina kollegor hade badpedagogik i dagis källare. Ett par barn i taget fick gå ner och bada balja tillsammans med sina lärare, för att öva på att vara i vatten. Alla var nakna eftersom det var enklast så.

Det här var också den tid då Robert Mapplethorpe tog ett världsberömt fotografi av treåriga Rosie, som sitter uppkrupen i en ornamenterad marmorbänk. Hennes snippa syns i glipan under klänningen.

Sedan hände det saker. Som hiv och pedofillöpsedlar. Ett tag försvann alla manliga dagisfröknar och trafficking gjorde barnkroppar tillgängliga för dem med förvridna blickar.

Om min mamma gick tillbaka till förskol­lärarlivet och 70-talets pedagogik i dag skulle det orsaka skandal i Carema-klass. Mapplethorpes foto har anmälts, jagats av Ecpat och plockats ned av curatorer om och om igen världen över.

Barn är helt enkelt inte längre asexuella objekt. Genom vår rädsla och våra skyddsåtgärder har det oskuldsfulla blivit skuldtyngt.

Katarina går i »Kram« som liten flicka in till sin pappa och säger: »vill du knulla med mig?«. Det går ju inte.

Kanske var 70-talets frigjorda visioner förenklade och naiva. Kanske ska tioåringar inte drömma om andras nakna kroppar. Men jag tror att de gör det. Hans-Eric Hellbergs romanserie har gått från att på många biblioteket klassas som Hcg (9-12-åringar) till att permanentas som uHce (12-14-åringar), men de finns fortfarande kvar. De står där på ögonhöjd efter »H« och berättar om en värld där barn tänker på sex. Och där det känns helt naturligt.