Ekonomisten

1987, beskriver Kjell Olof Feldt, existerade parallella verkligheter.

Å ena sidan finansdepartementets ekonomer som vecka efter vecka viskade i chefens öra: Priserna stiger, lönerna likaså, pengarna bränner i folks plånböcker. Allt tecken på att tillväxten ökade, men att strategin om en tredje väg ändå inte fungerade.

Å andra sidan partiets medlemmar:

»Deras stora plåga var bristen på rättvisa.«

I juni det året vann Margaret Thatcher sitt tredje val i rad och ut från dubbelportarna till gullockraputsade Katedralskolan i Uppsala rusade Magnus Graner i studentmössa. Han hade då klarat av treårig halvklassisk linje och räknades som vacker. Vid hans sida sprang ett blont hår med tilltalsnamnet Magdalena. Ett ambitiöst ensambarn som tagit sabbatsår från skolan där mamma var lärare för att plugga i USA och sedan på heltid engagerat sig ideellt i Ungdomens hus och först nu nått examen på den samhällsvetenskapliga linjen.

Hon var ordförande för stadens socialdemokratiska ungdomsförbund. Han ledde länets unga moderater.

De hade delat klass i två år och varit ett par i ett och ett halvt.

Den eftermiddagen firade de hos Graner. Mycket folk. Skål och fan vad de var bra. Och där i vimlet Mikael Sandström, Magnus kompis eller ja, bådas kanske, han som gått ut från Katte året innan, som också var moderat. Och de sjöng en gång till. Drack. Den ljumma sommarkvällen.

Tjugofem år senare.

Mikael Sandström är Fredrik Reinfeldts högra hand i regeringens samordningskansli. Magnus Graner är statssekreterare hos justitieministern.

Och Magdalena Andersson är ny ekonomisk-politisk talesperson för socialdemokraterna.

En anekdot skiljer ut sig. Den har egentligen ingen poäng men beskriver hur Magda, som de alla kallar henne, någon gång på nittiotalet satte sig vid Emma Lennartssons dator och skrev ett mejl till Janne Larsson. Emma – som nu blivit stabschef för riksdagskansliet – bör vid den tiden varit politiskt sakkunnig, Janne planeringschef. Brevet formulerade Magdalena som en flirtig invitation, inväntade sedan reaktion och garvade gott när hela historien rullades upp på pinsamma tala-ut-möten.

Annars brukar historierna om Magdalena Andersson uppehålla sig vid arbetsflit och ordningssinne. Uppvuxen i stabil medelklass, föräldrarna första generations akademiker. Bildningsideal. Pappa uppskattad lektor i statistik. Hon valde Handelshögskolan i Stockholm, inte för att hon ville bli ekonom utan för att där var det svårast att komma in. En termin på Harvard, en på universitetet i Wien, därefter forskarutbildning, avbruten för att bli sakkunnig hos statsminister Göran Persson, kontinuerliga avancemang i hierarkin, statssekreterare hos finansminister Pär Nuder, rådgivare till partiledare Mona Sahlin, 13 år av politikutveckling i landets största parti. En perfekt karriär.

Sedan överdirektör på Skatteverket.

Detta det sista skrattar de åt, hennes vänner. De är policy wonks med förkärlek för feta dokumentsamlingar och diagram men tycker att det är något skruvat, kanske till och med perverst, över hennes intresse för skatter. Det omvittnat tråkigaste av politiska områden, normalt omfamnat endast av stela moderatmän av gammal stam.

Anekdoterna är fyllda av reformer. Maxtaxan till exempel. Det var Magdalena Andersson, nuvarande generaldirektören på Skolverket Anna Ekström och regeringens socialförsäkringsutredare Irene Wennemo som låg bakom den. Sommaren 1998 snackade de om den närhelst de än sågs och när Pär Nuder och Göran Persson fick panik över opinionsmätningarna gled den liksom in i valmanifestet. Hon har roddat budgetsanering och trängselskatter och kunskapslyft och energibeskattning och förhandlat i timmar med vänsterpartister och miljöpartister. Som någon lakoniskt utrycker det:

– Den första effekten av hennes tillträde kommer bli att arbetstempot på riksdagskansliet höjs. Varken Magda eller Emma kommer låta dem såsa runt där längre.

När hon i första ring stegade fram till ungdomsförbundets informationsbord i stora hallen i Katedralskolan och sa att hon ville bli medlem var skälet knappast ordning och reda i statens finanser. Hon var idealist. Tredje världen och Chile och människor ska faktiskt inte behandlas illa. Miljön i SSU Uppsala omfamnade såväl förstatligande av banker som löntagarfonder. Åtminstone på sikt. Hennes ingång i politiken, säger flera personer, var emotionell.

I studentförbundet, där hon fick ansvar för internationella frågor, framstod hon för många fortfarande som mer vänster än höger. Feminist. Någon minns att hon ville förbjuda Coca-Cola på mötena.

Nuförtiden säger flera att hon lutar åt höger. Bekymrar sig för marginaleffekter och tror inte att det går att sälja en fastighetsskatt till svenska folket. Är tillväxtorienterad och kunskapsinriktad. Snackar inte mycket välfärd. Föreslog i en antologi 1998 högre krav för att kvalificera sig till a-kassan, en egen tidig variant av det regeringen Reinfeldt gjort.

Å andra sidan är det den förenklade bilden som kablas ut i brist på en mer komplex. I en artikel i Dagens Industri 2004 sa hon till exempel: »jämställdhetsfrågor, integrationsfrågor och homosexuellas rättigheter är det som ligger mig allra varmast om hjärtat«. Hennes forskning på Handelshögskolan handlade om andra generationens invandrares situation på arbetsmarknaden. Flera personer som jobbat nära henne beskriver henne som antingen »kritisk« eller »ljum« till euron. Ytterligare andra tar till ordet »radikal«. Och i de intervjuer hon gett i veckan finns en formulering som pekar vänsterut. Hon poängterar hela tiden vikten av »ett rimligt högt skattetryck«. Det låter inte så häftigt kanske, men lägg det bredvid följande uttalande från tidningen Civilekonomen 2005:

– Vi har en åldrande befolkning som gör att det kanske inte är orimligt att det behövs ett högre skattetryck i framtiden.

Gåtan är passionerna. Vad driver henne? Ett rättvisepatos, men därefter sinar svaren. På det privata planet däremot rabblar vänner och kollegor upp lidelser. Hon älskar berg, friluftsliv, tyska språket, bröstsim, ost från alperna, gymnastik, USA, skidåkning, gymnastik. Hon kan de amerikanska nationalparkerna på sina fem fingrar, bär folkdräkt på midsomrarna och bor i borgerliga Nacka. Nästan alla säger att hon nog kan uppfattas som lite kärv, disträ eller kantig, men beskriver sedan en utvecklad social förmåga. Hon är omtänksam. Om man går på hennes inflyttningsfester – hon hade en rätt nyligen – så möter man allt från människor hon lekte med som åttaåring på Murkelvägen till folk hon lärt känna på Skatteverket. Perssons pojkar bredvid sahlinister som Stefan Stern.

Vill man förstå hur hon tänker är det kanske där man ska söka vidare, i umgänget.

Sett i efterhand var de där åren i Uppsala komiska på många sätt. Hon och Magnus och Mikael blev tunga politiska tjänstemän. Men det var inte bara de. Gustaf Lind, som varit statssekreterare åt Fredrik Reinfeldt, gick också på Katedral. Mellan universitetshusen vandrade en ung Anders Borg med sina böcker i händerna. Han var kursare med Thomas Östros, som samtidigt skötte ombudsmannaskapet i ungdomsförbundet.

Mikael Sandström tog emot Magdalena Andersson när hon kom till Handelshögskolan – hon tackas i sin tur i hans avhandling – och till det stora stenhuset på Sveavägen i Stockholm kom så småningom också Borg, som i likhet med Andersson aldrig avslutade forskarstudierna. Även Jens Henriksson, en av motkandidaterna till det jobb Magdalena Andersson nu fått, hamnade där. Alla blev bekanta med alla.

När Magdalena Andersson i en intervju för sju år sedan skulle nämna »en ekonom att ta råd av« svarade hon Ingemar Hansson. Han var chef för Konjunkturinstitutet på den tiden och hade jobbat för socialdemokratiska regeringar. Ett år senare värvades han till Anders Borgs finansdepartementet. Samma Borg som jobbat på moderaternas riksdagskansli med Mikael Sandström och som nu såg till att det nordiska representantskapet på IMF:s huvudkontor i Washington erbjöds Jens Henriksson. Och som tre år senare, 2009, föreslog för Magdalena att hon skulle lämna Mona Sahlins stab och bli överdirektör på Skatteverket. Vilket hon blev. Under generaldirektören Ingemar Hansson.

Allt detta sagt för att visa något av det som Magdalena Andersson har men som Tommy Waidelich saknade.

Ska spiken drivas ner går det påpeka att hon är gift och har två barn med Richard Friberg. Som innehar Jacob Wallenbergs professur med särskild inriktning på det svenska näringslivets utveckling på Handelshögskolan. Samt bär hästsvans.

Mer än något annat är Magdalena Andersson ekonom, i en liten by av ekonomer. Handelshögskolan slipade bort rätt mycket radikalitet, fick henne att prioritera rationalitet, verklighetsförankring, bevisade effekter.

En gång fick hon frågan vilken ekonom hon önskade att alla människor läste, och svarade: Gary Becker. Begripligt med tanke på att Becker var en av de första ekonomerna att överhuvudtaget bry sig om livet bortom kostymerna, om kvinnor. Och hon är jämställdhetsivrare. Men svaret berättar nog betydligt mycket mer om henne.

Gary Becker blev stor på 1950-talet. Han verkade vid universitetet i Chicago, som en del av den nyliberala skola som lyckades vrida den världspolitiska agendan till avregleringar och sänkta skatter.

Hans poäng var att egentligen all mänsklig verksamhet gick att analysera utifrån klassiska ekonomiska teorier. Vi väljer livspartner utifrån egenintresse. Hävdade han. Kriminalitet, matlagning, fritidsintressen, droger, kärlek – allt kunde förklaras utifrån människans rationella vilja till nyttomaximering.

Det intressanta, ur ett socialdemokratiskt perspektiv, är att Becker i förlängningen uteslöt att människor också kan drivas av empati eller en känsla för rättvisa. Och att Magdalena Andersson tycks ha köpt hans teorier om att ekonomisk rationalitet kan förklara mycket av det människor gör.

Hon är, säger flera gamla kollegor, en bulldozer som mosar vilken stormagad slipsfigur som helst med argumentet att han inte har några argument. En tjugo år yngre Anitra Steen. Ingen man vill mucka med. Hela tiden med kravet att politik ska vara forskningsbaserad för att den ska ­accepteras. Och med forskning menar hon ekonomisk forskning.

Hon har på sätt och vis gått motsatt väg jämfört med Anders Borg. Där han slipade ner sina ideologiska och stela teorier mot en mer komplex verklighet har hon rört sig från emotioner mot rationalitet. Primär orsak: skuldsaneringen.

Hon rekryterades av Pär Nuder till ­oppositionskansliet 1993 och jobbade under statssekreterare Pär Nuder när Sverige var på dekis och under finansminister Pär Nuder när den spirande tillväxten inte gav några jobb. För hennes generation är skuldsaneringen allt, budgetregler självklara, avregleringar något bra. Alla som var kandidater till de nya jobben – Magda, Emma, Jens och Janne – formades av detta. De är barn till Nuder och Persson.

Frågan är i vilken grad Magdalena Andersson, och Emma Lennartsson med för den delen, sitter fast i nittiotalet. Dagens europeiska socialdemokratiska diskussion handlar om något helt annat. Den utgår från finanskrisen 2008; att allt förändrades då, och frågar sig: Hur kan vi stoppa de ohämmade finansmarknaderna, hur kan vi reglera bort girigheten, hur kan vi åter skapa värdiga arbetsförhållanden för vanligt folk?

På sätt och vis liknar det situationen för Kjell-Olof Feldt 1987. Ett gäng ekonomer som haft en framgångsrik strategi ska försöka orientera i en delvis ny värld.

En historia är för bra för att inte berätta. Efter valförlusten flyttade hon över vattnet till riksdagskansliet. På hösten 2007 uppdagades att vissa mejl som skulle nått henne i stället gått till namnen, den moderata riksdagsledamoten från Jönköping. Inte vilka mejl som helst heller. LO:s hemliga utlåtanden om regeringens budget. Det blev ett jäkla liv. Särskilt när det visade sig att moderaterna faktiskt skrivit ut ­­något av breven och att en kopia letat sig upp till statsrådsberedningen, in på ett möte där topparna satt. Till Mikael Sandström. Som fick lomma ut i Dagens Nyheter och be om ursäkt:

– Det var jävligt dumt, sa han.

Så gick det för skolkompisarna från Uppsala.

Förra torsdagen fick Magdalena Andersson förresten ett sms från Magnus Graner. Det stod: »Grattis till det nya jobbet!«

Artikeln bygger på 18 intervjuer med politiker och tjänste­män som verkat i Magdalena Anderssons närhet.